ettstegnarmare

Så mycket känslor kring allt. Att se ett namn, att se utlåtanden, att veta vilket barn man inte kommer att få hålla i sin famn? Att adoptera testar ens känslor och gör en väldigt medveten om sig själv.

Jag ska försöka att förklara.

Den senaste tiden har vi samlat ihop högar med papper som ska in. Är det något en adoptionsprocess erbjuder så är det pappersarbete till vansinne. Jag är ingen lat människa- tvärtom. jag arbetar som lärare och är mer än van vid högar med pappersarbete. Vad som däremot testar mig är att jag arbetar heltid, studerar heltid (oh yeah) och till råga på allt adopterar på heltid;)

Ibland får jag och mannen våra små psykbryt när vi bara sitter och skrattar hysteriskt över alla de papper som översvämmar oss. Det ska beställas intyg från höger och vänster, och det ska stavas rätt på namn. Detta har varit ett stort problem för de flesta, att stava mitt namn korrekt så det har blivit några turer fram och tillbaka med papper men nu är vi nära. Tror jag. Det har jag trott många gånger.

I fredags ringde telefonen. En pojke. Var det vår pojke? Läkarutlåtanden och foton kom till mailen och hela helgen har spenderats med att läsa om honom. Han. Var det vår "Lilla du"?

Jag kommer inte att kommentera er kring just honom, men kontentan är att nu börjar barnerbjudandena att strömma in och hela världen snurrar alldeles för snabbt kan jag känna.
Allt blir så verkligt nu.

När man adopterar ger man sig in i en process som kostar väldigt mycket tid, pengar och ork. Vi är så vana vid att befinna oss i processen, så vi har haft svårt att se till målet och snart är vi där. Jag är lika lycklig som livrädd och det är en lika härlig som obehaglig känsla.

När jag känner mig orolig läser jag familjerättens utlåtande och psykologens utlåtande och det hjälper. När alla runt omkring en ser ens kompetens, hur kan det då vara så svårt att förstå själv att man ÄR kompetent? Varför är man så duktig att tvivla på sig själv?
Jag vet ju innerst inne att vi är ett starkt par, att vi klarar av att vara "de bästa" föräldrarna, men ändå är jag rädd?

-"Det är normalt att känna rädsla och otillräcklighet". Jo, jag vet. Jag undervisar vuxna människor i psykologi, jag kan alla perspektiv och jag försöker lära ut KASAM och känsla av sammanhang i varje situation, men jag kan inte lugna mig själv. Jag är hopplös- och överlycklig- och nervös. Jag är ALLA känslor, helst på en och samma gång.

Verkligheten gör sig påmind. Vi köper saker till vårt barn. Vi diskuterar vilken bil vi ska införskaffa. Vi talar om dagisplatser och läser på om föräldraledighet. Vi kollar boenden i Litauen och vi försöker lösa en framtida vardag- som föräldrar. Jag kommer på mig själv med att allt oftare ringa mina vänner med barn, bara för att få höra om deras söndag som föräldrar. Jag börjar läsa bloggar med par som adopterar för att försöka peppa dem, för jag vet hur det känns att inte ha nån bakom sig med liknande erfarenheter.

Som adoptionsförälder kan man ibland vara ganska ensam. Många har frågor och tycker att allt är spännande- och det är det! Men det är så mycket som behöver förklaras, det är en så annorlunda process, sprängfylld med detaljer och information.

Alla vet hur ett barn blir till, men få vet hur man blir förälder till ett barn som redan finns.

2014 kommer att bli ett fantastiskt (men märkligt) år. Vi stressar på med huset för att få allt klart till Lilla du kommer och jag försöker att studera så mycket jag kan innan Lilla du kommer hit.
Jag studerar Svenska som andraspråk nu, 31-60. Jag kommer att vara lärare i massor av ämnen snart, men allra viktigast- jag kommer att vara mamma!

Lilla du. Vi får nog fira vår första jul tillsammans i år trots allt. Mamma och pappa längtar efter dig, även om vi är lite rädda och nervösa.