Mamma och pappa jobbar på

Ohoj, igår fick vi ett mail från vår adoptionsförmedlingen om de ytterligare intyg, dokument och skrivelser som måste inkomma angående dig. 

Vi började med att skriva det personliga brevet, om vad vi kan erbjuda dig och hur vi kan gynna din utveckling. Brevet blev på fyra sidor och vi har skickat det till förmedlingen inatt för genomläsning. 

Under dagen har mor din även haft kontakt med en hel del personer som vi presenterat dig för och presenterat de behov som du kan komma att ha i framtiden. Vi vet ju inte ännu hur din framtid och dina behov ser ut men vi vill vara väl förberedda. 

Vi har blivit medlemmar i FAS-föreningen, ifall att, och de har tagit del av din dokumentation och ska skriva ett intyg åt oss. Vi har även tagit kontakt med den kvinna som soc som kommer att vara med oss under hela processen. 

Logopeden är också inblandad, och en barnsköterska, en barnläkare och en barnpsykolog. Vi har förberett din förskola på att du kommer och även dessa fantastiska människor ska göra en skrivelse till ditt hemland om att du är hjärtligt välkommen och att de längtar efter dig. 

Det finns nya fördelar med mitt jobb. En av fördelarna är att man knyter kontakter hela tiden, så detta har gått riktigt smidigt. Jag känner ingen dödlig som hade lyckats fixa ihop detta på mindre än ett dygn.

Det närmar sig och vi släpper dig inte nu! 

Samtal med adoptionsförmedlingen

Och jag hade som alltid tusen frågor. En av frågorna var "hur länge ska vi behöva lida nu?"

"Håll ut," blev svaret. Vi närmar oss, nu väntar vi på att "lilla du" ska komma ut på den offentliga listan. Vilka fler som längtar efter dig som kommer att ansöka. Adoptionsförmedlingen slåss för oss, nu är vi på plats nummer ett. Skrämmande nära. 

Jag håller mig nära luren. När nästa samtal kommer måste vi agera kvickt. Nya papper och dokument måste in fort som attan, och sedan tutar vi och kör! 

Väntan på bb. Barnbesked, ett av de sista stegen. Vilken resa detta har varit! 

Jag har börjat plugga ditt språk nu. Det är svårt, ni har många kasusformer;) 

Det känns i kroppen att du är på väg. Älskade lilla du.

Nu håller vi tummarna så att vi blir svimfärdiga!

För ganska exakt fyra minuter sedan så skickade vi iväg mailet som kan avgöra allt. Vårt "ja". Är det h*n som blir "lilla du"? 

På ett sätt borde jag kanske undvika att skriva detta, ifall det inte skulle vara "lilla du", men på ett annat sätt är det viktigt för mig att förmedla detta till dig, ifall du är just h*n. Jag tutar och kör, skriver vad jag känner. I värsta fall kan jag alltid radera detta inlägg i framtiden. För mig känns det viktigt att det finns skrivet i stundens hetta när adrenalinet pumpar ifall detta är just "lilla du". "Lilla du" som ska få veta allt från början. Att du inte kom med storken, att allt inte var särskilt enkelt, men ändå enklast i världen med tanke på att det är "lilla du" som är målet och vi hade gjort detta tusen gånger om för dig. 

Din pappa fick ett samtal för några dagar sedan. Dagen efter kom mailet med all information om dig. Vi fastnade direkt! Självklart är vi nervösa, livrädda men ändå är allt så helrätt för oss. Jag pratade med din mormor, ringde henne och ventilerade. Morfar var också med på ett hörn. Han tyckte att du hade glimten i ögat- och det har du! Mormor har skrivit ut en bild av dig som står på matbordet. Hon älskar dig redan. För henne är du redan hennes barnbarn och ändå känns du så långt bort. Ett så underbart barn vill hur många som helst ha, så vem säger att de väljer just oss? 

Idag har vi fikat med din farmor. Vi har tittat på bilder av dig, vi har pratat om dig. Du är efterlängtad! Jag villa skrika ut allt till hela världen, men är livrädd att falla. Att det inte blir vi. Tanken gör ont.

Jag ringde en kvinna ikväll. Hon hämtade ett barn i din stad förra året. Vi pratade länge och jag berättade för henne om min längtan efter dig. Om vår längtan efter dig, och om det inte blir just dig vi håller om- kommer vi då att kunna resa oss igen? 

Om några månader kanske jag håller dig i min famn. Jag har alltid varit din mamma och därför gör det så ont att vi ännu inte träffats. Någon därute finns hos dig just nu, och det är inte jag eller din pappa. 

Hur länge ska vi nu vänta? Varje gång telefonen ringer kommer det att kännas som om jag ska svimma. 

Det här kommer att bli en lång vecka. 

Vi saknar dig, fastän vi ännu inte träffats. 

Jag bestämde mig för något idag

Jag ska sluta studera. Jag är färdig nu, jag har mina poäng och det är inte läge nu att läsa "extra". 

Det var ett skönt beslut att ta. Lilla du finns snart i våra liv. Förberedelser är viktiga och jag har beställt en hel hög med litteratur för att läsa in mig på oss och vårt kommande liv tillsammans. Det känns viktigare just nu <3

Det är konstigt när ett barn växer i ens hjärta istället för i ens mage. Jag har dig inte nära fysiskt, men mentalt är du närvarande hela tiden. Det är en så oerhörd svår känsla att förklara.

Jag diskuterade barnväntan idag tillsammans med en kär väninna. Hon berättade att hon gick i väntans tider och jag blev alldeles till mig- tänk att vi kanske blir föräldrar samtidigt? Underbart! 
Fast på ett sätt är hon ju redan förälder, för hennes "lilla du" bär hon ju med sig hela tiden. Vi har dig så oerhört långt borta. Det var härligt att få prata havandeskap tillsammans. För jag är ju havande, på mitt sätt. Bara för att mitt barn inte ligger i min mage behöver det inte betyda att jag också ibland vill prata om sig, om oss. Jag har beställt tapeter till ditt rum och dem visade jag henne. Vi pratade inredning, leksaker, barnvagnar- ja, allt möjligt, och Gud vad jag behövde det! 

När havandeskapet inte syns på utsidan tror jag att det är udda för människor att prata om det. Missuppfatta mig rätt, den som känner på min mage ger jag en käftsmäll, men ibland vill man ju berätta för hela världen och hur kan man naturligt komma in på samtalet när samtalet inte väcks eftersom inget syns? 

Så konstig man är. Ibland vill jag inte alls prata om det, inte när jag har "ledsenlängtan". "Ledsenlängtan" är när jag längtar så att det gör ont. Det sker ibland, särskilt när jag tycker att papper och byråkrati tar tid. Men ibland får jag "lyckolängtan" och då vill jag skrika ut till hela världen att "lilla du" är på ingång, du kommer snart! 

Vi behöver dig snart. Jorden står stilla fastän den snurrar jättefort.
Jag drömde om mormor. Hon pratade om första juli, att datumet knyter an till dig. Vi får se om det stämmer, hon sa att hon skulle visa mig att spöken fanns när jag var liten. Hon skulle bara dö först. Var det ett förebud tog hon god tid på sig. 

Första juli. Var är vi då? 


Vem har sagt att det skulle vara enkelt?

Så mycket känslor kring allt. Att se ett namn, att se utlåtanden, att veta vilket barn man inte kommer att få hålla i sin famn? Att adoptera testar ens känslor och gör en väldigt medveten om sig själv.

Jag ska försöka att förklara.

Den senaste tiden har vi samlat ihop högar med papper som ska in. Är det något en adoptionsprocess erbjuder så är det pappersarbete till vansinne. Jag är ingen lat människa- tvärtom. jag arbetar som lärare och är mer än van vid högar med pappersarbete. Vad som däremot testar mig är att jag arbetar heltid, studerar heltid (oh yeah) och till råga på allt adopterar på heltid;)

Ibland får jag och mannen våra små psykbryt när vi bara sitter och skrattar hysteriskt över alla de papper som översvämmar oss. Det ska beställas intyg från höger och vänster, och det ska stavas rätt på namn. Detta har varit ett stort problem för de flesta, att stava mitt namn korrekt så det har blivit några turer fram och tillbaka med papper men nu är vi nära. Tror jag. Det har jag trott många gånger.

I fredags ringde telefonen. En pojke. Var det vår pojke? Läkarutlåtanden och foton kom till mailen och hela helgen har spenderats med att läsa om honom. Han. Var det vår "Lilla du"?

Jag kommer inte att kommentera er kring just honom, men kontentan är att nu börjar barnerbjudandena att strömma in och hela världen snurrar alldeles för snabbt kan jag känna.
Allt blir så verkligt nu.

När man adopterar ger man sig in i en process som kostar väldigt mycket tid, pengar och ork. Vi är så vana vid att befinna oss i processen, så vi har haft svårt att se till målet och snart är vi där. Jag är lika lycklig som livrädd och det är en lika härlig som obehaglig känsla.

När jag känner mig orolig läser jag familjerättens utlåtande och psykologens utlåtande och det hjälper. När alla runt omkring en ser ens kompetens, hur kan det då vara så svårt att förstå själv att man ÄR kompetent? Varför är man så duktig att tvivla på sig själv?
Jag vet ju innerst inne att vi är ett starkt par, att vi klarar av att vara "de bästa" föräldrarna, men ändå är jag rädd?

-"Det är normalt att känna rädsla och otillräcklighet". Jo, jag vet. Jag undervisar vuxna människor i psykologi, jag kan alla perspektiv och jag försöker lära ut KASAM och känsla av sammanhang i varje situation, men jag kan inte lugna mig själv. Jag är hopplös- och överlycklig- och nervös. Jag är ALLA känslor, helst på en och samma gång.

Verkligheten gör sig påmind. Vi köper saker till vårt barn. Vi diskuterar vilken bil vi ska införskaffa. Vi talar om dagisplatser och läser på om föräldraledighet. Vi kollar boenden i Litauen och vi försöker lösa en framtida vardag- som föräldrar. Jag kommer på mig själv med att allt oftare ringa mina vänner med barn, bara för att få höra om deras söndag som föräldrar. Jag börjar läsa bloggar med par som adopterar för att försöka peppa dem, för jag vet hur det känns att inte ha nån bakom sig med liknande erfarenheter.

Som adoptionsförälder kan man ibland vara ganska ensam. Många har frågor och tycker att allt är spännande- och det är det! Men det är så mycket som behöver förklaras, det är en så annorlunda process, sprängfylld med detaljer och information.

Alla vet hur ett barn blir till, men få vet hur man blir förälder till ett barn som redan finns.

2014 kommer att bli ett fantastiskt (men märkligt) år. Vi stressar på med huset för att få allt klart till Lilla du kommer och jag försöker att studera så mycket jag kan innan Lilla du kommer hit.
Jag studerar Svenska som andraspråk nu, 31-60. Jag kommer att vara lärare i massor av ämnen snart, men allra viktigast- jag kommer att vara mamma!

Lilla du. Vi får nog fira vår första jul tillsammans i år trots allt. Mamma och pappa längtar efter dig, även om vi är lite rädda och nervösa.

Läkarintyg

Idag kom intyget som ska förenkla vår adoption och förhoppningsvis påskynda processen. Många papper har skrivits, många läkarbesök har gjorts. Nu kan vi i alla fall luta oss tillbaka ett tag...fram tills barnhemmet kommer på att de vill ha andra papper. Människor gillar papper.

Att ett papper kan göra en människa så lycklig, vi har fått hem många papper. Jublat över papper många gånger och papper som gjort oss totalt nedslagna andra gånger. Så mycket papper...

Imorgon ringer jag. Imorgon vet jag mer. Många namn att hålla reda på just nu och många telefonnummer som ska ringas.

Vi pratar om dig varje dag. Jag är så glad att jag har mina vänner och din pappa som står ut med mig, vissa gånger vill jag prata om dig hela tiden, inför hela världen, andra gånger vill jag inte prata alls. De snurriga perioderna. De perioderna hjärnan är full och en miljon papper ska fyllas i och skickas in. Då vill jag stänga av.

Man är i en konstig fas av livet. Ibland känns det som om hela världen vill driva en till vansinne med alla papper och samtal. Samtal som får skjutas upp och bokas om eftersom öppettiderna är lite som de är hos typ alla Sveriges instanser. Det mailas mycket. Jag ska spara allt till dig. Andra skriver till sina barn om sitt havandeskap, detta är mitt havandeskap.

Mindra eller Jason. Vem är du?

Var är du?

Din mamma har precis fyllt trettio. En dag är du trettio. Om bloggar fortfarande finns får du ta över denna. Kanske väntar du också på någon då?

Varför är framtiden alltid så himla långt bort?

Liten

Idag var jag hos läkaren. Pappren börjar komma i ordning, sakta men säkert. 8 månader sedan vi gick med i bfa. Snart borde handlingarna vara på väg till ditt land. Visst vore det väl fantastiskt med ett barnbesked innan jul? :)

Målgång?

Den trettonde december fick vi beskedet skriftligt om att vi är godkända:) Det var en fantastisk känsla. Det känns som om allt gått så sanslöst fort samtidigt som det gått otroligt sakta. Medgivande. Vi har äntligen fått vårt medgivande! Nu ska vi bara skicka in vårt medgivande och sedan blir det till att vänta...och vänta...och vänta. Till sommaren besöker vi nog ditt hemland, älskade lilla du. Lilla du som förmodligen redan är född.

Hoppas de tar väl hand om dig vårt lilla hjärta. Detta kommer att bli det år som sätter spår hos dig. Det gör ont att tänka så, men är dessvärre en process som måste gås igenom, annars hade du aldrig blivit vår. Men vi hämtar dig, för vi behöver dig. Vi behöver dig så mycket mer än vad du behöver oss.

Längtar.

Några dagar kvar...

Ja, lilla du. Mamma och pappa kämpar på här;)

Denna vecka fattas beslutet om ifall vi är dugliga adoptionsföräldrar eller inte. Familjerätten har redan gett oss högsta betyg, så vårt ärende ska klubbas igenom av tinget på onsdag.

Jag har börjat planera, och agera inför framtiden. Sökte en tjänst som kommer att gynna oss mer i framtiden. Bättre arbetstider, mycket högre lön och överlag bättre villkor för den som vill kunna ha familj. På tisdag ringer de och berättar om jag fått tjänsten eller inte.

Denna vecka innebär med andra ord mycket nervositet, oro och förväntan. I vilken ordning kan jag inte bestämma mig för. Jag har ont i magen hela tiden och vill bara att det ska bli torsdag. För på torsdag vet jag allt. Då vet jag precis om vi behöver en plan b, eller om vi kanske för en gångs skull på väldigt länge kan känna oss avslappnade för ett tag framöver. Det händer mycket nu, och allt detta är viktigt för oss och för dig.

Lilla du, när ska vi få hålla dig i får famn?

Sista mötet imorgon?

Kanske. Förmodligen blir det vårt sista möte med familjerätten imorgon. Mycket har hänt. Familjerätten har varit i kontakt med våra referenspersoner, de har haft personligt möte med min och min makes päron och de har varit hemma hos oss och vi har suttit i möte med dem i deras lokaler. Tillsammans som par och var för sig.

De har varit fantastiska. Två helt underbara kvinnor som vi har skrattat tillsammans med och som vi har haft seriösa samtal med. Man har lärt känna sig själv mycket under resans gång. Inte hur manår som person och hur man fungerar ihop som par, utan mer en inblick i hur vi kommer att agera, och reagera, som föräldrar. Det har varit en fantastisk resa samtidigt som den varit oerhört spännande och ibland skrämmande.

Läkarbesöken gick också bra vad jag vet. Våra provsvar har inte kommit ännu från diverse invärtes kroppsvätskor, men vid första anblick blev vi godkända och var i god kondition. Läkaren skrev modigt nog att han inte såg några tecken på att jag skulle riskera några avgörande sjukdomar de kommande tjugo åren, tänk om allt kunde vara så enkelt? ;)

Så nu väntar vi. Imorgon klockan nio träffar vi dem, sen får vi se om det blir vårt sista möte innan förhandlingarna om att vi är godkända. Jag är lycklig efter att de senaste gången vi var där sa att de skulle rekommendera oss och att de inte såg någon anledning till att detta skulle motsägas. Det var en lättnad. Jag gled som på små moln hemåt och drömde om framtiden, om lilla du.

Det som händer efter detta sista möte, är att de sammanställer en presentation av oss och denna presentation ska skickas till oss. Vi läser igenom och godkänner presentationen om vi anser att de uppfattat oss korrekt. Därefter avgör familjerätten under ett sammanträde om vi är dugliga adoptionsföräldrar. Sedan kontaktar de oss.

Därefter påbörjas vår resa. Vi skickar in de kompletterande uppgifterna till vår adoptionsbyrå, där vi redan är inskrivna sedan i somras. De behandlar vårt ärende och sedan skickas det vidare till det land vi har valt.

Vår process har tagit ett tag. Vårt ärende är ovanligt. Jag ska avslöja för er varför det är ovanligt. Ni kanske tycker att vi är konstiga, eller kanske ni tycker att vi är helt logiska,

Adoption är vårat förstahandsalternativ.

Detta är ovanligt.

Jag har endometrios. Att jag har endometrios betyder inte med all säkerhet att jag är helt steril, det är bara lite jobbigare för min del att skaffa barn. Jag beslutade tidigt att inte bråka med min kropp. Min kropp vill inte bråkas med, och jag ser ingen anledning att försöka bli gravid när andra alternativ finns, det finns många anledningar till att adoption är vårt förstahandsalternativ. Anledningar jag vill nämna, och andra anledningar jag ligger lågt med.

En del blir arga. Att jag kanske kan få barn, och inte kämpar nog när det finns de där ute som hade gett sitt liv för att kunna få ett biologiskt barn. De får bli arga. Känslor är bra, men jag tänker inte ta åt mig av deras ilska. Lilla du väntar därute på oss, och jag vill inte byta bort lilla du för allt i världen.

Vi har valt ett land som kanske förkastar oss för att jag inte kan ge ett sterilitetsintyg ( eller det kanske jag kan, vad vet jag?). Antingen väljer vi då ett annat land. Kanske jag steriliserar mig om det nu ska vara på det sättet. Jag fick en broschyr av min läkare för något år sedan och bläddrade lite i den. Vem vet?

Nåja, nu vet ni. Jag tänker inte bråka med min kropp, och vi har bestämt oss. När vi har bestämt oss har vi bestämt oss och för lilla du gör vi vadsomhelst om det nu krävs. Vi får se vad landet anser om mitt "tillstånd".

Det sägs att livet är kort, men det känns väldigt långt när man längtar så mycket efter någon.

Tänk den dagen jag kan logga in på denna sida och skriva att lilla du har kommit hem.

På ett eller annat sätt ska du få komma hem. Det får ta den tid det tar.

Vi längtar efter dig.

Familjerätten

Igår hade vi vårt första möte med familjerätten. Det kändes bra. Vi fick samtala med två kvinnor och fick en del papper som vi skulle fylla i. Det är bland annat hälsodeklarationer och läkarintyg som ska fyllas i. Ringde precis kliniken för att boka en läkartid.

Vi fick även en annan uppgift. Ett papper med frågor att besvara som handlar om vår livshistoria. Hur vi hade det som barn, hur våra familjeband är, hur vår skolgång gick. Hur vi båda träffades, hur vi trivs på våra jobb och en massa mer. Sedan fick vi fylla i papper som gav dem rätt till att kontrollera oss hos kronofogden, skatteregister, polisregister och därefter försäkringskassan för att se om vi varit sjuka de senaste tio åren. Jag tror jag var sjukskriven tre veckor 2002, så får se om det ligger till belastning;)

Vi bokade massvis med nya tider också. Nästa gång kommer de hem till oss. Vi fick till och med boka in tid för blivande mor och farföräldrar som ska dit och språka med dem. Vilken process, jösses. Men samtidigt bra, på tok för många dårar där ute har fått barn så det är ju skönt ifall åtminstone några barn därute får föräldrar med fungerande hjärtverksamhet och en positiv syn på livet.

Idag känns vägen lite kortare, men ganska full av rötter. Mycket ska fixas innan du får komma till oss.

Tänk den dagen vi håller dig i våra famnar. Vad allt kommer att vara värt det, tusen gånger om.

Så långt borta...

...men ändå så oerhört nära. Så lång tid kvar, men ändå inte. Längtan är en konstig känsla. Vi längtar samtidigt som vi känner oro inför alla hinder som kan komma i vägen mellan oss och dig. Det finns många " tänk om" just nu. Tänk om vi åker till landet och något inträffar. Att adoptionen stryps av någon anledning. Vi får höra fler och fler skräckhistorier om par som åkt för att hämta sitt barn men väl på plats finns inget barn att hämta. Jag känner mig mest nervös inför domstolen. Du är så viktig. Tänk att behöva sitta inför alla nya ansikten där, börja hyperventilera och känna ångesten över att vara totalt granskad. Det är tur vi har din pappa, han är den lugnaste personen jag någonsin träffat. Ditt födelseland. Spänningen att bosätta sig där, blandat med en känsla av oro att inte kunna anpassa sig. Vi ska vara där länge. Längtan efter dig.

Jag tänker mycket på våra kommande reaktioner. Jag tänker på framtiden, dagen då vi får vårt samtal om att nu finns du för oss. Vi öppnar vår mail och får se bilder på lilla du. Vilken känslostorm. Det är då den jobbigaste längtan kommer att framträda. Att behöva vänta på att få hålla dig i vår famn.

Känslan som kommer att infinna sig när vi öppnar vår ytterdörr och kliver in med lilla du. När hela resan är över och vår gemensamma resa påbörjas.

Vår lilla familj.

Lilla älskade du, vad du är efterlängtad!

Jag och din blivande gudmor har pratat om dig. Vi har pratat om hennes upplevelser av att också vara efterlängtad och hämtad långt långt bortifrån.

I somras kollade jag och din mormor efter den perfekta barnvagnen. Det var en härlig känsla. Hur vi alla längtar efter dig och planerar din framtida hemkomst. Jag och din pappa har planerat så mycket vi vill göra tillsammans med dig och uppleva med dig.

Hur kan en liten person som ännu inte existerar vara så älskad?

En ännu konstigare känsla är att om några månader kanske du faktiskt har kommit till världen. Om beräkningarna går som vi tror, ligger du i någons mage just nu. Någon som också älskar dig, för älskad är du, det vet vi.

Du är det mest perfekta som finns.

Den 24: e denna månad ska vi ha vårt första möte med familjerätten. Hon lät trevlig och jag tror jag kommer se fram emot våra kommande möten. En dag ska jag berätta allt för dig, du kommer att läsa bloggen och du kommer nog att undra en massa saker. Vi ska försöka förklara allt så gott vi kan för dig, och så tidigt som möjligt. Du har många människor i din närhet som kommer att vilja berätta om sina upplevelser kring detta och om deras längtan efter dig.

Lilla du, någonstans i någons mage, kanske redan född.

Jag vet ingenting om dig men jag älskar dig redan.

Är det inte underligt?

Massa papper

...och massa research. Och ett mail från underbara som lilla du kommer se mycket av i framtiden. Hon skickade lite info från försäkringskassan som dina blivande päron kommer ha nytta av:)
 
Hade lilla guddottern med lillasyster på besök under helgen. Din blivande lekkamrat. Även små grytor har öron så även om hon ännu är liten snappade hon upp de vuxnas samtal om Lilla du. Jag försökte förklara att Lilla du kommer ungefär när hon börjar skolan. Hon tycker det är spännande:) Det tycker vi vuxna också.
 
Landbyte. Magkänslan sa att det skulle göras, så nu är vi ett steg närmare Lilla du.
 
Det blir en intensiv höst, och efter den bara väntan. Har ett namn på en kontaktperson och tolk i landet vi väljer nu och det känns bra. Att man kan få ett namn. Får se om det blir samma person som stod i infobladet. Resans start, och så långt kvar. Efter helgens besök skriker kroppen efter en liten. Imorgon fyller vi i papper om planerna går som det ska. På tisdag skickar vi dem, och kanske kanske kanske ställer vi oss i kö redan denna kommande vecka. Tänkte vänta in dina blivande morföräldrar så de får vara med när det sker- ända från start. De kommer hit imorgon kväll.
 
Vi är många som längtar efter dig.

Föräldrakursen avklarad.

Steg ett i rätt riktning med andra ord.
 
Många undrar kanske vad som väntar nu?
 
Jo- själva medgivandeutredningen. Det går till på följande sätt: Vi skickar en ansökan till socialtjänsten som därefter behandlar vårt ärende. Deras uppdrag blir att under två månaders tid försöka träffa oss under ungefär tio tillfällen. Därefter skriver denna person ihop en typ av "ansökan" som sedan ska användas för att skicka till adoptionsbyrån i Sverige, samt utomlands. Det blir likosm våran "presentationsblankett" av oss som par. När denna är sammanställd skickas den till oss och vi godkänner, eller förkastar, presentationen. Beroende på hur väl vi anser den stämma överens med oss som personer.
 
Läste någonting konstigt i tidningen för ett tag sedan om en känd person som adopterat. Hon hade uttalat sig om att hon gått och väntat i ett år. Min fundering rör sig kring varför kändisar tycks få adoptera så fort, medan vi vanliga "dödliga" får vänta flera år? Det är en udda värld vi lever i.
 
Ja, lilla du. Vi ses om en väldans lång tid, men vem har bråttom? I jakten på den perfekta lilla du hade jag kunna vänta i tjugo år. Det viktigaste är att det blir lilla du och ingen annan, och det blir det ju. Det kommer ödet att fixa.

Halvvägs genom föräldrakursen snart

Jag kan inte säga att jag fått så mycket ny kunskap, däremot har det varit intressant att höra andras historier och att få lite information om vad som händer härnäst.

Jag och mannen är nog de enda som har bestämt oss fullt ut för vilket land vi väljer. Å andra sidan har vi ju vetat om att vi ska adoptera i många år och har därmed redan gått igenom mycket av den process som de andra kanske befinner sig i just nu.

Vad händer nu?

Efter föräldrakursen ska vi kontakta familjerätten som pusslar hem lite folk som ska träffa oss. Vi ska ha tio möten under två månaders tid, där de ska träffa oss och eventuellt våra referenspar. (Man bör ha två par MED barn som rekommenderar en att klara av ett föräldraskap). Jobbigt läge om man nu inte skulle ha småbarn i sin umgängeskrets. I vår kryllar det inte direkt av dem, men vi har valt två par vi tycker skulle passa. Har däremot inte pratat med vårt "Gotlandspar" ännu.

Sedan gör vi en särskild hälsoundersökning. Du knatar in på sjukan och säger att du vill ha en hälsoundersökning för adoption, så vet de vad du menar. Sedan ska alla papper in till kommun och medgivande skall ges. Detta håller under två år. Vi är ganska säkra på vårt godkännande så vi kommer snarast att anmäla oss till byrån också och nu kommer den långa väntan efter Lilla du.

Tänk vad vi kämpar för Lilla du. Andra kan bara bli lite hepp som hepp gravida och få fram en bebis på drygt nio månader. Vi kämpar varje dag i flera års tid för att få fram Lilla Du. Det är en häftig känsla, va?- att få vara så efterlängtad? Vi behöver dig och längtar jättemycket. Till våren ska vi åka till ditt land för första gången. Spännande:)
Nu när jag packade inför vår flytt, packade jag ihop en låda till dig också med våra gamla barnsaker i. Den kommer att vänta i förrådet ett tag, men vilken känsla den dagen vi ska ta fram den. Då är det nära.


Idag ringde de

Nu kör vi igång med föräldrakursen den sextonde Maj. Den ska pågå under sju veckor. Fick prata med chefen en sväng idag, så får byta till dagspass de kommande veckorna.

Lilla, lilla du.
Tänk att du inte ens är påtänkt ännu. Hur kan man längta så mycket efter någon som inte ännu finns? Det är en konstig tanke att dina biologiska föräldrar kanske inte ens sett varandra ännu. Jag kan inte låta bli att undra vilka de kan tänkas vara. Tänk om man kunde få en snabb flashblick in i framtiden och se dem. Var befinner de sig? Hur ser de ut? Vilka är de? Hade vi gillat dem, eller är det två människor man aldrig skulle ha valt in till sitt umgänge? Kommer vi en dag att få träffa dem?

Många knepiga men spännande tankar om allting.

Vad häftigt långt in i framtiden när du läser denna blogg. En blogg tillägnad alla som vill adoptera, men mest av allt tillägnad dig som inte ännu finns. Visst är det en märklig känsla när du läser detta och faktiskt existerar?

Om internet fortfarande existerar på samma sätt som idag så kommer du att läsa denna blogg. Din mamma skriver som tjugonioåring. Vem kommer du att vara som tjugonioåring? Hur kommer ditt liv att se ut?

Jag kommer nog att dela upp denna blogg framöver. En faktadel om hur man går tillväga vid en adoption, samt en del som riktas till "lilla du".

Sådärja. En bit på väg.

16:e Maj, 2012 påbörjas föräldrakursen (även om vi missar första tillfället).

Låt vår resa närmare dig börja.
<3 Så mycket kärlek till någon som inte ännu finns. <3 4
( för att du ska veta långt in i framtiden när du läser detta så stod <3 för hjärta på vår tid, 2012. Vet inte hur framtiden ser ut;)

Tillbaks på ruta ett

Här befann vi oss för ett år sedan också, innan livet kom emellan.

Jag hoppas att denna blogg ska ge de oinvigda en inblick i hur det går till att adoptera. Kanske kan denna blogg hjälpa någon på vägen dit. Jag vet när vi fattade beslutet att det vi saknade mest var stöd och information. Det är väldigt mycket att tänka på, och mitt i all längtan och trötthet ska man agera informationssökare till tusen för att förstå hur allt går till. Och det går krångligt till. Min första kontakt var med familjerätten och hur trevlig kvinnan än var som svarade, kände jag mig ännu mer snurrig och oinsatt efter samtalet.

Vi googlade. Vad vi fann var pristabeller över barn från olika länder. Det var en magstark del av vårt informationssökande, att se dem uppradade som några varor man klickar hem på Ginza. Naturligtvis ser kostnaden olika ut för varje land, med tanke på att det är olika processer men att se denna verklighet som den faktiskt såg ut kändes konstigt. Vårt barn har ett pris. Någon har prissatt vårt kommande barn som inte ens är påtänkt ännu. Förmodligen har inte de biologiska föräldrarna ens träffats. Det är en mycket konstig känsla. Förbered er på den om ni ska adoptera. Saker kommer att kännas konstiga och verkligheten kommer te sig orättvis. Men så ser världen ut. Den är inte rättvis, men det ni gör är någonting fantastiskt- ni bidrar till att den ska bli lite rättvisare, till att alla barn ska ha en chans att få en familj och någon som längtar efter dem och älskar dem.

Vi ska adoptera. Nej rättelse: Vi adopterar. Sånt tar tid. Jättelång tid. Det gör riktigt ont varje gång någon oinsatt frågar hur det går. De flesta tycks tro att det tar ett par veckor, det gör det inte. You can´t hurry life, eller?

För er som inte har någon inblick i den svenska byråkratins labyrint, kan jag ge en lathund. Ifall ni nu skulle vilja adoptera. Detta är stegen FÖRE själva adoptionen:

Steg 1.
Samla motivation. Mängder med motivation. Var väl insatta i att det kommer att ta tid, ork, lust, motivation och lite pengar av er- se målet. Se vad ni faktiskt får. Se bilden av när ni står där, i mål- med ert barn i famnen. Det kan hjälpa.

Steg 2.
Sambor får inte adoptera gemensamt. Se till att vara gifta. 25 år är minimigränsen på ålder för den yngsta partnern.

Steg 3.
Den som vill adoptera ska ha deltagit i föräldrautbildning och ha medgivande att få ta emot ett barn för adoption. Beslut om medgivande fattas av socialnämnden i hemkommunen.
Föräldrautbildning, specifikt avsedd för adoptivföräldrar hittar ni via studiefrämjandet. Förhoppningsvis.

Steg 4.
Medgivandeutredning. Här ska läkarintyg (går att hitta via socialstyrelsen) finnas och referenser. Denna bygger på tre syften;
• Utredningen ska samla information om dem som vill adoptera så att socialnämnden kan fatta beslut om medgivande.
• Utredningen ska beskriva dem som vill adoptera för barnets företrädare i utlandet så att de kan välja bästa möjliga föräldrar till barnet.
• Samtalen i samband med medgivandeutredningen bidrar också till förberedelse för dem som vill adoptera.

Medgivandet gäller i två år, sedan får ni ansöka om ett nytt. Under den tid som medgivandet gäller har de som ansökt om adoption skyldighet att anmäla till socialnämnden om det blir ändrade förhållanden t.ex. graviditet, sjukdom, ändrade bostads- och arbetsförhållanden m.m.

Sedan kommer adoptionsproceduren där adoptionsbyrå ska väljas (finns ett antal i Sverige). Detta sparar jag till ett annat inlägg. Smält nu detta först. Bara denna process tar nästan ett år (med lite tur).

Välkommen till min nya blogg!


Nyare inlägg
RSS 2.0