ettstegnarmare

...och massa research. Och ett mail från underbara som lilla du kommer se mycket av i framtiden. Hon skickade lite info från försäkringskassan som dina blivande päron kommer ha nytta av:)

 

Hade lilla guddottern med lillasyster på besök under helgen. Din blivande lekkamrat. Även små grytor har öron så även om hon ännu är liten snappade hon upp de vuxnas samtal om Lilla du. Jag försökte förklara att Lilla du kommer ungefär när hon börjar skolan. Hon tycker det är spännande:) Det tycker vi vuxna också.

 

Landbyte. Magkänslan sa att det skulle göras, så nu är vi ett steg närmare Lilla du.

 

Det blir en intensiv höst, och efter den bara väntan. Har ett namn på en kontaktperson och tolk i landet vi väljer nu och det känns bra. Att man kan få ett namn. Får se om det blir samma person som stod i infobladet. Resans start, och så långt kvar. Efter helgens besök skriker kroppen efter en liten. Imorgon fyller vi i papper om planerna går som det ska. På tisdag skickar vi dem, och kanske kanske kanske ställer vi oss i kö redan denna kommande vecka. Tänkte vänta in dina blivande morföräldrar så de får vara med när det sker- ända från start. De kommer hit imorgon kväll.

 

Vi är många som längtar efter dig.

Steg ett i rätt riktning med andra ord.

 

Många undrar kanske vad som väntar nu?

 

Jo- själva medgivandeutredningen. Det går till på följande sätt: Vi skickar en ansökan till socialtjänsten som därefter behandlar vårt ärende. Deras uppdrag blir att under två månaders tid försöka träffa oss under ungefär tio tillfällen. Därefter skriver denna person ihop en typ av "ansökan" som sedan ska användas för att skicka till adoptionsbyrån i Sverige, samt utomlands. Det blir likosm våran "presentationsblankett" av oss som par. När denna är sammanställd skickas den till oss och vi godkänner, eller förkastar, presentationen. Beroende på hur väl vi anser den stämma överens med oss som personer.

 

Läste någonting konstigt i tidningen för ett tag sedan om en känd person som adopterat. Hon hade uttalat sig om att hon gått och väntat i ett år. Min fundering rör sig kring varför kändisar tycks få adoptera så fort, medan vi vanliga "dödliga" får vänta flera år? Det är en udda värld vi lever i.

 

Ja, lilla du. Vi ses om en väldans lång tid, men vem har bråttom? I jakten på den perfekta lilla du hade jag kunna vänta i tjugo år. Det viktigaste är att det blir lilla du och ingen annan, och det blir det ju. Det kommer ödet att fixa.