ettstegnarmare

Kanske. Förmodligen blir det vårt sista möte med familjerätten imorgon. Mycket har hänt. Familjerätten har varit i kontakt med våra referenspersoner, de har haft personligt möte med min och min makes päron och de har varit hemma hos oss och vi har suttit i möte med dem i deras lokaler. Tillsammans som par och var för sig.

De har varit fantastiska. Två helt underbara kvinnor som vi har skrattat tillsammans med och som vi har haft seriösa samtal med. Man har lärt känna sig själv mycket under resans gång. Inte hur manår som person och hur man fungerar ihop som par, utan mer en inblick i hur vi kommer att agera, och reagera, som föräldrar. Det har varit en fantastisk resa samtidigt som den varit oerhört spännande och ibland skrämmande.

Läkarbesöken gick också bra vad jag vet. Våra provsvar har inte kommit ännu från diverse invärtes kroppsvätskor, men vid första anblick blev vi godkända och var i god kondition. Läkaren skrev modigt nog att han inte såg några tecken på att jag skulle riskera några avgörande sjukdomar de kommande tjugo åren, tänk om allt kunde vara så enkelt? ;)

Så nu väntar vi. Imorgon klockan nio träffar vi dem, sen får vi se om det blir vårt sista möte innan förhandlingarna om att vi är godkända. Jag är lycklig efter att de senaste gången vi var där sa att de skulle rekommendera oss och att de inte såg någon anledning till att detta skulle motsägas. Det var en lättnad. Jag gled som på små moln hemåt och drömde om framtiden, om lilla du.

Det som händer efter detta sista möte, är att de sammanställer en presentation av oss och denna presentation ska skickas till oss. Vi läser igenom och godkänner presentationen om vi anser att de uppfattat oss korrekt. Därefter avgör familjerätten under ett sammanträde om vi är dugliga adoptionsföräldrar. Sedan kontaktar de oss.

Därefter påbörjas vår resa. Vi skickar in de kompletterande uppgifterna till vår adoptionsbyrå, där vi redan är inskrivna sedan i somras. De behandlar vårt ärende och sedan skickas det vidare till det land vi har valt.

Vår process har tagit ett tag. Vårt ärende är ovanligt. Jag ska avslöja för er varför det är ovanligt. Ni kanske tycker att vi är konstiga, eller kanske ni tycker att vi är helt logiska,

Adoption är vårat förstahandsalternativ.

Detta är ovanligt.

Jag har endometrios. Att jag har endometrios betyder inte med all säkerhet att jag är helt steril, det är bara lite jobbigare för min del att skaffa barn. Jag beslutade tidigt att inte bråka med min kropp. Min kropp vill inte bråkas med, och jag ser ingen anledning att försöka bli gravid när andra alternativ finns, det finns många anledningar till att adoption är vårt förstahandsalternativ. Anledningar jag vill nämna, och andra anledningar jag ligger lågt med.

En del blir arga. Att jag kanske kan få barn, och inte kämpar nog när det finns de där ute som hade gett sitt liv för att kunna få ett biologiskt barn. De får bli arga. Känslor är bra, men jag tänker inte ta åt mig av deras ilska. Lilla du väntar därute på oss, och jag vill inte byta bort lilla du för allt i världen.

Vi har valt ett land som kanske förkastar oss för att jag inte kan ge ett sterilitetsintyg ( eller det kanske jag kan, vad vet jag?). Antingen väljer vi då ett annat land. Kanske jag steriliserar mig om det nu ska vara på det sättet. Jag fick en broschyr av min läkare för något år sedan och bläddrade lite i den. Vem vet?

Nåja, nu vet ni. Jag tänker inte bråka med min kropp, och vi har bestämt oss. När vi har bestämt oss har vi bestämt oss och för lilla du gör vi vadsomhelst om det nu krävs. Vi får se vad landet anser om mitt "tillstånd".

Det sägs att livet är kort, men det känns väldigt långt när man längtar så mycket efter någon.

Tänk den dagen jag kan logga in på denna sida och skriva att lilla du har kommit hem.

På ett eller annat sätt ska du få komma hem. Det får ta den tid det tar.

Vi längtar efter dig.