Nu får storkjäveln ta och hitta hit!

Denna vecka gäller det. Nerverna är på helspänn och jag har precis cyklat ett par mil. Stressrelease. Jag fasar och längtar efterr samtalet. Domen. Kan vi tuta och köra eller är det en käftsmäll och tio steg tillbaka som väntar oss? Orkar vi?
 
Man orkar. Konstigt nog. Så många gånger under denna process jag har känt för att springa ut i skogen och gallskrika tills jag svimmar. Andra gånger har jag bara velat gå och lägga mig och dra täcket över huvudet. Ge upp. Somna. Bara släppa allt. Men det gör man inte- man hittar krafterna. Tillsammans.
 
Lilla du har föräldrar. Kanske redan nu, kanske om ett par dagar. Men vi har inte Lilla du. Inte ännu, kanske aldrig.
 
Jag kommer alltid att undra. Blir beskedet negativt kommer tankarna på vårt lejon att hälsa på. Det är jag alldeles säker på, tankar som inte är våra längre. Tankarna tillhör någon annan. Vi kommer aldrig att få veta var du tog vägen.
 
Det har inte varit så här jobbigt tidigare. Två barn finns i mina tankar, men inte på samma sätt. Vi hann aldrig anknyta till dem som till Lilla du. Dig har vi väntat på så länge, sett bilderna så många gånger, läst ditt utlåtande som jag kan rabbla i sömnen vi det här laget.
 
På min näthinna. Fastetsad. Jag törs inte se på fotot av dig något mer. Tänk om jag måste sudda ut bilden?
 
Jag försöker att förbereda mig på ett negativt besked, samtidigt som jag vill ta tillvara på dessa sista dagar när hoppet fortfarande fanns. När du var på riktigt. Nästan min. Jag kan inte gå förbi ditt rum utan att gå in och sätta mig på sängen. Tindra har också förberett sig- en svart strumpa i din säng. Hon boar, känner att något är på gång. Nova är Nova, mest irriterad på att vi är så vimsiga här hemma. Irriterad på att jag aldrig går och lägger mig.
 
Idag bröt jag samman. Kort. Satte mig i hallen med ryggen mot väggen och tårarna sprutade. Tindra i mitt knä, Nova gnällandes och orolig. Då fick jag ta mig samman. Jag är ju nästan mamma! Man får inte bryta samman, tappa allt- man måste ställa sig upp, bita ihop. Bryter jag samman på riktigt är jag livrädd att aldrig kunna resa mig igen.
 
Det är mitt största problem- att tårar alltid hålls på insidan. Och nu är det inte läge att släppa utt dem. Jag har ett arbete att sköta, en Lilla du att planera för.
 
-"Du är ju alltid så himla stark". Jag var 22 år gammal när en kvinna påtalade detta. Jag hade kommit till ett vägskäl i livet och börjat tvivla på mig själv och vem jag var. Jag jobbade för henne och hade beslutat mig för att gå, påbörja något nytt. Jag brukar tänka på dessa ord när livet går emot mig. Jag är stor på utsidan, jag utstrålar självsäkerhet men är så förbaskat liten på insidan periodvis. Vet ni vad jag gör då? När livet går emot mig och jag inte orkar stå upp längre?
 
Jag toktränar. Det är fel, jag tror jag behöver storggråta- men jag är livrädd. Idag grät jag. Jag reflekterade över den senaste gången jag grät och kom fram till att det var i Juni 2013. Då hade jag visserligen fokus och kunde resa mig igen, jag var tvungen att hitta styrkan även om jag helst bara hade velat lägga mig på en gräsmatta och aldrig mer stiga upp.
 
Allt blir nu läskigt personligt. Ju mer det närmar sig desto öppnare blir jag. I skrift åtminstone...i verkligheten- icke.
 
Såhär är det mina vänner. Att vara en nästanmamma. Att vara så nära mål men samtidigt livrädd att snubbla eller bli omsprungen. Att jaga livet som finns framför en, så nära att greppa men som kan slitas ifrån en på ett ögonblick. Ett ögonblick kommer det att vara- samtalet. Jag tror man kommer att höra den första meningen och sen kommer livet att stängas av en stund- oavsett besked.
 
Hur förbereder man sig på något som man aldrig upplevt?

Kommentarer
Postat av: evelina

Oh vad jag håller tummar och tår för er nu!! Att ni får ett glädje samtal och att lilla du äntligen får träffa mamma och pappa:)

Svar: Han ska få komma hem nu <3
ettstegnarmare.blogg.se

2014-08-25 @ 14:52:12
URL: http://www.pandahoff.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0