Sista november.
Jag trodde att du skulle vara här nu. Imorgon skulle vi öppna lucka 1 tillsammans och jag skulle läsa för dig. Vi skulle äta lussebullar och pepparkakor till frukost i din säng. Nova skulle tigga bulle och Tindra sova på din mage.
Hur gör jag nu?
Väntar jag på dig? Skickar jag kalendern till dig? Vem ska läsa för dig? Hur ska dina barnhemssyskon tänka när inte alla barn får en kalender?
Kalla, tråkiga november- jag har hatat denna månad från dag 1 fram till nu. Ska jag avsky december också?
Hur mycket klarar ett hjärta som längtar?
Nu ska jag ringa min mamma och ventilera. Igen. Jag ventilerar mycket nuförtiden- för alla som orkar lyssna.
En vecka kvar på november
du är nu fem år och tre månader.
Varje söndag fylls jag med en känsla av hopp. Snart vardag igen och vardag för mig betyder att vi kommer vidare. Närmare dig.
Helger existerar inte, för då arbetar inga myndighetspersoner. Denna vecka håller vi tummar och tår för att advokatens papper ska komma. Det sista dokumentet vi signerar innan vi äntligen kan få en domstolstid.
När man har väntat barn i fem år känns det ganska orättvist att man inte ens vet vilken vecka du kommer, biologiska föräldrar kan planera framkomsten, men det kan inte vi. Du är redan framkommen men på helt fel plats, det är här du ska vara. Vi ska sitta i vardagsrummet och bygga med lego eller titta i en bok.
Jag var och hämtade ut paket på posten. Paket till dig. Många försändelser har kommit till dig. Kläder, leksaker och böcker. Dagens paket innehöll ett storpack med bilar, ett par små röda vantar med bilar och en resväska du ska ha när vi åker hem. Jag sitter på din säng ofta. Som att du är här men ändå inte.
Igår fick vi frågan. Har ni barn?
Igår kunde vi svara.
Ja, vi har en son, men inte här- ännu.
Jag har en son. Han är fem år. Han älskar att prata, han gillar bilar, pussel och musik. han har tappat en tand i sin underkäke och han har världens mest fantastiska leende. Ett sånt där snett leende som charmar alla i hans närhet. Ett sånt leende som gör att han kisar lite med ena ögat när han ler. Ett sånt leende har min son.
Han har självförtroende, det ser man när han går. Han är en stolt kille som har lätt för att umgås. Han gillar att prata och han har en fantastisk sångröst. En sån där röst som bara barn kan ha, innan den förändras till den röst de tror att världen vill höra. Intrycken utifrån som omformar.
Snart december. Var är vi då?
Det går inte att påverka tiden. Sekunderna tickar oavsett vad vi gör.
När skeppet sjönk och de strandsattes fanns det en luftängel som bevakade dem.
Jag känner det lite som att vårt skepp har sjunkit i bemärkelsen att vi går mot något nytt, ett liv tillsammans. Ariel är de myndigheter som testat oss och bevakat oss under vår tid som strandsatta. Men förändringen är nära, det hoppas och tror jag.
2014 eller 2015? Vilket blir vårt år?
Börjar det rassla till?
Igår var en underbar dag.
Den började som måndagar mestadels börjar. Trött som attan, trist väder, stressigt på jobbet men sen- vid lunchtid - en hel drös med mail från adoptionsförmedlingen.
Nio filmer med fantastiska underbara lilla älsklingen. Lilla modiga, envisa, bestämda, duktiga raringen- min son.
Jag har alltid vetat att om jag någon gång skulle få ett barn, skulle mitt barn vara fantastisk! En annan kvinna gav dig livet, och andra människor gav dig dina första år. Jag måste säga att de gjort ett fantastiskt jobb med att ta hand om min älskade son.
Efter att ha sett filmerna om och om igen såg jag så många egenskaper hos dig som var helt fantastiska. Hur du bjuder dina barnhemssyskon på godis ur din lilla tablettask. Hur du tålmodigt mottar knuffar utan hämndbegär. Hur du ifrågasätter en vuxen du inte riktigt förstått. Den egenskapen tycker jag är fantastisk att ha.
Livet innebär många orättvisor, och en del av livet är att lära sig att hantera dem och göra det bästa av orättvisorna. Jag längtar efter att vi ska få varandra. Jag längtar efter våra kommande meningsskiljaktigheter och jag längtar efter varenda liten stund av fotstampande i golvet. Jag längtar efter allt hos dig och nu känns allting mer verkligt.
Du har blivit så stor!
Det enda jag haft är ett foto som är sex månader gammalt. Ett foto som stirrats på så ihärdigt att bilden aldrig kommer att lämna min näthinna. Nu har jag även filmer, en röst. Rörelser. Egenskaper.
Jag hörde dig inatt innan jag skulle somna. Din röst har fastnat för att alltid stanna kvar.
Barnhemmet ville ha ett intyg på att du fortfarande var min son efter att ha sett filmerna. Har de någonsin fått ett nej? En udda fråga, men på något sätt har man vant sig vid dessa under adoptionens gång. Hade de frågat efter min skostorlek eller toalettvanor hade jag inte längre reagerat något nämnvärt. Gör det mig till en ickekritiskt tänkande varelse att jag vant mig vid att svälja allt?
- nej, inte ett dugg. Jag är bara en mamma med ett mål. Att få hem min pojke.
Jag har inte hållit dig i mina armar ännu men vet redan att jag hade offrat allt för dig.
Nästa steg är advokatens papper. Igår skickades de sista intygen från oss och Migrationsverket, så advokaten har dem förhoppningsvis imorgon.
Nu vill vi ha vårt resebesked, men lär få vänta ett tag till. Ett tag till... En mening jag lärt mig att avsky.
Den började som måndagar mestadels börjar. Trött som attan, trist väder, stressigt på jobbet men sen- vid lunchtid - en hel drös med mail från adoptionsförmedlingen.
Nio filmer med fantastiska underbara lilla älsklingen. Lilla modiga, envisa, bestämda, duktiga raringen- min son.
Jag har alltid vetat att om jag någon gång skulle få ett barn, skulle mitt barn vara fantastisk! En annan kvinna gav dig livet, och andra människor gav dig dina första år. Jag måste säga att de gjort ett fantastiskt jobb med att ta hand om min älskade son.
Efter att ha sett filmerna om och om igen såg jag så många egenskaper hos dig som var helt fantastiska. Hur du bjuder dina barnhemssyskon på godis ur din lilla tablettask. Hur du tålmodigt mottar knuffar utan hämndbegär. Hur du ifrågasätter en vuxen du inte riktigt förstått. Den egenskapen tycker jag är fantastisk att ha.
Livet innebär många orättvisor, och en del av livet är att lära sig att hantera dem och göra det bästa av orättvisorna. Jag längtar efter att vi ska få varandra. Jag längtar efter våra kommande meningsskiljaktigheter och jag längtar efter varenda liten stund av fotstampande i golvet. Jag längtar efter allt hos dig och nu känns allting mer verkligt.
Du har blivit så stor!
Det enda jag haft är ett foto som är sex månader gammalt. Ett foto som stirrats på så ihärdigt att bilden aldrig kommer att lämna min näthinna. Nu har jag även filmer, en röst. Rörelser. Egenskaper.
Jag hörde dig inatt innan jag skulle somna. Din röst har fastnat för att alltid stanna kvar.
Barnhemmet ville ha ett intyg på att du fortfarande var min son efter att ha sett filmerna. Har de någonsin fått ett nej? En udda fråga, men på något sätt har man vant sig vid dessa under adoptionens gång. Hade de frågat efter min skostorlek eller toalettvanor hade jag inte längre reagerat något nämnvärt. Gör det mig till en ickekritiskt tänkande varelse att jag vant mig vid att svälja allt?
- nej, inte ett dugg. Jag är bara en mamma med ett mål. Att få hem min pojke.
Jag har inte hållit dig i mina armar ännu men vet redan att jag hade offrat allt för dig.
Nästa steg är advokatens papper. Igår skickades de sista intygen från oss och Migrationsverket, så advokaten har dem förhoppningsvis imorgon.
Nu vill vi ha vårt resebesked, men lär få vänta ett tag till. Ett tag till... En mening jag lärt mig att avsky.
Här mailas det fram och tillbaka.
Ytterligare intyg ska in, dessa är skickade per post idag. De skickades igår också men då var dessa intyg givetvis fel. Efter dessa intyg återstår ett till från advokat, sedan är det dags att invänta resebesked. Det finns alltid ett papper till i denna process. Ett papper till. Vi har samlat så många papper nu att vi förmodligen kan tapetsera en gymnastikhall med dem.
Det blir nog inget innan jul i alla fall. Så konstigt. När man får det där samtalet som avgör allt så tror man att man är så nära, men man är så långt ifrån att det är obarmhärtigt. Du får vänta i landet som känns så galet långt borta, medan vi längtar ihjäl oss här hemma efte dig. Jag försöker att slå ihjäl tiden, men den låter sig inte fångas för detta trots att den är så gott som stillastående. Konstigt.
Ringer försäkringskassan, ringer facket. Förbereder för att hämta dig på alla sätt och vis, som om vi skulle få ett resebesked imorgon. Det rullar. Inte. Inte just nu. Det står förbannat stilla älskade lilla vän. Återigen.
Jag hittade barnhemmets hemsida igår och kollade in galleriabilderna. Vad vi längtar! Din pappa och jag tittade igenom varenda foto och det kändes fantastiskt. Jag försöker göra en listai mitt huvud vad som måste göras när vi får resebeskedet. Mest för att slå ihjäl tiden, kontrollera det som inte går att styra över.
* Boka resa (kan vara en fördel).
* informera chef och fack om föräldraledighetsdatum.
* informera försäkringskassan om föräldraledighet. De skulle skicka ett välkomstpaket nu i veckan. Vi skickade ett intyg till dem häromdagen från socialtjänsten, så nästa steg bör bli lönespecifikationer och anställningsavtal.
* informera teamet om datum vi hämtar dig. Vårt team med läkare, sköterska, psykolog, dietist och logoped. Det är viktigt att allt är bra med dig, att du är så frisk som möjligt och jag tror vi har lyckats hitta Sveriges bästa läkarteam även om de befinner sig på annan ort.
Förmodligen finns det en miljon grejer till att tänka på, men dessa är vad jag sysselsätter min hjärna med just nu så att jag inte blir tokig av denna väntan. Det är viktigt att hålla fokus, att hålla sig simmandes över ytan när det känns som om tusen armar vill dra ner en till botten.
Nu ska jag ringa din mormor och morfar. Jag behöver ventilera, jag behöver luft och styrka. Vi längtar så förskräckligt mycket efter dig att det inte går att sätta ord på, även om jag fick använda hela världens olika språk.
Godnatt min skatt. Tänk den kväll jag får läsa en godnattsaga för dig!
Snart
Jag kan inte sluta titta på adoptionsbyråns hemsida. Det är ju vi! De skriver om oss, slutskedet innan vi blir en familj. Nu är vi snart där.
Vårt officiella barnbesked kom idag, efter en väldigt lång tid...
Då tutar vi och kör igen. Bara ett par intyg till vi ska fylla i som sedan ska skickas, valideras och tolkas för att därefter skickas till domaren för att få en domstolstid.
Kan vi ha sån tur att vi får en tid i januari? Håller tummarna stenhårt!
Idag fick jag ett mail om alla dina syskon också, och din mor. Namnen, att få se dem. Känslan. Din mor var ungefär i min ålder när hon fick dig, och nu blir jag din mamma. Vilken märklig loop livet kan ta.
Det var skönt att få veta. En dag kommer du att ha frågor och då vill jag kunna ge dig svar.
Min älskade lilla Samuel, snart får vi äntligen träffas.
Vårt officiella barnbesked kom idag, efter en väldigt lång tid...
Då tutar vi och kör igen. Bara ett par intyg till vi ska fylla i som sedan ska skickas, valideras och tolkas för att därefter skickas till domaren för att få en domstolstid.
Kan vi ha sån tur att vi får en tid i januari? Håller tummarna stenhårt!
Idag fick jag ett mail om alla dina syskon också, och din mor. Namnen, att få se dem. Känslan. Din mor var ungefär i min ålder när hon fick dig, och nu blir jag din mamma. Vilken märklig loop livet kan ta.
Det var skönt att få veta. En dag kommer du att ha frågor och då vill jag kunna ge dig svar.
Min älskade lilla Samuel, snart får vi äntligen träffas.
