ettstegnarmare

Igår hade vi vårt första möte med familjerätten. Det kändes bra. Vi fick samtala med två kvinnor och fick en del papper som vi skulle fylla i. Det är bland annat hälsodeklarationer och läkarintyg som ska fyllas i. Ringde precis kliniken för att boka en läkartid.

Vi fick även en annan uppgift. Ett papper med frågor att besvara som handlar om vår livshistoria. Hur vi hade det som barn, hur våra familjeband är, hur vår skolgång gick. Hur vi båda träffades, hur vi trivs på våra jobb och en massa mer. Sedan fick vi fylla i papper som gav dem rätt till att kontrollera oss hos kronofogden, skatteregister, polisregister och därefter försäkringskassan för att se om vi varit sjuka de senaste tio åren. Jag tror jag var sjukskriven tre veckor 2002, så får se om det ligger till belastning;)

Vi bokade massvis med nya tider också. Nästa gång kommer de hem till oss. Vi fick till och med boka in tid för blivande mor och farföräldrar som ska dit och språka med dem. Vilken process, jösses. Men samtidigt bra, på tok för många dårar där ute har fått barn så det är ju skönt ifall åtminstone några barn därute får föräldrar med fungerande hjärtverksamhet och en positiv syn på livet.

Idag känns vägen lite kortare, men ganska full av rötter. Mycket ska fixas innan du får komma till oss.

Tänk den dagen vi håller dig i våra famnar. Vad allt kommer att vara värt det, tusen gånger om.

...men ändå så oerhört nära. Så lång tid kvar, men ändå inte. Längtan är en konstig känsla. Vi längtar samtidigt som vi känner oro inför alla hinder som kan komma i vägen mellan oss och dig. Det finns många " tänk om" just nu. Tänk om vi åker till landet och något inträffar. Att adoptionen stryps av någon anledning. Vi får höra fler och fler skräckhistorier om par som åkt för att hämta sitt barn men väl på plats finns inget barn att hämta. Jag känner mig mest nervös inför domstolen. Du är så viktig. Tänk att behöva sitta inför alla nya ansikten där, börja hyperventilera och känna ångesten över att vara totalt granskad. Det är tur vi har din pappa, han är den lugnaste personen jag någonsin träffat. Ditt födelseland. Spänningen att bosätta sig där, blandat med en känsla av oro att inte kunna anpassa sig. Vi ska vara där länge. Längtan efter dig.

Jag tänker mycket på våra kommande reaktioner. Jag tänker på framtiden, dagen då vi får vårt samtal om att nu finns du för oss. Vi öppnar vår mail och får se bilder på lilla du. Vilken känslostorm. Det är då den jobbigaste längtan kommer att framträda. Att behöva vänta på att få hålla dig i vår famn.

Känslan som kommer att infinna sig när vi öppnar vår ytterdörr och kliver in med lilla du. När hela resan är över och vår gemensamma resa påbörjas.

Vår lilla familj.

Lilla älskade du, vad du är efterlängtad!

Jag och din blivande gudmor har pratat om dig. Vi har pratat om hennes upplevelser av att också vara efterlängtad och hämtad långt långt bortifrån.

I somras kollade jag och din mormor efter den perfekta barnvagnen. Det var en härlig känsla. Hur vi alla längtar efter dig och planerar din framtida hemkomst. Jag och din pappa har planerat så mycket vi vill göra tillsammans med dig och uppleva med dig.

Hur kan en liten person som ännu inte existerar vara så älskad?

En ännu konstigare känsla är att om några månader kanske du faktiskt har kommit till världen. Om beräkningarna går som vi tror, ligger du i någons mage just nu. Någon som också älskar dig, för älskad är du, det vet vi.

Du är det mest perfekta som finns.

Den 24: e denna månad ska vi ha vårt första möte med familjerätten. Hon lät trevlig och jag tror jag kommer se fram emot våra kommande möten. En dag ska jag berätta allt för dig, du kommer att läsa bloggen och du kommer nog att undra en massa saker. Vi ska försöka förklara allt så gott vi kan för dig, och så tidigt som möjligt. Du har många människor i din närhet som kommer att vilja berätta om sina upplevelser kring detta och om deras längtan efter dig.

Lilla du, någonstans i någons mage, kanske redan född.

Jag vet ingenting om dig men jag älskar dig redan.

Är det inte underligt?