att inte dela språk
...är ibland lite smått besvärligt, särskilt när lille Samuel verkligen vill förmedla något som vi inte förstår.
Idag handlade det om att pappa skulle bära honom vilket pappa inte riktigt förstod. Ändå är det skönt att Samuel börjar visa känslor som irritation, irritation är hälsosamt.
Dagen har gått superbra. Han börjar testa oss alltmer och försöker att manipulera. Detta är underbart eftersom det betyder att han börjar känna sig trygg med oss. Tolken fascineras över hur bra anknytningen går- gentemot både mamma och pappa. Vi har ju inte direkt något att jämföra med, men det känns väldigt bra.
Han vill bli buren. Åh vad han vill bli buren! Han lägger sitt ansikte mot min hals och upprepar "mamma mamma, mamma". Jag svarar hans litauiska namn, vi gör så tills vidare. Vi får se vad han tycker om namnbytet, det känns oväsentligt just nu. Han får bestämma.
Imorgon ska vi iväg en sväng med honom till ett köpcenter. Han behöver nya kläder och förmodligen vill han köpa något åt sin "grupp" också. Han är noga med sånt. Varje gång han får godis påpekar han att han går i en grupp. Gruppen vill ha godis, och det får de verkligen! :) Han är givmild vår pojke. Delar med sig till mamma och pappa.
Jag blev däremot straffad idag. Han hittade tuggummi i min jackficka. "Nej, mammas godis" sade jag. "Ditt godis, där!" Och jag pekade på hans klubbor.
Han tittade på mig, tog sin påse med klubbor. "Pappa godis?"
Men mamma då? Frågade jag. "Nä".
Naturligtvis kunde han inte hålla sin hämnd särskilt länge utan kom fram med en klubba strax efter att pappa fått.
Jag känner inte riktigt ännu att jag vill ge honom tuggummi, även om det säkert inte är någon fara. Jag får prata med personalen om hans tidigare erfarenhet kring tuggummin.
Vi träffade hans läkare idag också och det gick bra. Föreståndaren kikade in och hälsade också. All personal är otroligt trevliga och snälla och vår tolk är mer än fantastisk! Jag (vi!) kommr verkligen att sakna henne när vi åker. Det kommer att kännas tomt. Vi alla har på något sätt vant oss vid att hon finns, även lille Samuel. Det kommer att bli ett ledsamt farväl.
Nu ska jag rita! Jag ska rita en bildserie så att vi kan börja bearbeta hemresan. Jag tänkte att tolken med hjälp av bildserien kunde berätta för vår lille son om hemresan, så att vi kan ta fram teckningen som en påminnelse om funderingar uppkommer på vår långa resa hem. Jag tror att detta kan vara till hjälp för oss alla. Det är lätt att glömma saker när man är fem år och fylls med intryck hela tiden.
Det är lika lätt när man är 31 år också kan jag hälsa.
Vilka dagar! Vilka fantastiska underbara dagar!
Idag handlade det om att pappa skulle bära honom vilket pappa inte riktigt förstod. Ändå är det skönt att Samuel börjar visa känslor som irritation, irritation är hälsosamt.
Dagen har gått superbra. Han börjar testa oss alltmer och försöker att manipulera. Detta är underbart eftersom det betyder att han börjar känna sig trygg med oss. Tolken fascineras över hur bra anknytningen går- gentemot både mamma och pappa. Vi har ju inte direkt något att jämföra med, men det känns väldigt bra.
Han vill bli buren. Åh vad han vill bli buren! Han lägger sitt ansikte mot min hals och upprepar "mamma mamma, mamma". Jag svarar hans litauiska namn, vi gör så tills vidare. Vi får se vad han tycker om namnbytet, det känns oväsentligt just nu. Han får bestämma.
Imorgon ska vi iväg en sväng med honom till ett köpcenter. Han behöver nya kläder och förmodligen vill han köpa något åt sin "grupp" också. Han är noga med sånt. Varje gång han får godis påpekar han att han går i en grupp. Gruppen vill ha godis, och det får de verkligen! :) Han är givmild vår pojke. Delar med sig till mamma och pappa.
Jag blev däremot straffad idag. Han hittade tuggummi i min jackficka. "Nej, mammas godis" sade jag. "Ditt godis, där!" Och jag pekade på hans klubbor.
Han tittade på mig, tog sin påse med klubbor. "Pappa godis?"
Men mamma då? Frågade jag. "Nä".
Naturligtvis kunde han inte hålla sin hämnd särskilt länge utan kom fram med en klubba strax efter att pappa fått.
Jag känner inte riktigt ännu att jag vill ge honom tuggummi, även om det säkert inte är någon fara. Jag får prata med personalen om hans tidigare erfarenhet kring tuggummin.
Vi träffade hans läkare idag också och det gick bra. Föreståndaren kikade in och hälsade också. All personal är otroligt trevliga och snälla och vår tolk är mer än fantastisk! Jag (vi!) kommr verkligen att sakna henne när vi åker. Det kommer att kännas tomt. Vi alla har på något sätt vant oss vid att hon finns, även lille Samuel. Det kommer att bli ett ledsamt farväl.
Nu ska jag rita! Jag ska rita en bildserie så att vi kan börja bearbeta hemresan. Jag tänkte att tolken med hjälp av bildserien kunde berätta för vår lille son om hemresan, så att vi kan ta fram teckningen som en påminnelse om funderingar uppkommer på vår långa resa hem. Jag tror att detta kan vara till hjälp för oss alla. Det är lätt att glömma saker när man är fem år och fylls med intryck hela tiden.
Det är lika lätt när man är 31 år också kan jag hälsa.
Vilka dagar! Vilka fantastiska underbara dagar!
Allt är förändrat
Ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen.
Dagen var över förväntan. En pojke som ropar "mamma, mamma" och det är mig han ropar på?!
En pojke som berättar för personalen att "vi måste fråga mamma" och det är fortfarande jag som åsyftas?
Tänk att jag blev en mamma?
Så många känslor.
Han knyter an, håller om, sitter i knäet, matar mamma och pappa med Pim-Pim. Tittar på bilder av våra hundar, skrattar.
I en och en halv timme satt vi utan tolk, och det gick över förväntan bra! Vi tre, på en egen våning, tillsammans, en liten familj.
En liten familj som till slut fick varandra. Ingen förstår vad den andra säger men ändå finner vi ett sätt att kommunicera. Han visar tålmodigt, vi lyssnar nervöst.
Älskade underbara lilla unge, du har förändrat oss för alltid.
Ingenting annat betyder någonting längre. Du andades i mitt ansikte och jag visste att du verkligen fanns. Du är mer än en bild nu. Bilden må ha sagt mer än tusen ord men att träffa dig förmedlade en miljon känslor.
Det är vi nu.
Dagen var över förväntan. En pojke som ropar "mamma, mamma" och det är mig han ropar på?!
En pojke som berättar för personalen att "vi måste fråga mamma" och det är fortfarande jag som åsyftas?
Tänk att jag blev en mamma?
Så många känslor.
Han knyter an, håller om, sitter i knäet, matar mamma och pappa med Pim-Pim. Tittar på bilder av våra hundar, skrattar.
I en och en halv timme satt vi utan tolk, och det gick över förväntan bra! Vi tre, på en egen våning, tillsammans, en liten familj.
En liten familj som till slut fick varandra. Ingen förstår vad den andra säger men ändå finner vi ett sätt att kommunicera. Han visar tålmodigt, vi lyssnar nervöst.
Älskade underbara lilla unge, du har förändrat oss för alltid.
Ingenting annat betyder någonting längre. Du andades i mitt ansikte och jag visste att du verkligen fanns. Du är mer än en bild nu. Bilden må ha sagt mer än tusen ord men att träffa dig förmedlade en miljon känslor.
Det är vi nu.
På ett hotellrum i Vilnius
... Äts det sourcreamchips och tittas på litauisk TV. CSI dubbat till litauiska är ganska intressant.
Flygresorna gick bra. Nerverna utanpå delvis, särskilt vid flygning två då det skulle klämmas in femtio resenärer i en liten plåtburk.
Väl framme på hotellet (hungriga som aldrig förr) erfor vi att grodlår och tonfisk stod på kvällens meny. Som tur är har vi en matbutik tvärs över gatan där vi kunde bunkra upp lite föda som hade fått de flesta dietister att gråta blod.
Imorgon ska vi träffa vår son. Jag har inte hunnit bli nervös för detta ännu då jag haft fullt upp att vara nervös inför flygresorna. Nerverna har slått ut varandra och nu är jag enbart trött. Funderar på att ta mig ett träningspass på hotellets gym men avvaktar nog en stund eftersom jag förätit mig på chips.
Det är så nära alltihop. Overkligt nära.
Fem månader från officiellt besked fram till domstol. Fem månader.
Du har nu blivit en centimeter längre från i maj och två kilo lättare.
Det är verkligen dags att komma hem nu.
Flygresorna gick bra. Nerverna utanpå delvis, särskilt vid flygning två då det skulle klämmas in femtio resenärer i en liten plåtburk.
Väl framme på hotellet (hungriga som aldrig förr) erfor vi att grodlår och tonfisk stod på kvällens meny. Som tur är har vi en matbutik tvärs över gatan där vi kunde bunkra upp lite föda som hade fått de flesta dietister att gråta blod.
Imorgon ska vi träffa vår son. Jag har inte hunnit bli nervös för detta ännu då jag haft fullt upp att vara nervös inför flygresorna. Nerverna har slått ut varandra och nu är jag enbart trött. Funderar på att ta mig ett träningspass på hotellets gym men avvaktar nog en stund eftersom jag förätit mig på chips.
Det är så nära alltihop. Overkligt nära.
Fem månader från officiellt besked fram till domstol. Fem månader.
Du har nu blivit en centimeter längre från i maj och två kilo lättare.
Det är verkligen dags att komma hem nu.
Djupt inne i Smålands skogar befinner vi oss nu
Vi är på väg. Etapp 1 av vår livs viktigaste resa. Resan till dig är snart över och det känns väldigt välkommet!
vi åker till Göteborg idag, för att vara på plats. Allt kan hända. Motorstopp, trafikstopp eller annat otyg. Ikväll sover vi hos en vän och imorgon flyger vi från Landvetter, mellanlandar i huvudstaden och sedan vidare till Litauen.
Så många gånger jag känt under dessa år att "det är nu det börjar". Ofta frågar folk när vi började. Ja, när började vi- egentligen? Vad räknas?
När vi än började så var det väldigt länge sedan. Jag har haft en tanke planterad i evigheter, tanken utvecklades och lämnade min mun. Sedan var den ute, blev min makes tanke, vår tanke.
Wow. Nu kör vi!
Nedräkningen
När man vet. Jag vet när jag får se honom i verkligheten, känna hur han luktar.
Allt annat har förlorat sin betydelse.
Det är svårt att hålla huvudet kallt. Mail som ska skickas, föräldraledigheten som ska ordnas, boka flyg, boka boende. Maila BVC, maila sockontakten.
Listor skrivs och arbeten fördelas. Mycket ska hinnas innan vi sitter på Landvetter.
Det är nu allt börjar. Vägen hit var just bara vägen hit, vägen till dig.
Mu tar vi ett djupt andetag och simmar igenom nästa vecka.
Allt annat har förlorat sin betydelse.
Det är svårt att hålla huvudet kallt. Mail som ska skickas, föräldraledigheten som ska ordnas, boka flyg, boka boende. Maila BVC, maila sockontakten.
Listor skrivs och arbeten fördelas. Mycket ska hinnas innan vi sitter på Landvetter.
Det är nu allt börjar. Vägen hit var just bara vägen hit, vägen till dig.
Mu tar vi ett djupt andetag och simmar igenom nästa vecka.
Ketchupeffekt!
Flaskan har skakats hela veckan och klockan 22:44 igår kväll släppte allt, vi ska hämta vår pojke!
Vi åker nästa helg :)
Äntligen!
Vi åker nästa helg :)
Äntligen!
Sitter och slögooglar
jag googlar på hotell i vilnius, flygresor, barnhemmet...allt jag kan komma på för att komma närmare min underbare son.
Fotoboken till honom har kommit och skickas imorgon. Jag försöker tappert att fortsätta knyta igen den säck som hela tiden går upp igen. Tröttsamt, väntar fortfarande på datum. Imorgon är det måndag och i litauen är det inte en röd dag (gudskelov) vilket betyder att vi kanske är ett steg närmare honom. Ett datum. Förberedelse.
Jag hittade en film på toutube med min fantastiske pojke. Han var två år gammal och jag kunde se direkt att det var han. Hans leende glömmer jag aldrig! Jag samlar alla de minnen jag inte fick med honom. Bilder, filmer, allt jag kan hitta. Vi har inga minnen att dela ännu men jag försöker få så mycket jag kan av hans förflutna. Vissa saker ångrar jag att jag lyckats googla fram, men tröstar mig med att det är viktigt. Det är hans identitet, hans förflutna. Trots att hans förflutna inte enbart består av rosa moln och regnbågar är det ändå ett viktigt förflutet att anamma.
Jag beklagar att jag inte fanns tidigare i ditt liv, även om barnhemmet tycks ha tagit fantastiskt bra hand om dig. Det går aldrig att ändra på, men framtiden ska vi göra till vår.
Tick tack. Tiden går oavsett om man vill eller inte och jag är nu tacksam för varje minut jag lyckas slå ihjäl eftersom jag då är en minut närmare dig. Samtidigt innebär denna minut en extra minut jag varit ifrån dig.
Nu biter vi ihop en stund till. Bara en stund till.
Dörren till dårskap står på glänt och det gäller att vinden inte får tag i den så den blir vidöppen. Jag behöver ett korsdrag för att slå igen dörrjäveln men just nu är det vindstilla även om det stormar i mitt hjärta.
2015. Ett steg närmare.
