ettstegnarmare

jag googlar på hotell i vilnius, flygresor, barnhemmet...allt jag kan komma på för att komma närmare min underbare son. 

 

Fotoboken till honom har kommit och skickas imorgon. Jag försöker tappert att fortsätta knyta igen den säck som hela tiden går upp igen. Tröttsamt, väntar fortfarande på datum. Imorgon är det måndag och i litauen är det inte en röd dag (gudskelov) vilket betyder att vi kanske är ett steg närmare honom. Ett datum. Förberedelse. 

 

Jag hittade en film på toutube med min fantastiske pojke. Han var två år gammal och jag kunde se direkt att det var han. Hans leende glömmer jag aldrig! Jag samlar alla de minnen jag inte fick med honom. Bilder, filmer, allt jag kan hitta. Vi har inga minnen att dela ännu men jag försöker få så mycket jag kan av hans förflutna. Vissa saker ångrar jag att jag lyckats googla fram, men tröstar mig med att det är viktigt. Det är hans identitet, hans förflutna. Trots att hans förflutna inte enbart består av rosa moln och regnbågar är det ändå ett viktigt förflutet att anamma. 

 

Jag beklagar att jag inte fanns tidigare i ditt liv, även om barnhemmet tycks ha tagit fantastiskt bra hand om dig. Det går aldrig att ändra på, men framtiden ska vi göra till vår. 

 

Tick tack. Tiden går oavsett om man vill eller inte och jag är nu tacksam för varje minut jag lyckas slå ihjäl eftersom jag då är en minut närmare dig. Samtidigt innebär denna minut en extra minut jag varit ifrån dig. 

 

Nu biter vi ihop en stund till. Bara en stund till. 

 

Dörren till dårskap står på glänt och det gäller att vinden inte får tag i den så den blir vidöppen. Jag behöver ett korsdrag för att slå igen dörrjäveln men just nu är det vindstilla även om det stormar i mitt hjärta. 

 

2015. Ett steg närmare.