Mer än nio månader

Vi sitter hos mina föräldrar i Visby. Sista trippen nu innan vi stiger in i något nytt- en vardag. En vardag du så väl behöver.

Älskade underbara ska börja skolan.

Den sista november smäller det. Ässet ska börja skolan och han är så otroligt förväntansfull! Vi har varit och hälsat på, han smälter in fint och har så roligt. Han blir oerhört arg och besviken när det är dags att gå hem. Tack och lov går hans bästis i samma klass. En underbar pojke som tar hand om min raring. "Kom, följ med mig, nu leker vi med det här". Två små grabbar som lallar iväg i korridoren. Bort från mamma och pappa, nu väntar äventyret- med barn! Skor vi aldrig kan fylla!

Och jag ska tillbaka till mitt jobb, jag behövs nog mer än någonsin.

Så mycket har hänt dessa månader. Vi knyter an, vi knyter inte an, vi knyter an. Vi skrattar, vi grälar, vi blir sams, vi grälar igen. Gränser testas men mer sällan. Vi börjar smälta samman alltmer, förstår varandra, blir en familj alltmer. Upp och nedgångar- precis som det ska vara.

Det händer mycket i våra liv, fina saker. Saker som jag ännu inte tänker berätta men som vi längtar efter. Som kommer att bli så bra. Det måste det bli, bra.

Vardag. Snart. Ett nytt kapitel i vår familjebok.

Älskade lille unge, vad stolt du gör mig!

Tredje månaden

 
Det är ungefär elva månader nu sedan vi fick reda på att du fanns. Inga tveksamheter alls, du skulle bli vår pojke och slutstriden skulle påbörjas. Jag läser mailet vi skickade där vi förmedlade att vi ville ansöka om just dig och därifrån hände det. Allt konstigt, underbart, jobbiga, ibland hopplösa. Processen kändes längre än någonsin och de kommande månaderna skulle bli förskräckliga. Sommaren var förstörd av all längtan, väntan, förhoppning och skräck. Känslomässigt blev det en riktig skitsommar.

Jag minns att jag satt i vår trädgård. Kommer ni ihåg när man var liten och ibland fick små fixideer? "Trampar jag inte på någon spricka när jag hoppar på dessa stenplattor så kommer jag att bli rik", "klarar jag inte att hålla andan tills jag räknat till hundra kommer någon att dö".

I trädgården. Pillade i gräset, hittade en fyrklöver. "Hittar jag tre fyrklöver är det ett tecken att han blir vår". Vet ni vad? Jag hittade tre (till slut). De finns sparade på en tejpbit i en låda i köket. Jag hittade dem veckan efter att vi kom hem från Litauen när jag letade efter vitlökspressen. Där låg de och påminde mig när jag som mest behövde det över vad som egentligen spelar någon roll.

Nu är vi där. Den senaste månaden har flutit på och vi börjar alltmer bli en familj. Visst, du är en mycket bestämd pojke, precis som du ska vara, men med ditt språk kan vi möta varandra mer och mer. Det har aldrig spelat någon roll för oss, men jag märker på dig att ditt nya språk ger dig lugn. Du kan bekräftas och du kan bli förstådd och det gör dig så lycklig.
Idag blev du förbannad på din pappa. -" jag vill gå upp på verandan!" Du tänker säkert inte alls på det, men wow vilka meningar du sätter samman efter bara tre månader tillsammans. Du förstår allt vi säger och du är fantastisk på att finna alla nya ord och lagra dem.

Igår ville jag hjälpa dig. Sade till dig "säg till farmor: jag vill ha tårta hem". En enkel mening, passande den nivå mor din trodde skulle passa för vad du ville förmedla. Du tittar på farmor. -"farmor, jag vill ha med en bit tårta hem och den ska vara stor". Jag kanske är yrkesskadad men den här typen av meningsbyggnad har vi inte kommit till, och ändå hanterar du den. Ord, alla dessa ord.

Det är så enkelt. Det är så enkelt nu att jag bara inväntar smällen. Det rasslade till. För ett tag sedan var det så mycket motgångar, tårar, ilska, mörker (från oss alla) men nu flyter allt. Vi anknyter. När du möter motstånd gör det ont i hela min kropp, det gjorde det inte innan och det skrämde mig. Jag kände mig som ett monster som inte kände det alla mödrar skulle känna men nu är jag där. Jag känner saker jag inte känt förut och när du gråter av ren ilska för att du inte får göra kullerbyttor nedför stentrapporna i trädgården känner jag något i hjärtat fastän ditt önskemål är vansinnigt. Dina tårar slutar också fortare, för att du förstår vad mamma förklarar och du köper skaderisken (ibland). För det gör ju faktiskt ganska ont att göra kullerbyttor i stentrappor.

Tre månader. Tänk vad tre månader kan göra. För tre månader sedan satt jag slutkörd i bilen på väg hem från flygplatsen och undrade vad vi gett oss in på. Ett barn som drivit varenda passagerare på flygresa nummer två till vansinne. Två slutkörda föräldrar i en bil med ett barn som var allt utom harmoniskt. Vill jag ens veta vad som rörde sig i ditt huvud då? Vilket trauma, ryckas upp från sina rötter till en helt ny verklighet- och i din ålder?! Där du kan resonera, fundera, undra. Vad nervös du måste ha varit även om vi aldrig sett en tillstymmelse av nervositet hos dig. Du måste ändå kunna känna den? Oron som ibland gnager? Eller?

Du ses som en tuff, bestämd framåt kille utan särskilt många spärrar men vad rör sig egentligen i ditt huvud när du möter den nya världen? Vi pratar mer om känslor nu med dig, du behöver sätta ord på dem. Glad, ledsen och arg har vi arbetat mycket kring men det finns så många känslor! Besvikelse, förväntan- jag har sett dem hos dig också. Ju närmare vi alla kommer varandra, desto mer läser vi av varandra och det är bra. Fantastiskt bra!

Just nu flyter det så mycket att jag nästan inväntar en smäll. Smällar har vi fått sedan vi kom hem men du vet inte om dem. De är mellan myndigheterna och oss och kommer att stanna där ett tag. Jag är tacksam över att du just nu befinner dig i nuet, för att allt kommer nog inte alltid att vara så enkelt. Jag vill tänka framåt men blir lite nervös. Dagen kommer att komma när du söker ditt förflutna men hur mycket törs man presentera? Du har inte förtjänat ditt förflutna, det har varit orättvist mot dig. När du fyller arton år kommer du att få läsa den här bloggen, eller raderas den beroende på vart du står då.

Att bli mamma till någon som redan finns innebär mycket moralpanik och etiska ställningstaganden hela tiden för många är och kommer alltid att vara inblandade- hela tiden. Man är en liten familj men runt familjen finns det även biologiska släktingar, socialtjänst och människor man kanske aldrig annars hade haft omkring sig.

Men vet du vad? Hur det än är och hur det än kommer att bli hade jag föredragit dig framför allt annat i hela världen för du är bättre än precis allt. Du gör allting mer komplett.

Roliga, fantastiska, frågvisa, pratglada, envisa lilla unge.

Nu är vi här. Vi har varit på många ställen och kommer att fortsätta befinna oss på olika ställen resten av våra liv. Det här är bara en historia från en som blivit mamma på detta sätt och som jag tidigare skrivit i den här bloggen så hoppas jag att min historia kan ge en hopp, en annan en inblick, en tredje förståelse, en fjärde en tankeställare men allra viktigast- ge dig en historia tillsammans med oss, även innan du kom hem. För din historia med oss började långt innan vi träffades, nästan vid samma tidpunkt som du föddes faktiskt. En vecka innan vårt bröllop- är det inte lite unikt? Att vi började vår resa mot adoption med googlande framför datorn ( sökord: adoption: hur?) och under samma dygn föds en pojke på andra sidan vattnet som en dag skulle bli vår älskade son?

Livet är ganska underligt ibland.

Där vi är ( eller: kan jag bara hjälpa en)

Det finns fantastiska ärliga texter på nätet om vad det innebär att vara förälder till ett barn som genomlidit ett trauma och jag tackar mina googleskills att jag funnit dessa texter nu när vi befinner oss här, mitt i allt. Dessa texter har betytt oerhört mycket för mig, och jag tänker nu betala igen med en egenskriven text om ett par tankar och upplevelser vi fått möta i vår nya vardag. Kanske kan mina ord hjälpa en annan mamma därute med gnagande samvete och prestationsångest? Kanske. 
 
Under hela mitt liv har jag periodvis befunnit mig i svackor då jag är så förskräckligt rädd för att göra fel. Dessa svackor har tidvis släppt och jag känner mig mer avslappnad än någonsin. Dessa reliefer har jag för alltid tagit adjö till.
 
För jag är mamma nu. 
 
Jag har aldrig känt mig så otillräcklig och så full av dåligt samvete som jag gör nu! Jag vet att detta är fullkomligt normalt för alla föräldrar, oavsett hur man blivit förälder men jag kunde aldrig tänka mig hur påtagligt detta kunde vara! Att vara mamma är fantastiskt på alla sätt, men även otroligt förvirrande. 
 
Förvirrande. En pojke med 5.5 "tappade" år, då vi inte vet vad du varit med om. Hur du känt. Vad du tänkt. Kommer du någonsin att berätta? Vilja minnas? 
 
Våra vänner är otroligt förstående. Jag känner mitt barn, men ändå inte. Vi håller på att lista ut varandra och när man äntligen tror att man förstår dig inträffar någonting och man undrar "varför"? "Vad hände"? "Varför blev reaktionen såhär"? Det finns inga svar, det bara är vad det är och man får fånga stunden och vända verkligheten. Det handlar om sekunder. Mina älskade vänner vad jag uppskattar ert tålamod. En del av er har jag inte talat med på evigheter men livet är där. Just nu. 
 
Jag läste en mycket verklig text. För mig. En kvinna som adopterat äldre barn, faser som följer med. Skrik, gråt, mardrömmar, sömngång, när blicken fryser, tomhet. Glädje igen, skratt...och sen den förbaskade tomheten. Jag vill inte se den tomma blicken, när kontakten är borta men jag vet att du behöver Din "avstängning". Jag kan inte titta bort fastän vi båda kanske hade behövt det. Det simmar tankar i ditt huvud som jag letar efter i dina ögon men jag kommer aldrig att få se dem. 
 
Och sen är allt underbart. Ikväll har vi legat i din säng och pratat och skojat medan din pappa spelat piano för oss. Du skojar med mig, mamma inte sjunger bra. Mamma svarar med att juryn är kräsen ikväll. Spelar Tindra bättre piano än mamma? Du skrattar, du har humor. Vi fortsätter skoja. "bra mamma bad, luktar gott nu" och du kiknar av skratt igen.
"mamma. S vill skriva med pappa o mamma imorgon, rytoj. Imorgon". Självklart ska vi skriva. Vi kan skriva hela dagen. 
 
Du är lycklig. Skrattar. Sedan ser jag den komma, din blick som kan ta dig åt två håll- avstängning eller gråt. Ikväll blev det gråt. Är jag grym när jag känner "hellre gråt än tomhet"? Låt det onda komma ut, rinna ner för dina kinder så jag kan torka bort ondskan. Någonstans vill jag tro att allt det onda kan sköljas bort med tiden även om jag vet att det är omöjligt. Jävla värld vi lever i. Fy fan. Livet har behandlat dig så jävla orättvist att jag vill skrika. 
Några minuter ur ett barns liv. Ett barn som genomgått trauma. Förmodligen fler än ett. Många känslor som avlöser varandra snabbare än man hinner blinka.
 
Du älskar att leka med andra barn. Det kan gå fantastiskt, det kan gå mindre fantastiskt. Det gör ingenting. Du är du och vi tar det i din takt. Vi har lärt oss dina signaler, varje dag går lättare. Vi har också, mamma och pappa lärt oss att signalera till varandra. Vi är en liten ny familj med många signaler och tecken sinsemellan, där språket inte används. Och det är inte för att orden saknas. Vår familjs hemliga språk. 3 människor med en egen kommunikation. 
 
En del kvällar är såhär. Du har somnat och jag översköljs av allt vi gått igenom. Jag har börjat gråta (inte ofta, men det händer faktiskt)- så dags nu? Jag hade behövt de sär tårarna för flera år sen. Vet ni varför? För jag blir starkare när jag har gråtit listar jag ut. Jag gråter inte av sorg, utan av lättnad (okej, utmattning ibland också ). 
 
Vi vänder verkligheten för att den ska passa oss, vår nya lilla familj och den nyvändna, oftavändna verkligheten blir bättre och bättre. Vi ser en ljusning. Sedan kommer den ovända verkligheten ikapp- vi har bara varit hemma två månader! Två månader?! Hur fantastiskt är det inte? Jag tänker tillbaka på vår första vecka tillsammans och ser hur otroligt långt vi alla har kommit och inser hur icke misslyckad jag är som mamma. 
 
Brutalt och ärligt Inlägg. Men det har efterfrågats av läsare. 
-är allt verkligen så enkelt? När man är i mål, och allt är klart, hur känns det?
-Mål?! Vi har inte ens börjat ännu. Det var HÄR det började. I februari då flygplanet landade. Vägen dit var uppvärmningen.
 
Vet ni vem jag är skulle jag uppskatta fortsatt anonymitet. Inte för min skull utan för S skull, i framtiden. När jag väljer att outa mina egna känslor blir en bieffekt att även S blir inblandad. Trots allt är det lille S som varit huvudpersonen under alla dessa år, även om vi inte visste det från start.
Jag får många mail av er som läser och jag ömsom skrattar och gråter under min kontakt med er. Ni ska veta att era mail betyder mycket och jag vet att ni är många där ute som längtar efter det häftigaste mest omtumlande äventyr en människa någonsin kan uppleva. Mitt hjärta och mina lyckönskningar är med er alla! 
 
Jag hade kunnat skriva en miljon saker, men vissa situationer är ämnade att hålla i det fördolda, för oss alla. 
Jag har haft en fantastisk tur, för hur mycket konstigheter vi än är med om är du förmodligen den enklaste sonen på en miljon sätt. Traumat finns, men definierar inte vem just du är och håller på att bli även om det ligger där, nära ytan redo att ibland komma upp och andra gånger tryckas tillbaka. Vi löser det här. Jag VET att allt kommer att bli bra. Ju mer jag läser om vad föräldrar till barn med trauma går igenom desto mer vet jag att vi fixar det.
 
En sak är i alla fall säker, hur omtumlande allt än kan vara:
Livet blev mycket vackrare med dig. 

Vardagen

Nu har vi varit hemma sedan den tredje. Allt går..bra? Första veckan var ett konstant kaos. Gränser skulle testas, saker skulle pillas på, fingrar skulle klämmas i dörr och trappa skulle provramlas. 
 
Att han är en vilde var vi redan medvetna om första gången vi träffade honom. Nu har vi förklaringen till alla de blåmärken vår gosse drar på sig. Balansen är sådär, konsekvenstänk- glöm det! Jag hade funderingar på hjälm inomhus ett tag. I början blev jag vettskrämd vid varje trillning, springa in i väggen och snubblande. Nu har man börjat härdas. 
 
Han lär sig svenska väldigt fort! S är pratglad (minst sagt!) vilket är en otrolig fördel då det kommer till att lära sig ett nytt språk. Precis som vi trodde fanns det behov som kanske inte alltid lyser igenom i papperna men på onsdag ska han till läkaren och då kanske vi kan få hjälp med en del saker. 
 
Redan den första veckan hemma såg vi att han längtade efter jämnåriga kamrater att leka med, och det förstår jag! Han är van vid att ha en hel grupp barn omkring sig och hur mycket vi som föräldrar än leker så leker vi ju fortfarande inte som barn. Sagt och gjort, vi bjöd hem grannpojkarna och vilken fullträff! De leker och skrattar, försöker lära S svenska. De träffas mer och mer nu och S är så lycklig. På kvällarna innan han ska sova, brukar han rabbla deras namn.
 
I lördags firade vi jul, med tomte och allt. Jul i februari, jag vet- men en fantastisk afton fick vi! 
 
Mycket händer nu. Han är lika enkel som svår.det kanske inte säger er någonting men att gå från noll barn till ett barn på 5.5 år med erfarenheter vi som föräldrar inte har en aning om är en smärre chock. En smärre chock även för vår gosse att gå från 93 barn (runt tio i hans grupp) och en drös vuxna till att vara ett ensamt barn med två vuxna. 
 
Vardagen är annorlunda (milt uttryckt). Både jag och mannen är hemma med S och vi börjar få in riktigt bra rutiner. Jag har beslutat mig för att vara hemma till januari, det behövs. Sedan får S börja i förskolan och gå med de barn som är ett år yngre. Det blir bäst så. Vi har mycket att "träna upp" innan det är dags för förskola. Anknytningen? Den går super för honom! Det är en tuff och framåt pojke, lätt för att knyta an. I början var vi oroliga då han var väldigt framåt mot alla men nu har han börjat visa sig "blyg" inför nya människor och det är bra :) 
 
S favoritmoment på dagen är framåt kvällen när han ska bada. Han älskar att bada! Under tiden sitter maken bredvid badkaret och spelar gitarr och sjunger. S älskar musik och tycker väldigt mycket om att sjunga. 
 
Jag har fortfarande inte landat efter adoptionsresan. Den tog mycket på krafterna och mitt hjärta finns till viss del kvar hos en del av de barn vi lärt känna. Det är tufft. Det är sorgligt. Samtidigt är det fantastiskt att vara hemma med S. Målgång. Efter så lång tid är det konstigt att vi är i mål, vi har nog inte förstått det riktigt ännu. 
 
Mamma. Jag är mamma. Jag är mamma till en femårig pojke. Jag? Mamma? 
 
Jag hör ordet "mamma" en triljon gånger per dag. Nu är jag här. I framtiden. 
 
 

att inte dela språk

...är ibland lite smått besvärligt, särskilt när lille Samuel verkligen vill förmedla något som vi inte förstår.

Idag handlade det om att pappa skulle bära honom vilket pappa inte riktigt förstod. Ändå är det skönt att Samuel börjar visa känslor som irritation, irritation är hälsosamt.

Dagen har gått superbra. Han börjar testa oss alltmer och försöker att manipulera. Detta är underbart eftersom det betyder att han börjar känna sig trygg med oss. Tolken fascineras över hur bra anknytningen går- gentemot både mamma och pappa. Vi har ju inte direkt något att jämföra med, men det känns väldigt bra.

Han vill bli buren. Åh vad han vill bli buren! Han lägger sitt ansikte mot min hals och upprepar "mamma mamma, mamma". Jag svarar hans litauiska namn, vi gör så tills vidare. Vi får se vad han tycker om namnbytet, det känns oväsentligt just nu. Han får bestämma.

Imorgon ska vi iväg en sväng med honom till ett köpcenter. Han behöver nya kläder och förmodligen vill han köpa något åt sin "grupp" också. Han är noga med sånt. Varje gång han får godis påpekar han att han går i en grupp. Gruppen vill ha godis, och det får de verkligen! :) Han är givmild vår pojke. Delar med sig till mamma och pappa.

Jag blev däremot straffad idag. Han hittade tuggummi i min jackficka. "Nej, mammas godis" sade jag. "Ditt godis, där!" Och jag pekade på hans klubbor.
Han tittade på mig, tog sin påse med klubbor. "Pappa godis?"
Men mamma då? Frågade jag. "Nä".
Naturligtvis kunde han inte hålla sin hämnd särskilt länge utan kom fram med en klubba strax efter att pappa fått.
Jag känner inte riktigt ännu att jag vill ge honom tuggummi, även om det säkert inte är någon fara. Jag får prata med personalen om hans tidigare erfarenhet kring tuggummin.

Vi träffade hans läkare idag också och det gick bra. Föreståndaren kikade in och hälsade också. All personal är otroligt trevliga och snälla och vår tolk är mer än fantastisk! Jag (vi!) kommr verkligen att sakna henne när vi åker. Det kommer att kännas tomt. Vi alla har på något sätt vant oss vid att hon finns, även lille Samuel. Det kommer att bli ett ledsamt farväl.

Nu ska jag rita! Jag ska rita en bildserie så att vi kan börja bearbeta hemresan. Jag tänkte att tolken med hjälp av bildserien kunde berätta för vår lille son om hemresan, så att vi kan ta fram teckningen som en påminnelse om funderingar uppkommer på vår långa resa hem. Jag tror att detta kan vara till hjälp för oss alla. Det är lätt att glömma saker när man är fem år och fylls med intryck hela tiden.
Det är lika lätt när man är 31 år också kan jag hälsa.

Vilka dagar! Vilka fantastiska underbara dagar!

Allt är förändrat

Ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen.

Dagen var över förväntan. En pojke som ropar "mamma, mamma" och det är mig han ropar på?!
En pojke som berättar för personalen att "vi måste fråga mamma" och det är fortfarande jag som åsyftas?

Tänk att jag blev en mamma?

Så många känslor.

Han knyter an, håller om, sitter i knäet, matar mamma och pappa med Pim-Pim. Tittar på bilder av våra hundar, skrattar.

I en och en halv timme satt vi utan tolk, och det gick över förväntan bra! Vi tre, på en egen våning, tillsammans, en liten familj.

En liten familj som till slut fick varandra. Ingen förstår vad den andra säger men ändå finner vi ett sätt att kommunicera. Han visar tålmodigt, vi lyssnar nervöst.

Älskade underbara lilla unge, du har förändrat oss för alltid.

Ingenting annat betyder någonting längre. Du andades i mitt ansikte och jag visste att du verkligen fanns. Du är mer än en bild nu. Bilden må ha sagt mer än tusen ord men att träffa dig förmedlade en miljon känslor.

Det är vi nu.

På ett hotellrum i Vilnius

... Äts det sourcreamchips och tittas på litauisk TV. CSI dubbat till litauiska är ganska intressant.

Flygresorna gick bra. Nerverna utanpå delvis, särskilt vid flygning två då det skulle klämmas in femtio resenärer i en liten plåtburk.

Väl framme på hotellet (hungriga som aldrig förr) erfor vi att grodlår och tonfisk stod på kvällens meny. Som tur är har vi en matbutik tvärs över gatan där vi kunde bunkra upp lite föda som hade fått de flesta dietister att gråta blod.

Imorgon ska vi träffa vår son. Jag har inte hunnit bli nervös för detta ännu då jag haft fullt upp att vara nervös inför flygresorna. Nerverna har slått ut varandra och nu är jag enbart trött. Funderar på att ta mig ett träningspass på hotellets gym men avvaktar nog en stund eftersom jag förätit mig på chips.

Det är så nära alltihop. Overkligt nära.

Fem månader från officiellt besked fram till domstol. Fem månader.
Du har nu blivit en centimeter längre från i maj och två kilo lättare.

Det är verkligen dags att komma hem nu.

Djupt inne i Smålands skogar befinner vi oss nu

Vi är på väg. Etapp 1 av vår livs viktigaste resa. Resan till dig är snart över och det känns väldigt välkommet!
 
vi åker till Göteborg idag, för att vara på plats. Allt kan hända. Motorstopp, trafikstopp eller annat otyg. Ikväll sover vi hos en vän och imorgon flyger vi från Landvetter, mellanlandar i huvudstaden och sedan vidare till Litauen. 
 
Så många gånger jag känt under dessa år att "det är nu det börjar". Ofta frågar folk när vi började. Ja, när började vi- egentligen? Vad räknas? 
 
När vi än började så var det väldigt länge sedan. Jag har haft en tanke planterad i evigheter, tanken utvecklades och lämnade min mun. Sedan var den ute, blev min makes tanke, vår tanke. 
 
Wow. Nu kör vi! 
 

Nedräkningen

När man vet. Jag vet när jag får se honom i verkligheten, känna hur han luktar.

Allt annat har förlorat sin betydelse.

Det är svårt att hålla huvudet kallt. Mail som ska skickas, föräldraledigheten som ska ordnas, boka flyg, boka boende. Maila BVC, maila sockontakten.

Listor skrivs och arbeten fördelas. Mycket ska hinnas innan vi sitter på Landvetter.

Det är nu allt börjar. Vägen hit var just bara vägen hit, vägen till dig.

Mu tar vi ett djupt andetag och simmar igenom nästa vecka.

Ketchupeffekt!

Flaskan har skakats hela veckan och klockan 22:44 igår kväll släppte allt, vi ska hämta vår pojke!

Vi åker nästa helg :)

Äntligen!

Sitter och slögooglar

jag googlar på hotell i vilnius, flygresor, barnhemmet...allt jag kan komma på för att komma närmare min underbare son. 
 
Fotoboken till honom har kommit och skickas imorgon. Jag försöker tappert att fortsätta knyta igen den säck som hela tiden går upp igen. Tröttsamt, väntar fortfarande på datum. Imorgon är det måndag och i litauen är det inte en röd dag (gudskelov) vilket betyder att vi kanske är ett steg närmare honom. Ett datum. Förberedelse. 
 
Jag hittade en film på toutube med min fantastiske pojke. Han var två år gammal och jag kunde se direkt att det var han. Hans leende glömmer jag aldrig! Jag samlar alla de minnen jag inte fick med honom. Bilder, filmer, allt jag kan hitta. Vi har inga minnen att dela ännu men jag försöker få så mycket jag kan av hans förflutna. Vissa saker ångrar jag att jag lyckats googla fram, men tröstar mig med att det är viktigt. Det är hans identitet, hans förflutna. Trots att hans förflutna inte enbart består av rosa moln och regnbågar är det ändå ett viktigt förflutet att anamma. 
 
Jag beklagar att jag inte fanns tidigare i ditt liv, även om barnhemmet tycks ha tagit fantastiskt bra hand om dig. Det går aldrig att ändra på, men framtiden ska vi göra till vår. 
 
Tick tack. Tiden går oavsett om man vill eller inte och jag är nu tacksam för varje minut jag lyckas slå ihjäl eftersom jag då är en minut närmare dig. Samtidigt innebär denna minut en extra minut jag varit ifrån dig. 
 
Nu biter vi ihop en stund till. Bara en stund till. 
 
Dörren till dårskap står på glänt och det gäller att vinden inte får tag i den så den blir vidöppen. Jag behöver ett korsdrag för att slå igen dörrjäveln men just nu är det vindstilla även om det stormar i mitt hjärta. 
 
2015. Ett steg närmare. 

Domare utsedd

Det vi vet är att vi får en kvinnlig domare, men ingen domstolstid har vi fått ännu. Det kan ta ett tag säger vår kontakt.

Vad "ett tag" innebär i adoptionssvängar säger oss absolut ingenting. Det kan vara två dagar, det kan vara en månad. Det ska dock inte ta mer än 30 dagar enligt regelverket innan en tid kommer till oss. Behöver jag nämna att jag kollar inkorgen trettio gånger per dag? Så har det sett ut hela julen, att tiden har stått stilla mestadels.

Jag har gått med i en sluten sida på Facebook där jag kan ventilera med andra adoptivföräldrar och det har varit fantastiskt. Det stöd de ger varandra gör mig tårögd. Så fantastiskt, att främlingar kan länkas samman på grund av den gemensamma faktorn att man är a-förälder? Vackert <3

Så den sjunde januari befinner jag mig nog på arbetsplatsen. Jag vet däremot inte för hur länge. En vecka? Tre veckor? Allt beror på domstolstiden.

Jag drömmer mer och mer om denna process. Inatt drömde jag att jag var på jobbet och att en litauisk läkare ringde till mig. Han berättade att min son var sjuk och hade förts till ett sjukhus och att vi skulle komma så fort som möjligt. Detta är naturligtvis hopplöst då det inte går några direktflyg till Litauen utan vi måste genomlida ett par byten (underbart för en person som får panik av att resa) så vissa "flygkombinationer" tar uppemot 25 timmar med alla dessa byten. Och vi som tyckte att Litauen var nära och en smidig plats att resa till- icke!

Jag har googlat som attan på alternativa sätt att resa den senaste månaden, det ena sättet obekvämare än det andra. Det verkar som att den "ledande" resan blir bil till Göteborg, därefter mellanlandning i Köpenhamn för att sedan flyga vidare till Litauen. Hemresan kommer nog att innebära fler flyg men mindre bilåkning (hoppas jag). Det blir en tuff resa för en femåring (och för mig som är åksjukast i världen).

Nu vill jag ha ett datum så att resa kan bokas. Jag vill ha kontroll igen, för nu ligger all kontroll bortom oss och det är bland det värsta jag vet särskilt när målet är så oerhört viktigt och stort!

Jag trodde verkligen att du skulle komma innan den första snön men så blev det inte.

Tiden före och tiden "under". Det är jobbigt. Jag vill att vi ska komma till tiden "efter" nu.

Ett träningspass står på schemat. Det är många tankar som måste komma i ordning nu.

Häromnatten

Satt vi uppe och förberedde en fotobok som vi snart ska skicka till vår älskade Samuel.

Adoptionsbyrån ville att vi skulle skicka foton och ett brev och då kom jag på att vi slår ihop allt till en 24 sidor lång fotobok.

Sagt och gjort. Det klistrades och det klipptes, författades och skars- men till slut! Nu väntar vi tålmodigt på att vistaprint skickar tillbaka resultatet.

Bilderna? Ja, det blev bilder på hundarna, oss, hans rum, huset, trädgården och lite närbilder på vissa leksaker som jag tror kommer bli favoriter.

Imorgon var det avslutning med mina elever. Jag hade blandade känslor. Någonstans känns det som ett avslut men det kanske bara är hoppet om ett snabbt resebesked som spökar?

Ett år. Ett fantastiskt år då jag får se dig växa, skratta, skrika, le, bli förbannad, gråta. Utvecklas.

Det känns närmare och närmare.

Kontakten är tätare och tätare

Fick idag ett mail från vår kontaktperson och tolk i landet. Imorgon lämnas förhoppningsvis dokument över till domaren så nu håller vi alla tummar för ett datum så nära nutid som möjligt.

En dag kvar med mina elever sedan får vi se om jag kommer tillbaka i januari eller om morgondagen kanske blir den sista på väldigt länge. Känslorna är blandade.

Jag kan nästan känna mitt adrenalin pumpa varje gång jag tänker på hur vår vardag snart ser ut. Jag är lycklig men fruktansvärt nervös.

Det är stort Samuel. Att vi snart har varandra.

Pappersdag!

idag fick vi en av våra sista räkningar (tror jag) och en bunt papper om den kommande resan. Det stod om vad man ska tänka på före, under och efter resan och det är en del saker. Det medföljde även en broschyr som handlar om inskolning på förskola. 
 
På ett sätt känns det konstigt. Vi har kämpat så länge att jag inte vill släppa Samuel ur sikte de kommande hundra ören, ändå måste jag tänka på hans utveckling och börja tänka förskola redan nu innan vi ens kommit iväg till honom. Tiden rinner iväg och Samuel blir äldre för varje dag. Snart är han i skolåldern och å är det ju en stark fördel att han hunnit göra förskola innan. 
 
Men hur mycket? 
 
Ni där ute, hur förhåller ni er till att man efter inskolning enbart har sin älskling på förskola kanske femton timmar per vecka under ett halvår eller så? Är det för lite för att han ska hinna få med sig allt en skola har att erbjuda vad gäller utveckling? 
 
En tanke var, att om allt går som det ska och vi får hämta honom i början på året, så kan man börja med en liten inskolning under sommaren (några timmar i veckan) för att sedan successivt öka på. Tror ni att han behöver fler timmar än så? 
 
Fick jag bestämma hade jag velat ha honom nära mig för alltid och aldrig släppa taget. Varesig till förskola eller annan skola. 
 
Hur gör man med ett barn som redan gått in på sitt sjätte år när man hämtar hem honom? 
 
Ska prata lite med min svärmor som arbetar på hans blivande förskola tror jag. Kanske vår sockontakt också kan vara behjälplig här? Eller håller man sig cool och tar allt som det kommer, låter tiden utvisa? 
 
Det finns dock så många tankar och orosmoment just nu. Jag är så oerhört rädd att göra fel. 
 
Tänk om han inte trivs med oss? Han har aldrig haft några föräldrar utan den enda erfarenhet han har är att vara ett barnhemsbarn, ett barn bland många andra. Här är han ensambarn, med oss. Tänk vilken omställning det måste bli för honom. Jag har talat med ett par vänner som är adopterade, de har försökt lugna mig. Men jag känner mig inte lugn, jag känner mig mer orolig än någonsin, blandat med överlycklig över att få vara Samuels mamma. Det är en udda känsla. 
 
De praktiska tankarna börjar uppmärksammas som ni kan läsa. När verkligheten åter kommer ikapp mig så blir jag praktiskt. Man måste planera, förbereda sig. Det är mycket att tänka på. 
 
Huvudet snurrar många gånger under en adoptionsprocess, och för varje gång det sätter spinn blir yrseln allt värre. Det blir mer och mer att tänka på och att reflektera över samtidigt som man håller på att längta ihjäl sig. Kanske har väntan planerat vara så lång just på grund av detta, för att de blivande föräldrarna ska kunna ha tusen frågor och tankar. Att inget görs förhastat. 
 
Jag kan lova er en sak- med adoption kan ingenting någonsin bli förhastat eftersom allt tar en oerhört lång tid. På både gott och ont. 
 
Nu ska jag få en snabbkurs i dropbox så alla våra minnen kan sparas för evigt utan rädsla för krashade telefoner, datorer eller ipads. 
 
Ett djupt andetag, sedan ett par simtag till. 
 
Helvete vad vi längtar efter dig nu! 

Jag blir alldeles gråtmild...

av alla fantastiska människor som mailat mig idag. 
 
När jag startade min blogg trodde jag aldrig att den skulle beröra människor på det sätt jag nu börjar förstå att den gjort. Hur främmande människor följt mig genom glädje och sorg, ibland fällt en tår- för en människa ni inte har träffat. Jag blir så lycklig över att få läsa om den empati många av er förmedlat till mig. 
 
Jag tänker på er blivande föräldrar som också genomgår alla de känslostormar som jag själv genomgått, och jag tänker på de som varit med om samma resa som snart väntar mig. Jag tänker även på er som kikar in på bloggen av andra intressen, era mail ikväll har betytt oerhört mycket! 
 
Mailen jag mottagit ikväll har varit fantastiska. 
 
Tveka aldrig att skriva om ni undrar över något! 
 
Nu ska jag fortsätta att besvara de fantastiska mail jag har fått från er ännu mer fantastiska läsare. 
 
Tack för att ni orkat läsa då jag ventilerat mina känslor, och tack för att ni orkat stanna kvar trots en del mindre glada inlägg <3 

Vad man gör i väntans tider...

är allt mellan himmel och jord. Särkilt när man är havande i flera års tid. 
 
Jag känner hur säcken börjar knytas ihop. Det är en vecka kvar på jobbet innan julledigheten slår till och jag planerar min sorti. Även om vi inte har en domstolstid ännu så känner jag någonstans att det är ungefär nu denna era slutar. Året går mot sitt slut och det nya året inleds med del två av mitt liv. Livet som mamma. 
 
Jag sysselsätter mig med allt möjligt för tillfället. Min bok kommer att finnas i handeln nästa år och ännu tidigare i en låda på mitt kontor. Jag har mailat med både förlaget och med tryckeriet de senaste veckorna för att förbereda det avtryck jag tänker lämna. 
 
Jag ville inte vara den ensamma graven. 
För några år sedan sköljde ångesten över mig. Barnlös, tråkigt normal, en grå människa. Älskad men med oro för att på något sätt lämnas ensam. Jag kände hur åren gick, när skulle jag vara en del av en familj? Min egen lilla familj? Vad händer om jag dör ung och min man gifter om sig? Den ensamma graven som ingen kommer att besöka. Hon som inte lämnat något avtryck. Livet går vidare, med eller utan våra anhöriga. 
 
Att vara barnlös ger en tid att tänka, att resonera. Jag skrev en bok för att lämna ett avtryck, det var vad boken kom att handla om och det var av denna anledning boken kom att heta "ensamhet". Den har spår från en mardröm jag hade, och byggdes ut med hjälp av min fantasi och de olika intryck min hjärna tog in. 
 
Sedan hände något. Samuel blev mer verklig. Vi fick varandra och jag skulle få en egen liten familj. Därför tycker jag nu att det är ett passande avslut. Boken trycks i fysisk form efter att enbart funnits som e-bok och jag lämnar min tidigare era för att gå in i något nytt. Mitt förlag var intresserade av att få ut boken i handeln nästa år och den boken får helt enkelt vara en symbol för det som varit. Att lyckan finns någonstans. Att livet går att förändra. Min bok är mitt mörker som får avsluta 2014. 2015 kommer att bli året allt förändrades med min älskade lille Samuel. 
 
Vi inväntar nu vårt resebesked och jag hoppas att vi får hämta dig snart. Under tiden avslutar jag här, i mitt "nu". Rensar lådorna på jobbet. Ser över materialet inför kommande termin- någon annans termin. Någon annans år. 
Elever jag aldrig kommer att se igen. Tanken skrämmer mig. Det rör sig många känslor i min kropp just nu och jag ser fram emot nästa vecka, samtidigt som jag vet att mina känslor kommer att vara blandade. 
 
Om allt går som jag egentligen vill kommer jag inte tillbaka i januari. Jag hämtar min älskade son. 
Eller kommer jag tillbaka i januari och får fortsätta vänta. Hur året än inleds kommer det att inledas med känslor.
 
Om någon månad är förhoppningsvis denna blogg lösenordsskyddad. När bloggen är det vet ni att allt gått väl, att jag hämtar min älskade. 
 
För er som känner mig kommer koden att skickas. Om det finns någon läsare där ute som är intresserad av att följa min resa så kan ni maila mig på maria_kul@hotmail.com .
 
Jag tror det finns ett par till blivande föräldrar därute som kanske vill hålla kontakten eftersom våra barn förmodligen delar ett förflutet. Det finns säkert andra läsare också som vill följa mig av olika anledningar, och ni är välkomna. Kom bara ihåg att alla bilder och den information som kommer att delas vill jag ha så mycket sekretess kring som möjligt. Inte för att det är fara för någons liv om något skulle läcka, men lite privatare bara. 
 
Så mamma, du får inte dela de bilder som kommer att finnas här på din Facebook ;) 
 
Och till mina läsare: jag törstar efter kontakt med någon som adopterat ett barn i femårsåldern. Jag har så otroligt många funderingar jag skulle behöva prata med någon erfaren om. Alltifrån föräldraledighetsfrågor till inskolning på förskola. Jag känner mig låst och ensam. Jag och min man har så många frågor vi inte kan finna svar på. 

Idag!

Idag fick vi pappren från advokaten. Dessa papper ska nu signeras och skickas direkt till litauen. Efter detta kommer advokaten att ge domaren denna bunt med papper och sedan håller vi tummarna för en domstolstid så snart som möjligt. 
 
Åh resebesked, kom fort!
 
Hoppet om att fira vår första jul tillsammans släpper jag mer och mer för varje timme som går, men snart. Snart är vi med vår son! 
 
 

Inte nåt nytt idag heller, men det hade jag inte förväntat mig ändå.

Dagarna flyter på, humöret pendlar. Orken går upp och ner- det gamla vanliga. En mammas bergochdalbana utan sin son i famnen.

Vi försöker jobba, träna, hitta på projekt. Vi försöker att fylla varje minut med sysselsättning för att ta oss igenom det här med vettet i behåll.

Tidigare pendlade mitt humör veckovis, därefter blev det med ett par dagars mellanrum. Nuförtiden handlar det om minuter. Ju närmare jag kommer, desto mer skiftande är mina känslor. Jag har känt saker jag inte tidigare upplevt och det skrämmer mig lika mycket som jag fascineras. Jag kan tyvärr inte sätta ord på dessa känslor, just för att orden nog saknas, de är inte uppfunna ännu.

Men ändå, jag är överlycklig! Jag är mamma. Vi blev föräldrar.

Allt innan dig min älskade var just bara vägen till dig. Det enda som räknas nu är vår tid tillsammans. Oavsett när det sker, så kommer det att ske och det är då allt börjar. Den del av livet som räknas, den del som kommer att spela roll.

Jag har nu till 99 procent accepterat tanken att spendera julen utan dig, den allra sista julen utan min son (men självklart finns det en procent av hopp, och det är trots allt vårt hopp som tagit oss dit vi är idag).


Ni är många som läser

Och det gör mig glad.

Även om jag till viss del försöker hålla mig ganska anonym så känner jag ändå att mina tankar är viktiga. Även om jag från början skrev till mitt kommande barn så har jag via er läsare känt ett fantastiskt stöd i denna process. Adoption är allt utom enkelt.

Samuel, du var otroligt efterlängtad. Jag vet att du fick vänta länge, men byråkrati är jävulens påhitt och vi kunde inte få dig tidigare, även om vi helst hade velat ha dig från den dag du föddes. Vi har varit arga, ledsna och melankoliska över den sits vi nu sitter i allihop. Så många mil emellan oss, vi som för länge sedan borde varit tillsammans.

Jag vill bara att du ska veta att vi hämtade dig så fort vi kunde (på laglig väg), även om det inte kändes så. Varje dag undrar jag vad mer jag kan göra. Adoptionsbyrån svarar att vi inget mer kan göra just nu. Bara vänta. Vänta. Vänta.

Barnens bästa? Ja... Då bör förfarandet snabbas på. Även om vi har ny regering och om beslut skulle fattas att adoptioner skulle genomföras snabbare så hade det förmodligen inte varit genomförbart i praktiken, eftersom detta förutsätter att även barnets land förändrar förfarandet.

Resan är lång. Idag är en skitdag. Det finns många såna numer.

Vi måste hämta dig nu. Det här är inte okej.

Tidigare inlägg
RSS 2.0