Vad man gör i väntans tider...

är allt mellan himmel och jord. Särkilt när man är havande i flera års tid. 
 
Jag känner hur säcken börjar knytas ihop. Det är en vecka kvar på jobbet innan julledigheten slår till och jag planerar min sorti. Även om vi inte har en domstolstid ännu så känner jag någonstans att det är ungefär nu denna era slutar. Året går mot sitt slut och det nya året inleds med del två av mitt liv. Livet som mamma. 
 
Jag sysselsätter mig med allt möjligt för tillfället. Min bok kommer att finnas i handeln nästa år och ännu tidigare i en låda på mitt kontor. Jag har mailat med både förlaget och med tryckeriet de senaste veckorna för att förbereda det avtryck jag tänker lämna. 
 
Jag ville inte vara den ensamma graven. 
För några år sedan sköljde ångesten över mig. Barnlös, tråkigt normal, en grå människa. Älskad men med oro för att på något sätt lämnas ensam. Jag kände hur åren gick, när skulle jag vara en del av en familj? Min egen lilla familj? Vad händer om jag dör ung och min man gifter om sig? Den ensamma graven som ingen kommer att besöka. Hon som inte lämnat något avtryck. Livet går vidare, med eller utan våra anhöriga. 
 
Att vara barnlös ger en tid att tänka, att resonera. Jag skrev en bok för att lämna ett avtryck, det var vad boken kom att handla om och det var av denna anledning boken kom att heta "ensamhet". Den har spår från en mardröm jag hade, och byggdes ut med hjälp av min fantasi och de olika intryck min hjärna tog in. 
 
Sedan hände något. Samuel blev mer verklig. Vi fick varandra och jag skulle få en egen liten familj. Därför tycker jag nu att det är ett passande avslut. Boken trycks i fysisk form efter att enbart funnits som e-bok och jag lämnar min tidigare era för att gå in i något nytt. Mitt förlag var intresserade av att få ut boken i handeln nästa år och den boken får helt enkelt vara en symbol för det som varit. Att lyckan finns någonstans. Att livet går att förändra. Min bok är mitt mörker som får avsluta 2014. 2015 kommer att bli året allt förändrades med min älskade lille Samuel. 
 
Vi inväntar nu vårt resebesked och jag hoppas att vi får hämta dig snart. Under tiden avslutar jag här, i mitt "nu". Rensar lådorna på jobbet. Ser över materialet inför kommande termin- någon annans termin. Någon annans år. 
Elever jag aldrig kommer att se igen. Tanken skrämmer mig. Det rör sig många känslor i min kropp just nu och jag ser fram emot nästa vecka, samtidigt som jag vet att mina känslor kommer att vara blandade. 
 
Om allt går som jag egentligen vill kommer jag inte tillbaka i januari. Jag hämtar min älskade son. 
Eller kommer jag tillbaka i januari och får fortsätta vänta. Hur året än inleds kommer det att inledas med känslor.
 
Om någon månad är förhoppningsvis denna blogg lösenordsskyddad. När bloggen är det vet ni att allt gått väl, att jag hämtar min älskade. 
 
För er som känner mig kommer koden att skickas. Om det finns någon läsare där ute som är intresserad av att följa min resa så kan ni maila mig på maria_kul@hotmail.com .
 
Jag tror det finns ett par till blivande föräldrar därute som kanske vill hålla kontakten eftersom våra barn förmodligen delar ett förflutet. Det finns säkert andra läsare också som vill följa mig av olika anledningar, och ni är välkomna. Kom bara ihåg att alla bilder och den information som kommer att delas vill jag ha så mycket sekretess kring som möjligt. Inte för att det är fara för någons liv om något skulle läcka, men lite privatare bara. 
 
Så mamma, du får inte dela de bilder som kommer att finnas här på din Facebook ;) 
 
Och till mina läsare: jag törstar efter kontakt med någon som adopterat ett barn i femårsåldern. Jag har så otroligt många funderingar jag skulle behöva prata med någon erfaren om. Alltifrån föräldraledighetsfrågor till inskolning på förskola. Jag känner mig låst och ensam. Jag och min man har så många frågor vi inte kan finna svar på. 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag håller tummarna med er att allt flyter på med domstolstider och annat! Är du med på Facebook - där finns en bra grupp "adoptivmammor på Facebook" där många har adopterat lite äldre barn. Med tanke på din önskan tänkte jag...

2014-12-14 @ 22:33:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0