ettstegnarmare

Varför kommer inte lilla du ut på den officiella listan snart så att vi kan röra oss framåt? Varför håller de på dig?

Vi fixar intyg till höger och vänster som skickas vidare till tolken. För att vara redo, när lilla du kommer ut på listan.

Imorgon ringer jag förmedlingen igen och tjatar. Vår soc-kontakt är dessvärre på semester denna vecka, men hon sammanställer intyg så snart som möjligt. Logopeden får vi inte tag på, men förskolan har börjat skriva ihop ett brev. 

Men ingenting spelar någon roll så länge du inte finns på den officiella listan så vi äntligen kan börja ansöka på riktigt. I min naivitet trodde jag att det "bara" var att tacka ja till dig. Jag förstod inte hur många andra länder som var med i matchen. 

Väntar, väntar, väntar... 

Vi började med att skriva det personliga brevet, om vad vi kan erbjuda dig och hur vi kan gynna din utveckling. Brevet blev på fyra sidor och vi har skickat det till förmedlingen inatt för genomläsning. 

Under dagen har mor din även haft kontakt med en hel del personer som vi presenterat dig för och presenterat de behov som du kan komma att ha i framtiden. Vi vet ju inte ännu hur din framtid och dina behov ser ut men vi vill vara väl förberedda. 

Vi har blivit medlemmar i FAS-föreningen, ifall att, och de har tagit del av din dokumentation och ska skriva ett intyg åt oss. Vi har även tagit kontakt med den kvinna som soc som kommer att vara med oss under hela processen. 

Logopeden är också inblandad, och en barnsköterska, en barnläkare och en barnpsykolog. Vi har förberett din förskola på att du kommer och även dessa fantastiska människor ska göra en skrivelse till ditt hemland om att du är hjärtligt välkommen och att de längtar efter dig. 

Det finns nya fördelar med mitt jobb. En av fördelarna är att man knyter kontakter hela tiden, så detta har gått riktigt smidigt. Jag känner ingen dödlig som hade lyckats fixa ihop detta på mindre än ett dygn.

Det närmar sig och vi släpper dig inte nu! 

"Håll ut," blev svaret. Vi närmar oss, nu väntar vi på att "lilla du" ska komma ut på den offentliga listan. Vilka fler som längtar efter dig som kommer att ansöka. Adoptionsförmedlingen slåss för oss, nu är vi på plats nummer ett. Skrämmande nära. 

Jag håller mig nära luren. När nästa samtal kommer måste vi agera kvickt. Nya papper och dokument måste in fort som attan, och sedan tutar vi och kör! 

Väntan på bb. Barnbesked, ett av de sista stegen. Vilken resa detta har varit! 

Jag har börjat plugga ditt språk nu. Det är svårt, ni har många kasusformer;) 

Det känns i kroppen att du är på väg. Älskade lilla du.

På ett sätt borde jag kanske undvika att skriva detta, ifall det inte skulle vara "lilla du", men på ett annat sätt är det viktigt för mig att förmedla detta till dig, ifall du är just h*n. Jag tutar och kör, skriver vad jag känner. I värsta fall kan jag alltid radera detta inlägg i framtiden. För mig känns det viktigt att det finns skrivet i stundens hetta när adrenalinet pumpar ifall detta är just "lilla du". "Lilla du" som ska få veta allt från början. Att du inte kom med storken, att allt inte var särskilt enkelt, men ändå enklast i världen med tanke på att det är "lilla du" som är målet och vi hade gjort detta tusen gånger om för dig. 

Din pappa fick ett samtal för några dagar sedan. Dagen efter kom mailet med all information om dig. Vi fastnade direkt! Självklart är vi nervösa, livrädda men ändå är allt så helrätt för oss. Jag pratade med din mormor, ringde henne och ventilerade. Morfar var också med på ett hörn. Han tyckte att du hade glimten i ögat- och det har du! Mormor har skrivit ut en bild av dig som står på matbordet. Hon älskar dig redan. För henne är du redan hennes barnbarn och ändå känns du så långt bort. Ett så underbart barn vill hur många som helst ha, så vem säger att de väljer just oss? 

Idag har vi fikat med din farmor. Vi har tittat på bilder av dig, vi har pratat om dig. Du är efterlängtad! Jag villa skrika ut allt till hela världen, men är livrädd att falla. Att det inte blir vi. Tanken gör ont.

Jag ringde en kvinna ikväll. Hon hämtade ett barn i din stad förra året. Vi pratade länge och jag berättade för henne om min längtan efter dig. Om vår längtan efter dig, och om det inte blir just dig vi håller om- kommer vi då att kunna resa oss igen? 

Om några månader kanske jag håller dig i min famn. Jag har alltid varit din mamma och därför gör det så ont att vi ännu inte träffats. Någon därute finns hos dig just nu, och det är inte jag eller din pappa. 

Hur länge ska vi nu vänta? Varje gång telefonen ringer kommer det att kännas som om jag ska svimma. 

Det här kommer att bli en lång vecka. 

Vi saknar dig, fastän vi ännu inte träffats.