Domare utsedd

Det vi vet är att vi får en kvinnlig domare, men ingen domstolstid har vi fått ännu. Det kan ta ett tag säger vår kontakt.

Vad "ett tag" innebär i adoptionssvängar säger oss absolut ingenting. Det kan vara två dagar, det kan vara en månad. Det ska dock inte ta mer än 30 dagar enligt regelverket innan en tid kommer till oss. Behöver jag nämna att jag kollar inkorgen trettio gånger per dag? Så har det sett ut hela julen, att tiden har stått stilla mestadels.

Jag har gått med i en sluten sida på Facebook där jag kan ventilera med andra adoptivföräldrar och det har varit fantastiskt. Det stöd de ger varandra gör mig tårögd. Så fantastiskt, att främlingar kan länkas samman på grund av den gemensamma faktorn att man är a-förälder? Vackert <3

Så den sjunde januari befinner jag mig nog på arbetsplatsen. Jag vet däremot inte för hur länge. En vecka? Tre veckor? Allt beror på domstolstiden.

Jag drömmer mer och mer om denna process. Inatt drömde jag att jag var på jobbet och att en litauisk läkare ringde till mig. Han berättade att min son var sjuk och hade förts till ett sjukhus och att vi skulle komma så fort som möjligt. Detta är naturligtvis hopplöst då det inte går några direktflyg till Litauen utan vi måste genomlida ett par byten (underbart för en person som får panik av att resa) så vissa "flygkombinationer" tar uppemot 25 timmar med alla dessa byten. Och vi som tyckte att Litauen var nära och en smidig plats att resa till- icke!

Jag har googlat som attan på alternativa sätt att resa den senaste månaden, det ena sättet obekvämare än det andra. Det verkar som att den "ledande" resan blir bil till Göteborg, därefter mellanlandning i Köpenhamn för att sedan flyga vidare till Litauen. Hemresan kommer nog att innebära fler flyg men mindre bilåkning (hoppas jag). Det blir en tuff resa för en femåring (och för mig som är åksjukast i världen).

Nu vill jag ha ett datum så att resa kan bokas. Jag vill ha kontroll igen, för nu ligger all kontroll bortom oss och det är bland det värsta jag vet särskilt när målet är så oerhört viktigt och stort!

Jag trodde verkligen att du skulle komma innan den första snön men så blev det inte.

Tiden före och tiden "under". Det är jobbigt. Jag vill att vi ska komma till tiden "efter" nu.

Ett träningspass står på schemat. Det är många tankar som måste komma i ordning nu.

Häromnatten

Satt vi uppe och förberedde en fotobok som vi snart ska skicka till vår älskade Samuel.

Adoptionsbyrån ville att vi skulle skicka foton och ett brev och då kom jag på att vi slår ihop allt till en 24 sidor lång fotobok.

Sagt och gjort. Det klistrades och det klipptes, författades och skars- men till slut! Nu väntar vi tålmodigt på att vistaprint skickar tillbaka resultatet.

Bilderna? Ja, det blev bilder på hundarna, oss, hans rum, huset, trädgården och lite närbilder på vissa leksaker som jag tror kommer bli favoriter.

Imorgon var det avslutning med mina elever. Jag hade blandade känslor. Någonstans känns det som ett avslut men det kanske bara är hoppet om ett snabbt resebesked som spökar?

Ett år. Ett fantastiskt år då jag får se dig växa, skratta, skrika, le, bli förbannad, gråta. Utvecklas.

Det känns närmare och närmare.

Kontakten är tätare och tätare

Fick idag ett mail från vår kontaktperson och tolk i landet. Imorgon lämnas förhoppningsvis dokument över till domaren så nu håller vi alla tummar för ett datum så nära nutid som möjligt.

En dag kvar med mina elever sedan får vi se om jag kommer tillbaka i januari eller om morgondagen kanske blir den sista på väldigt länge. Känslorna är blandade.

Jag kan nästan känna mitt adrenalin pumpa varje gång jag tänker på hur vår vardag snart ser ut. Jag är lycklig men fruktansvärt nervös.

Det är stort Samuel. Att vi snart har varandra.

Pappersdag!

idag fick vi en av våra sista räkningar (tror jag) och en bunt papper om den kommande resan. Det stod om vad man ska tänka på före, under och efter resan och det är en del saker. Det medföljde även en broschyr som handlar om inskolning på förskola. 
 
På ett sätt känns det konstigt. Vi har kämpat så länge att jag inte vill släppa Samuel ur sikte de kommande hundra ören, ändå måste jag tänka på hans utveckling och börja tänka förskola redan nu innan vi ens kommit iväg till honom. Tiden rinner iväg och Samuel blir äldre för varje dag. Snart är han i skolåldern och å är det ju en stark fördel att han hunnit göra förskola innan. 
 
Men hur mycket? 
 
Ni där ute, hur förhåller ni er till att man efter inskolning enbart har sin älskling på förskola kanske femton timmar per vecka under ett halvår eller så? Är det för lite för att han ska hinna få med sig allt en skola har att erbjuda vad gäller utveckling? 
 
En tanke var, att om allt går som det ska och vi får hämta honom i början på året, så kan man börja med en liten inskolning under sommaren (några timmar i veckan) för att sedan successivt öka på. Tror ni att han behöver fler timmar än så? 
 
Fick jag bestämma hade jag velat ha honom nära mig för alltid och aldrig släppa taget. Varesig till förskola eller annan skola. 
 
Hur gör man med ett barn som redan gått in på sitt sjätte år när man hämtar hem honom? 
 
Ska prata lite med min svärmor som arbetar på hans blivande förskola tror jag. Kanske vår sockontakt också kan vara behjälplig här? Eller håller man sig cool och tar allt som det kommer, låter tiden utvisa? 
 
Det finns dock så många tankar och orosmoment just nu. Jag är så oerhört rädd att göra fel. 
 
Tänk om han inte trivs med oss? Han har aldrig haft några föräldrar utan den enda erfarenhet han har är att vara ett barnhemsbarn, ett barn bland många andra. Här är han ensambarn, med oss. Tänk vilken omställning det måste bli för honom. Jag har talat med ett par vänner som är adopterade, de har försökt lugna mig. Men jag känner mig inte lugn, jag känner mig mer orolig än någonsin, blandat med överlycklig över att få vara Samuels mamma. Det är en udda känsla. 
 
De praktiska tankarna börjar uppmärksammas som ni kan läsa. När verkligheten åter kommer ikapp mig så blir jag praktiskt. Man måste planera, förbereda sig. Det är mycket att tänka på. 
 
Huvudet snurrar många gånger under en adoptionsprocess, och för varje gång det sätter spinn blir yrseln allt värre. Det blir mer och mer att tänka på och att reflektera över samtidigt som man håller på att längta ihjäl sig. Kanske har väntan planerat vara så lång just på grund av detta, för att de blivande föräldrarna ska kunna ha tusen frågor och tankar. Att inget görs förhastat. 
 
Jag kan lova er en sak- med adoption kan ingenting någonsin bli förhastat eftersom allt tar en oerhört lång tid. På både gott och ont. 
 
Nu ska jag få en snabbkurs i dropbox så alla våra minnen kan sparas för evigt utan rädsla för krashade telefoner, datorer eller ipads. 
 
Ett djupt andetag, sedan ett par simtag till. 
 
Helvete vad vi längtar efter dig nu! 

Jag blir alldeles gråtmild...

av alla fantastiska människor som mailat mig idag. 
 
När jag startade min blogg trodde jag aldrig att den skulle beröra människor på det sätt jag nu börjar förstå att den gjort. Hur främmande människor följt mig genom glädje och sorg, ibland fällt en tår- för en människa ni inte har träffat. Jag blir så lycklig över att få läsa om den empati många av er förmedlat till mig. 
 
Jag tänker på er blivande föräldrar som också genomgår alla de känslostormar som jag själv genomgått, och jag tänker på de som varit med om samma resa som snart väntar mig. Jag tänker även på er som kikar in på bloggen av andra intressen, era mail ikväll har betytt oerhört mycket! 
 
Mailen jag mottagit ikväll har varit fantastiska. 
 
Tveka aldrig att skriva om ni undrar över något! 
 
Nu ska jag fortsätta att besvara de fantastiska mail jag har fått från er ännu mer fantastiska läsare. 
 
Tack för att ni orkat läsa då jag ventilerat mina känslor, och tack för att ni orkat stanna kvar trots en del mindre glada inlägg <3 

Vad man gör i väntans tider...

är allt mellan himmel och jord. Särkilt när man är havande i flera års tid. 
 
Jag känner hur säcken börjar knytas ihop. Det är en vecka kvar på jobbet innan julledigheten slår till och jag planerar min sorti. Även om vi inte har en domstolstid ännu så känner jag någonstans att det är ungefär nu denna era slutar. Året går mot sitt slut och det nya året inleds med del två av mitt liv. Livet som mamma. 
 
Jag sysselsätter mig med allt möjligt för tillfället. Min bok kommer att finnas i handeln nästa år och ännu tidigare i en låda på mitt kontor. Jag har mailat med både förlaget och med tryckeriet de senaste veckorna för att förbereda det avtryck jag tänker lämna. 
 
Jag ville inte vara den ensamma graven. 
För några år sedan sköljde ångesten över mig. Barnlös, tråkigt normal, en grå människa. Älskad men med oro för att på något sätt lämnas ensam. Jag kände hur åren gick, när skulle jag vara en del av en familj? Min egen lilla familj? Vad händer om jag dör ung och min man gifter om sig? Den ensamma graven som ingen kommer att besöka. Hon som inte lämnat något avtryck. Livet går vidare, med eller utan våra anhöriga. 
 
Att vara barnlös ger en tid att tänka, att resonera. Jag skrev en bok för att lämna ett avtryck, det var vad boken kom att handla om och det var av denna anledning boken kom att heta "ensamhet". Den har spår från en mardröm jag hade, och byggdes ut med hjälp av min fantasi och de olika intryck min hjärna tog in. 
 
Sedan hände något. Samuel blev mer verklig. Vi fick varandra och jag skulle få en egen liten familj. Därför tycker jag nu att det är ett passande avslut. Boken trycks i fysisk form efter att enbart funnits som e-bok och jag lämnar min tidigare era för att gå in i något nytt. Mitt förlag var intresserade av att få ut boken i handeln nästa år och den boken får helt enkelt vara en symbol för det som varit. Att lyckan finns någonstans. Att livet går att förändra. Min bok är mitt mörker som får avsluta 2014. 2015 kommer att bli året allt förändrades med min älskade lille Samuel. 
 
Vi inväntar nu vårt resebesked och jag hoppas att vi får hämta dig snart. Under tiden avslutar jag här, i mitt "nu". Rensar lådorna på jobbet. Ser över materialet inför kommande termin- någon annans termin. Någon annans år. 
Elever jag aldrig kommer att se igen. Tanken skrämmer mig. Det rör sig många känslor i min kropp just nu och jag ser fram emot nästa vecka, samtidigt som jag vet att mina känslor kommer att vara blandade. 
 
Om allt går som jag egentligen vill kommer jag inte tillbaka i januari. Jag hämtar min älskade son. 
Eller kommer jag tillbaka i januari och får fortsätta vänta. Hur året än inleds kommer det att inledas med känslor.
 
Om någon månad är förhoppningsvis denna blogg lösenordsskyddad. När bloggen är det vet ni att allt gått väl, att jag hämtar min älskade. 
 
För er som känner mig kommer koden att skickas. Om det finns någon läsare där ute som är intresserad av att följa min resa så kan ni maila mig på maria_kul@hotmail.com .
 
Jag tror det finns ett par till blivande föräldrar därute som kanske vill hålla kontakten eftersom våra barn förmodligen delar ett förflutet. Det finns säkert andra läsare också som vill följa mig av olika anledningar, och ni är välkomna. Kom bara ihåg att alla bilder och den information som kommer att delas vill jag ha så mycket sekretess kring som möjligt. Inte för att det är fara för någons liv om något skulle läcka, men lite privatare bara. 
 
Så mamma, du får inte dela de bilder som kommer att finnas här på din Facebook ;) 
 
Och till mina läsare: jag törstar efter kontakt med någon som adopterat ett barn i femårsåldern. Jag har så otroligt många funderingar jag skulle behöva prata med någon erfaren om. Alltifrån föräldraledighetsfrågor till inskolning på förskola. Jag känner mig låst och ensam. Jag och min man har så många frågor vi inte kan finna svar på. 

Idag!

Idag fick vi pappren från advokaten. Dessa papper ska nu signeras och skickas direkt till litauen. Efter detta kommer advokaten att ge domaren denna bunt med papper och sedan håller vi tummarna för en domstolstid så snart som möjligt. 
 
Åh resebesked, kom fort!
 
Hoppet om att fira vår första jul tillsammans släpper jag mer och mer för varje timme som går, men snart. Snart är vi med vår son! 
 
 

Inte nåt nytt idag heller, men det hade jag inte förväntat mig ändå.

Dagarna flyter på, humöret pendlar. Orken går upp och ner- det gamla vanliga. En mammas bergochdalbana utan sin son i famnen.

Vi försöker jobba, träna, hitta på projekt. Vi försöker att fylla varje minut med sysselsättning för att ta oss igenom det här med vettet i behåll.

Tidigare pendlade mitt humör veckovis, därefter blev det med ett par dagars mellanrum. Nuförtiden handlar det om minuter. Ju närmare jag kommer, desto mer skiftande är mina känslor. Jag har känt saker jag inte tidigare upplevt och det skrämmer mig lika mycket som jag fascineras. Jag kan tyvärr inte sätta ord på dessa känslor, just för att orden nog saknas, de är inte uppfunna ännu.

Men ändå, jag är överlycklig! Jag är mamma. Vi blev föräldrar.

Allt innan dig min älskade var just bara vägen till dig. Det enda som räknas nu är vår tid tillsammans. Oavsett när det sker, så kommer det att ske och det är då allt börjar. Den del av livet som räknas, den del som kommer att spela roll.

Jag har nu till 99 procent accepterat tanken att spendera julen utan dig, den allra sista julen utan min son (men självklart finns det en procent av hopp, och det är trots allt vårt hopp som tagit oss dit vi är idag).


Ni är många som läser

Och det gör mig glad.

Även om jag till viss del försöker hålla mig ganska anonym så känner jag ändå att mina tankar är viktiga. Även om jag från början skrev till mitt kommande barn så har jag via er läsare känt ett fantastiskt stöd i denna process. Adoption är allt utom enkelt.

Samuel, du var otroligt efterlängtad. Jag vet att du fick vänta länge, men byråkrati är jävulens påhitt och vi kunde inte få dig tidigare, även om vi helst hade velat ha dig från den dag du föddes. Vi har varit arga, ledsna och melankoliska över den sits vi nu sitter i allihop. Så många mil emellan oss, vi som för länge sedan borde varit tillsammans.

Jag vill bara att du ska veta att vi hämtade dig så fort vi kunde (på laglig väg), även om det inte kändes så. Varje dag undrar jag vad mer jag kan göra. Adoptionsbyrån svarar att vi inget mer kan göra just nu. Bara vänta. Vänta. Vänta.

Barnens bästa? Ja... Då bör förfarandet snabbas på. Även om vi har ny regering och om beslut skulle fattas att adoptioner skulle genomföras snabbare så hade det förmodligen inte varit genomförbart i praktiken, eftersom detta förutsätter att även barnets land förändrar förfarandet.

Resan är lång. Idag är en skitdag. Det finns många såna numer.

Vi måste hämta dig nu. Det här är inte okej.

Att av en främling bli betraktad som mamma

...är en ganska häftig känsla.
 
jag talade med försäkringskassan idag igen för att få lite klarhet i vad som gäller med föräldrapenningen. Kvinnan i telefonen berättade att medgivandet var på plats vilket innebär att när vi landar i litauen påbörjas föräldraledigheten. Det var ganska härligt och lugnande att höra. Vi vet inte ännu hur lång tid vi kommer att vistas i landet, men att få höra att det kommer rulla på från start är toppen. Vi pratade ganska länge eftersom jag återigen hade tusen frågor, Nu känner jag mig åter lite mer upplyst. 
 
Framåt eftermiddagen ringde skolverket också för att berätta att min legitimation äntligen (efter hundra år) skulle skickas till mig nästa vecka. 
 
Jag försöker tappert att slå ihjäl tiden. Tänkte återuppta mitt projekt jag länge velat fortsätta med. Fick en offert från ett tryckeri så snart kommer förhoppningsvis min gamla roman i tryckt form. Den har hittills bara gått att läsa som e-bok. Just nu sitter jag här med två mappar framför mig. Fortsättningen på min förra roman samt en deckare jag tidigare jobbat på. Jag tänkte experimentera lite med manusen och se om jag kan få dem till en och samma bok. Ett intressant projekt sannerligen men kan jag bara gå i mål med dessa betyder det att jag kan fortsätta med mitt och syrrans projekt därefter. Allt för att slå ihjäl tid som sagt. 
 
Drömmen om mitt egna förlag lever vidare. Drömmen om lilla du är desto större och starkare men måste motas tillbaka ett par steg innan jag blir galen. Fokusera på annat, fyll minuterna, få ingen tid över till att tänka- bara tuta och kör. Det är min överlevnadsstrategi för tillfället. Sysselsättning. Åstadkom saker, sätt upp mål- stressa! Fyll hjärnan med faktakunskaper och undvik att känna med hjärtat. Jag hade velat slita ut mitt hjärta och lägga det i en låda under sängen för förvaring tills det är dags. 
 
Det gör ont att adoptera. Varje gång jag tror vi kommit närmare dig kommer information fram som gör att jag tappar dig lite igen. När jag kommit så nära att jag nästan kan känna dig bromsas jag upp. En hopplös jakt. 
 
Trista nyheter från adoptionsbyrån idag. Vi får vänta lite till. Alltid detta jädra väntande. 
 
Jag har inte öppnat din kalender ännu. Jag vill ju så gärna att vi ska uppleva den tillsammans. 

RSS 2.0