Inte nåt nytt idag heller, men det hade jag inte förväntat mig ändå.

Dagarna flyter på, humöret pendlar. Orken går upp och ner- det gamla vanliga. En mammas bergochdalbana utan sin son i famnen.

Vi försöker jobba, träna, hitta på projekt. Vi försöker att fylla varje minut med sysselsättning för att ta oss igenom det här med vettet i behåll.

Tidigare pendlade mitt humör veckovis, därefter blev det med ett par dagars mellanrum. Nuförtiden handlar det om minuter. Ju närmare jag kommer, desto mer skiftande är mina känslor. Jag har känt saker jag inte tidigare upplevt och det skrämmer mig lika mycket som jag fascineras. Jag kan tyvärr inte sätta ord på dessa känslor, just för att orden nog saknas, de är inte uppfunna ännu.

Men ändå, jag är överlycklig! Jag är mamma. Vi blev föräldrar.

Allt innan dig min älskade var just bara vägen till dig. Det enda som räknas nu är vår tid tillsammans. Oavsett när det sker, så kommer det att ske och det är då allt börjar. Den del av livet som räknas, den del som kommer att spela roll.

Jag har nu till 99 procent accepterat tanken att spendera julen utan dig, den allra sista julen utan min son (men självklart finns det en procent av hopp, och det är trots allt vårt hopp som tagit oss dit vi är idag).


Kommentarer
Postat av: Evelina

Oh vad jag hoppas att det sker ett julmirakel så kan få varann innan jul♥

2014-12-09 @ 19:57:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0