ettstegnarmare

Det är ungefär elva månader nu sedan vi fick reda på att du fanns. Inga tveksamheter alls, du skulle bli vår pojke och slutstriden skulle påbörjas. Jag läser mailet vi skickade där vi förmedlade att vi ville ansöka om just dig och därifrån hände det. Allt konstigt, underbart, jobbiga, ibland hopplösa. Processen kändes längre än någonsin och de kommande månaderna skulle bli förskräckliga. Sommaren var förstörd av all längtan, väntan, förhoppning och skräck. Känslomässigt blev det en riktig skitsommar.

Jag minns att jag satt i vår trädgård. Kommer ni ihåg när man var liten och ibland fick små fixideer? "Trampar jag inte på någon spricka när jag hoppar på dessa stenplattor så kommer jag att bli rik", "klarar jag inte att hålla andan tills jag räknat till hundra kommer någon att dö".

I trädgården. Pillade i gräset, hittade en fyrklöver. "Hittar jag tre fyrklöver är det ett tecken att han blir vår". Vet ni vad? Jag hittade tre (till slut). De finns sparade på en tejpbit i en låda i köket. Jag hittade dem veckan efter att vi kom hem från Litauen när jag letade efter vitlökspressen. Där låg de och påminde mig när jag som mest behövde det över vad som egentligen spelar någon roll.

Nu är vi där. Den senaste månaden har flutit på och vi börjar alltmer bli en familj. Visst, du är en mycket bestämd pojke, precis som du ska vara, men med ditt språk kan vi möta varandra mer och mer. Det har aldrig spelat någon roll för oss, men jag märker på dig att ditt nya språk ger dig lugn. Du kan bekräftas och du kan bli förstådd och det gör dig så lycklig.
Idag blev du förbannad på din pappa. -" jag vill gå upp på verandan!" Du tänker säkert inte alls på det, men wow vilka meningar du sätter samman efter bara tre månader tillsammans. Du förstår allt vi säger och du är fantastisk på att finna alla nya ord och lagra dem.

Igår ville jag hjälpa dig. Sade till dig "säg till farmor: jag vill ha tårta hem". En enkel mening, passande den nivå mor din trodde skulle passa för vad du ville förmedla. Du tittar på farmor. -"farmor, jag vill ha med en bit tårta hem och den ska vara stor". Jag kanske är yrkesskadad men den här typen av meningsbyggnad har vi inte kommit till, och ändå hanterar du den. Ord, alla dessa ord.

Det är så enkelt. Det är så enkelt nu att jag bara inväntar smällen. Det rasslade till. För ett tag sedan var det så mycket motgångar, tårar, ilska, mörker (från oss alla) men nu flyter allt. Vi anknyter. När du möter motstånd gör det ont i hela min kropp, det gjorde det inte innan och det skrämde mig. Jag kände mig som ett monster som inte kände det alla mödrar skulle känna men nu är jag där. Jag känner saker jag inte känt förut och när du gråter av ren ilska för att du inte får göra kullerbyttor nedför stentrapporna i trädgården känner jag något i hjärtat fastän ditt önskemål är vansinnigt. Dina tårar slutar också fortare, för att du förstår vad mamma förklarar och du köper skaderisken (ibland). För det gör ju faktiskt ganska ont att göra kullerbyttor i stentrappor.

Tre månader. Tänk vad tre månader kan göra. För tre månader sedan satt jag slutkörd i bilen på väg hem från flygplatsen och undrade vad vi gett oss in på. Ett barn som drivit varenda passagerare på flygresa nummer två till vansinne. Två slutkörda föräldrar i en bil med ett barn som var allt utom harmoniskt. Vill jag ens veta vad som rörde sig i ditt huvud då? Vilket trauma, ryckas upp från sina rötter till en helt ny verklighet- och i din ålder?! Där du kan resonera, fundera, undra. Vad nervös du måste ha varit även om vi aldrig sett en tillstymmelse av nervositet hos dig. Du måste ändå kunna känna den? Oron som ibland gnager? Eller?

Du ses som en tuff, bestämd framåt kille utan särskilt många spärrar men vad rör sig egentligen i ditt huvud när du möter den nya världen? Vi pratar mer om känslor nu med dig, du behöver sätta ord på dem. Glad, ledsen och arg har vi arbetat mycket kring men det finns så många känslor! Besvikelse, förväntan- jag har sett dem hos dig också. Ju närmare vi alla kommer varandra, desto mer läser vi av varandra och det är bra. Fantastiskt bra!

Just nu flyter det så mycket att jag nästan inväntar en smäll. Smällar har vi fått sedan vi kom hem men du vet inte om dem. De är mellan myndigheterna och oss och kommer att stanna där ett tag. Jag är tacksam över att du just nu befinner dig i nuet, för att allt kommer nog inte alltid att vara så enkelt. Jag vill tänka framåt men blir lite nervös. Dagen kommer att komma när du söker ditt förflutna men hur mycket törs man presentera? Du har inte förtjänat ditt förflutna, det har varit orättvist mot dig. När du fyller arton år kommer du att få läsa den här bloggen, eller raderas den beroende på vart du står då.

Att bli mamma till någon som redan finns innebär mycket moralpanik och etiska ställningstaganden hela tiden för många är och kommer alltid att vara inblandade- hela tiden. Man är en liten familj men runt familjen finns det även biologiska släktingar, socialtjänst och människor man kanske aldrig annars hade haft omkring sig.

Men vet du vad? Hur det än är och hur det än kommer att bli hade jag föredragit dig framför allt annat i hela världen för du är bättre än precis allt. Du gör allting mer komplett.

Roliga, fantastiska, frågvisa, pratglada, envisa lilla unge.

Nu är vi här. Vi har varit på många ställen och kommer att fortsätta befinna oss på olika ställen resten av våra liv. Det här är bara en historia från en som blivit mamma på detta sätt och som jag tidigare skrivit i den här bloggen så hoppas jag att min historia kan ge en hopp, en annan en inblick, en tredje förståelse, en fjärde en tankeställare men allra viktigast- ge dig en historia tillsammans med oss, även innan du kom hem. För din historia med oss började långt innan vi träffades, nästan vid samma tidpunkt som du föddes faktiskt. En vecka innan vårt bröllop- är det inte lite unikt? Att vi började vår resa mot adoption med googlande framför datorn ( sökord: adoption: hur?) och under samma dygn föds en pojke på andra sidan vattnet som en dag skulle bli vår älskade son?

Livet är ganska underligt ibland.