Att av en främling bli betraktad som mamma
...är en ganska häftig känsla.
jag talade med försäkringskassan idag igen för att få lite klarhet i vad som gäller med föräldrapenningen. Kvinnan i telefonen berättade att medgivandet var på plats vilket innebär att när vi landar i litauen påbörjas föräldraledigheten. Det var ganska härligt och lugnande att höra. Vi vet inte ännu hur lång tid vi kommer att vistas i landet, men att få höra att det kommer rulla på från start är toppen. Vi pratade ganska länge eftersom jag återigen hade tusen frågor, Nu känner jag mig åter lite mer upplyst.
Framåt eftermiddagen ringde skolverket också för att berätta att min legitimation äntligen (efter hundra år) skulle skickas till mig nästa vecka.
Jag försöker tappert att slå ihjäl tiden. Tänkte återuppta mitt projekt jag länge velat fortsätta med. Fick en offert från ett tryckeri så snart kommer förhoppningsvis min gamla roman i tryckt form. Den har hittills bara gått att läsa som e-bok. Just nu sitter jag här med två mappar framför mig. Fortsättningen på min förra roman samt en deckare jag tidigare jobbat på. Jag tänkte experimentera lite med manusen och se om jag kan få dem till en och samma bok. Ett intressant projekt sannerligen men kan jag bara gå i mål med dessa betyder det att jag kan fortsätta med mitt och syrrans projekt därefter. Allt för att slå ihjäl tid som sagt.
Drömmen om mitt egna förlag lever vidare. Drömmen om lilla du är desto större och starkare men måste motas tillbaka ett par steg innan jag blir galen. Fokusera på annat, fyll minuterna, få ingen tid över till att tänka- bara tuta och kör. Det är min överlevnadsstrategi för tillfället. Sysselsättning. Åstadkom saker, sätt upp mål- stressa! Fyll hjärnan med faktakunskaper och undvik att känna med hjärtat. Jag hade velat slita ut mitt hjärta och lägga det i en låda under sängen för förvaring tills det är dags.
Det gör ont att adoptera. Varje gång jag tror vi kommit närmare dig kommer information fram som gör att jag tappar dig lite igen. När jag kommit så nära att jag nästan kan känna dig bromsas jag upp. En hopplös jakt.
Trista nyheter från adoptionsbyrån idag. Vi får vänta lite till. Alltid detta jädra väntande.
Jag har inte öppnat din kalender ännu. Jag vill ju så gärna att vi ska uppleva den tillsammans.
Sista november.
Jag trodde att du skulle vara här nu. Imorgon skulle vi öppna lucka 1 tillsammans och jag skulle läsa för dig. Vi skulle äta lussebullar och pepparkakor till frukost i din säng. Nova skulle tigga bulle och Tindra sova på din mage.
Hur gör jag nu?
Väntar jag på dig? Skickar jag kalendern till dig? Vem ska läsa för dig? Hur ska dina barnhemssyskon tänka när inte alla barn får en kalender?
Kalla, tråkiga november- jag har hatat denna månad från dag 1 fram till nu. Ska jag avsky december också?
Hur mycket klarar ett hjärta som längtar?
Nu ska jag ringa min mamma och ventilera. Igen. Jag ventilerar mycket nuförtiden- för alla som orkar lyssna.
En vecka kvar på november
du är nu fem år och tre månader.
Varje söndag fylls jag med en känsla av hopp. Snart vardag igen och vardag för mig betyder att vi kommer vidare. Närmare dig.
Helger existerar inte, för då arbetar inga myndighetspersoner. Denna vecka håller vi tummar och tår för att advokatens papper ska komma. Det sista dokumentet vi signerar innan vi äntligen kan få en domstolstid.
När man har väntat barn i fem år känns det ganska orättvist att man inte ens vet vilken vecka du kommer, biologiska föräldrar kan planera framkomsten, men det kan inte vi. Du är redan framkommen men på helt fel plats, det är här du ska vara. Vi ska sitta i vardagsrummet och bygga med lego eller titta i en bok.
Jag var och hämtade ut paket på posten. Paket till dig. Många försändelser har kommit till dig. Kläder, leksaker och böcker. Dagens paket innehöll ett storpack med bilar, ett par små röda vantar med bilar och en resväska du ska ha när vi åker hem. Jag sitter på din säng ofta. Som att du är här men ändå inte.
Igår fick vi frågan. Har ni barn?
Igår kunde vi svara.
Ja, vi har en son, men inte här- ännu.
Jag har en son. Han är fem år. Han älskar att prata, han gillar bilar, pussel och musik. han har tappat en tand i sin underkäke och han har världens mest fantastiska leende. Ett sånt där snett leende som charmar alla i hans närhet. Ett sånt leende som gör att han kisar lite med ena ögat när han ler. Ett sånt leende har min son.
Han har självförtroende, det ser man när han går. Han är en stolt kille som har lätt för att umgås. Han gillar att prata och han har en fantastisk sångröst. En sån där röst som bara barn kan ha, innan den förändras till den röst de tror att världen vill höra. Intrycken utifrån som omformar.
Snart december. Var är vi då?
Det går inte att påverka tiden. Sekunderna tickar oavsett vad vi gör.
När skeppet sjönk och de strandsattes fanns det en luftängel som bevakade dem.
Jag känner det lite som att vårt skepp har sjunkit i bemärkelsen att vi går mot något nytt, ett liv tillsammans. Ariel är de myndigheter som testat oss och bevakat oss under vår tid som strandsatta. Men förändringen är nära, det hoppas och tror jag.
2014 eller 2015? Vilket blir vårt år?
Börjar det rassla till?
Igår var en underbar dag.
Den började som måndagar mestadels börjar. Trött som attan, trist väder, stressigt på jobbet men sen- vid lunchtid - en hel drös med mail från adoptionsförmedlingen.
Nio filmer med fantastiska underbara lilla älsklingen. Lilla modiga, envisa, bestämda, duktiga raringen- min son.
Jag har alltid vetat att om jag någon gång skulle få ett barn, skulle mitt barn vara fantastisk! En annan kvinna gav dig livet, och andra människor gav dig dina första år. Jag måste säga att de gjort ett fantastiskt jobb med att ta hand om min älskade son.
Efter att ha sett filmerna om och om igen såg jag så många egenskaper hos dig som var helt fantastiska. Hur du bjuder dina barnhemssyskon på godis ur din lilla tablettask. Hur du tålmodigt mottar knuffar utan hämndbegär. Hur du ifrågasätter en vuxen du inte riktigt förstått. Den egenskapen tycker jag är fantastisk att ha.
Livet innebär många orättvisor, och en del av livet är att lära sig att hantera dem och göra det bästa av orättvisorna. Jag längtar efter att vi ska få varandra. Jag längtar efter våra kommande meningsskiljaktigheter och jag längtar efter varenda liten stund av fotstampande i golvet. Jag längtar efter allt hos dig och nu känns allting mer verkligt.
Du har blivit så stor!
Det enda jag haft är ett foto som är sex månader gammalt. Ett foto som stirrats på så ihärdigt att bilden aldrig kommer att lämna min näthinna. Nu har jag även filmer, en röst. Rörelser. Egenskaper.
Jag hörde dig inatt innan jag skulle somna. Din röst har fastnat för att alltid stanna kvar.
Barnhemmet ville ha ett intyg på att du fortfarande var min son efter att ha sett filmerna. Har de någonsin fått ett nej? En udda fråga, men på något sätt har man vant sig vid dessa under adoptionens gång. Hade de frågat efter min skostorlek eller toalettvanor hade jag inte längre reagerat något nämnvärt. Gör det mig till en ickekritiskt tänkande varelse att jag vant mig vid att svälja allt?
- nej, inte ett dugg. Jag är bara en mamma med ett mål. Att få hem min pojke.
Jag har inte hållit dig i mina armar ännu men vet redan att jag hade offrat allt för dig.
Nästa steg är advokatens papper. Igår skickades de sista intygen från oss och Migrationsverket, så advokaten har dem förhoppningsvis imorgon.
Nu vill vi ha vårt resebesked, men lär få vänta ett tag till. Ett tag till... En mening jag lärt mig att avsky.
Den började som måndagar mestadels börjar. Trött som attan, trist väder, stressigt på jobbet men sen- vid lunchtid - en hel drös med mail från adoptionsförmedlingen.
Nio filmer med fantastiska underbara lilla älsklingen. Lilla modiga, envisa, bestämda, duktiga raringen- min son.
Jag har alltid vetat att om jag någon gång skulle få ett barn, skulle mitt barn vara fantastisk! En annan kvinna gav dig livet, och andra människor gav dig dina första år. Jag måste säga att de gjort ett fantastiskt jobb med att ta hand om min älskade son.
Efter att ha sett filmerna om och om igen såg jag så många egenskaper hos dig som var helt fantastiska. Hur du bjuder dina barnhemssyskon på godis ur din lilla tablettask. Hur du tålmodigt mottar knuffar utan hämndbegär. Hur du ifrågasätter en vuxen du inte riktigt förstått. Den egenskapen tycker jag är fantastisk att ha.
Livet innebär många orättvisor, och en del av livet är att lära sig att hantera dem och göra det bästa av orättvisorna. Jag längtar efter att vi ska få varandra. Jag längtar efter våra kommande meningsskiljaktigheter och jag längtar efter varenda liten stund av fotstampande i golvet. Jag längtar efter allt hos dig och nu känns allting mer verkligt.
Du har blivit så stor!
Det enda jag haft är ett foto som är sex månader gammalt. Ett foto som stirrats på så ihärdigt att bilden aldrig kommer att lämna min näthinna. Nu har jag även filmer, en röst. Rörelser. Egenskaper.
Jag hörde dig inatt innan jag skulle somna. Din röst har fastnat för att alltid stanna kvar.
Barnhemmet ville ha ett intyg på att du fortfarande var min son efter att ha sett filmerna. Har de någonsin fått ett nej? En udda fråga, men på något sätt har man vant sig vid dessa under adoptionens gång. Hade de frågat efter min skostorlek eller toalettvanor hade jag inte längre reagerat något nämnvärt. Gör det mig till en ickekritiskt tänkande varelse att jag vant mig vid att svälja allt?
- nej, inte ett dugg. Jag är bara en mamma med ett mål. Att få hem min pojke.
Jag har inte hållit dig i mina armar ännu men vet redan att jag hade offrat allt för dig.
Nästa steg är advokatens papper. Igår skickades de sista intygen från oss och Migrationsverket, så advokaten har dem förhoppningsvis imorgon.
Nu vill vi ha vårt resebesked, men lär få vänta ett tag till. Ett tag till... En mening jag lärt mig att avsky.
Här mailas det fram och tillbaka.
Ytterligare intyg ska in, dessa är skickade per post idag. De skickades igår också men då var dessa intyg givetvis fel. Efter dessa intyg återstår ett till från advokat, sedan är det dags att invänta resebesked. Det finns alltid ett papper till i denna process. Ett papper till. Vi har samlat så många papper nu att vi förmodligen kan tapetsera en gymnastikhall med dem.
Det blir nog inget innan jul i alla fall. Så konstigt. När man får det där samtalet som avgör allt så tror man att man är så nära, men man är så långt ifrån att det är obarmhärtigt. Du får vänta i landet som känns så galet långt borta, medan vi längtar ihjäl oss här hemma efte dig. Jag försöker att slå ihjäl tiden, men den låter sig inte fångas för detta trots att den är så gott som stillastående. Konstigt.
Ringer försäkringskassan, ringer facket. Förbereder för att hämta dig på alla sätt och vis, som om vi skulle få ett resebesked imorgon. Det rullar. Inte. Inte just nu. Det står förbannat stilla älskade lilla vän. Återigen.
Jag hittade barnhemmets hemsida igår och kollade in galleriabilderna. Vad vi längtar! Din pappa och jag tittade igenom varenda foto och det kändes fantastiskt. Jag försöker göra en listai mitt huvud vad som måste göras när vi får resebeskedet. Mest för att slå ihjäl tiden, kontrollera det som inte går att styra över.
* Boka resa (kan vara en fördel).
* informera chef och fack om föräldraledighetsdatum.
* informera försäkringskassan om föräldraledighet. De skulle skicka ett välkomstpaket nu i veckan. Vi skickade ett intyg till dem häromdagen från socialtjänsten, så nästa steg bör bli lönespecifikationer och anställningsavtal.
* informera teamet om datum vi hämtar dig. Vårt team med läkare, sköterska, psykolog, dietist och logoped. Det är viktigt att allt är bra med dig, att du är så frisk som möjligt och jag tror vi har lyckats hitta Sveriges bästa läkarteam även om de befinner sig på annan ort.
Förmodligen finns det en miljon grejer till att tänka på, men dessa är vad jag sysselsätter min hjärna med just nu så att jag inte blir tokig av denna väntan. Det är viktigt att hålla fokus, att hålla sig simmandes över ytan när det känns som om tusen armar vill dra ner en till botten.
Nu ska jag ringa din mormor och morfar. Jag behöver ventilera, jag behöver luft och styrka. Vi längtar så förskräckligt mycket efter dig att det inte går att sätta ord på, även om jag fick använda hela världens olika språk.
Godnatt min skatt. Tänk den kväll jag får läsa en godnattsaga för dig!
Snart
Jag kan inte sluta titta på adoptionsbyråns hemsida. Det är ju vi! De skriver om oss, slutskedet innan vi blir en familj. Nu är vi snart där.
Vårt officiella barnbesked kom idag, efter en väldigt lång tid...
Då tutar vi och kör igen. Bara ett par intyg till vi ska fylla i som sedan ska skickas, valideras och tolkas för att därefter skickas till domaren för att få en domstolstid.
Kan vi ha sån tur att vi får en tid i januari? Håller tummarna stenhårt!
Idag fick jag ett mail om alla dina syskon också, och din mor. Namnen, att få se dem. Känslan. Din mor var ungefär i min ålder när hon fick dig, och nu blir jag din mamma. Vilken märklig loop livet kan ta.
Det var skönt att få veta. En dag kommer du att ha frågor och då vill jag kunna ge dig svar.
Min älskade lilla Samuel, snart får vi äntligen träffas.
Vårt officiella barnbesked kom idag, efter en väldigt lång tid...
Då tutar vi och kör igen. Bara ett par intyg till vi ska fylla i som sedan ska skickas, valideras och tolkas för att därefter skickas till domaren för att få en domstolstid.
Kan vi ha sån tur att vi får en tid i januari? Håller tummarna stenhårt!
Idag fick jag ett mail om alla dina syskon också, och din mor. Namnen, att få se dem. Känslan. Din mor var ungefär i min ålder när hon fick dig, och nu blir jag din mamma. Vilken märklig loop livet kan ta.
Det var skönt att få veta. En dag kommer du att ha frågor och då vill jag kunna ge dig svar.
Min älskade lilla Samuel, snart får vi äntligen träffas.
Att vänta på ett datum man inte fått
Är oerhört besvärligt.
Då befinner vi oss här. Nya papper inskickade (papprena tar aldrig slut) och först nu kommer dessa papper att översättas och skickas vidare till vårt land. Ditt land.
Nästa steg är att invänta det officiella barnbeskedet från landet och därefter invänta domstolstiden. Just nu känns det dom om det likväl kunde varit om hundra år. Jag mår dåligt.
Bara vi får fira julen tillsammans. Och nyår.
Vi längtar ihjäl oss här. Alla kläder hängandes på dina galgar, dina leksaker, dina kramdjur, alla dina böcker. Väntandes. På dig.
Det är bara du som fattas oss.
Det gör ännu mera ont att du vet om oss nu och att även du längtar. En femårig pojke i ett land långt borta som längtar efter mamma och pappa.
Håll ut lilla underbara älskade. Vi skyndar oss så gott vi kan.
Vardagen är grå, maten smakar ingenting. Jag vet att man bör göra något av varje dag men just nu är livet satt på paus. Som att ligga med värkar på förlossningen men få höra att "vi avvaktar". När ska mina värkar få avta? Dessa dagar kommer att gå så galet långsamt. Livet är satt på paus, och starten sker inte förrän jag håller dig i min famn. Jag håller andan tills du kan andas i mitt ansikte och jag vet att du är på riktigt, då får jag luft igen.
Din adventskalender kom idag. 24 pixiböcker. Då kände jag en bit av livet igen, vårt liv - tillsammans.
Tindra hämtar dino och Nova den lilla blå.
Det regnar just nu men vädret har inte haft någon betydelse den senaste tiden. I helgen har solen skinit men hur njuter man av vackra dagar när det åskar i ens hjärta?
Att vara så smärtsamt nära och samtidigt så långt borta är fruktansvärt, och fantastiskt, och stressigt, och underbart och läskigt. Det är allt på samma gång.
Men snart. Älskade lilla hjärtat.
Förlust
Älskade lille Samuel. Idag strax efter klockan två somnade din gammelfarmor in. Det känns tråkigt, jag ville gärna att ni skulle träffas.
Vi hann inte berätta för henne. Hon insjuknade en vecka innan vi fick beskedet om dig och hon har mått väldigt dåligt och inte varit särskilt talbar sedan dess.
Jag hoppas att du en dag får lära känna henne, via oss.
Hon var viktig.
Det finns många viktiga personer jag vill att du ska få träffa.
Allting flyter annars på. Inga papper i brevlådan idag heller. Vi försöker göra oss vän med tanken att jul och nyår får spenderas i Litauen, men det gör ingenting- så länge vi får spendera tiden med dig <3
Nästa kapitel
På ett sätt är det kanske dumt att fortsätta skriva när slutet på vår längtan efter dig blev så vackert, men precis som en film som lämnar alldeles för många frågetecken så krävs ändå en typ av uppföljare så jag antar att här kommer "mellanboken" om resan till dig, älskade lilla du.
Jag väljer att kalla dig Samuel hädanefter. Jag vet inte om du kommer att ta till dig detta namn, eller om du kommer att föredra det namn du hittills har haft- det får tiden utvisa och för oss har det ingen betydelse alls, så länge vi är tillsammans. Jag känner att vi kan lämna "lilla du" bakom oss, för nu är det en ny fas vi går in i och därför vill jag ge dig ett namn.
Jag vill däremot inte avslöja helt det namn du bär idag. Jag vet inte hur känsligt detta kommer att vara för dig i framtiden och min tanke är att du en dag, när du är vuxen, ska få ta del av allt jag skriver, allt vi känt, alla tankar vi haft på vår väg till dig.
Jag var rädd att fortsätta skriva när allt slutade så fantastiskt, men å andra sidan har inte det mest fantastiska ännu hänt- att få träffa dig. Att bli en familj- med dig.
Nu kommer nästa rusch. Advokat och domstol sammanställer papper som ska skickas till oss. Det offentliga barnbeskedet ska skrivas under. Därefter ska ytterligare en liten bunt med papper in och fler foton. Och ett brev- till dig.
Vad skriver man till sin femåriga som som man aldrig har fått äran att träffa men som man älskar högst av allt? Jag är en person som använder skriften till att få ut allt jag tycker, tänker och känner men mina tankar kan vara svåra för en femåring att ta till sig. I vilken ände ska jag börja?
Jag vill skriva hur mycket jag älskar dig. Att du aldrig behöver vara orolig eller rädd. Att vi ska göra allt för att du ska må bra, och det viktigaste av allt- vi kommer aldrig att lämna dig. Jag vill skriva att är du hungrig löser vid det, är du ledsen tröstar vi dig, är du mörkrädd sover vi hos dig och när du tycker att världen är konstig (vilket den oftast är) ska vi förklara den för dig, även om det tar oss en livstid.
Jag vill skriva om allt det roliga vi kommer att hitta på, om de jular vi ska fira, om de lekar vi ska leka och om alla vänner du kommer att lära känna. Att alla längtar efter dig, och att grannbarnen börjat fråga efter dig. Alla vill att du ska må bra, och vi kommer att se till att du får den mest fantastiska uppväxt med de absolut bästa förutsättningarna som finns. Vi kommer aldrig att vända dig ryggen och vi kommer aldrig att sluta älska dig.
Hur framför man allt detta genom ett brev, till en femåring?
Ditt rum väntar. Hundarna leker redan med dina leksaker. Kramdjursdinosaurierna som ger ifrån sig ljud när man kramar dem är väldigt populära. Ikväll tvättade och strök jag dina kläder (jag är livrädd för kemikalier) och din pappa har börjat ändra om rabatterna i trädgården (ni måste ju kunna spela fotboll). Vi förbereder oss på alla sätt vi kan, samtidigt fasar och längtar jag till vi ses. Jag längtar av alla orsaker i världen, men fasar över att jag kommer att skrämma dig med min lycka.
Hur omfamnar man ett barn man längtat efter så länge utan att hjärtat exploderar? Hur håller man tillbaka de miljoner känslor som vill ut?
Älskade Samuel. Vi har missat dina första år vilket aldrig går att göra något åt, men jag lovar dig att de år som väntar kommer att bli helt fantastiska. Nu hoppas vi att vi får en domstolstid så snart som möjligt så att du får komma hem.
Tänk. Vi har en son. Du har en mamma och en pappa.
Det krävdes många faktorer för att föra oss samman, men det blev vi till slut. Vår fantastiska lilla familj.
Jag har en egen liten familj.
Den förvuxna flickan med den tegelstenstjocka bunten med intyg istället för svavelstickor fick komma in i värmen och gemenskapen, utan att behöva krossa rutan med sitt eget utslitna hjärta. Det här är vår saga och den kommer att ha ett alldeles eget unikt slut. Tillsammans öppnade vi dörren in till värmen som välkomnade oss och tillsammans kommer vi att få vara, för alltid. Vinden fick aldrig tag i den tegelstenstjocka bunten utan den överlämnades till de vise männen och mitt hjärta lättade av alla de kilon jag nu kunnat lämna ifrån mig och som nu ger mig plats att bära all kärlek till dig. Kärlek jag inte fullt ut tidigare vågat känna men som slagits om utrymme alltför länge och nu kan få ta all plats som finns i hela världen och lite till.
Snart ses vi, min älskade lille Samuel.
När tiden stannar upp helt
...och ingenting spelar någon roll, fastän allt är av betydelse.
08.32. Jag hade startat upp lektionen och skulle in en snabbis på kontoret för att hämta något. Min kollega satt vid sin dator och jag slängde ett öga på min telefon som var på ljudlös.
BFA i displayen. Ringandes, väntandes på svar.
Här stannade tiden för ett ögonblick och en miljon tankar utnyttjade stilleståndet till max.
Sedan nådde budskapet fram. Jag skrattade och grät. Grät mest. Mina ben började skaka och jag fick luta mig mot min bokhylla. Var är stolen? Hur ska jag lyckas sätta mig på stolen? Min kollega höll i mig. Känslosamt allt igenom. Genom tiden. Lättnaden. Glädjen.
Jag minns inte särskilt mycket av samtalet. Av med glasögon, på med glasögon. Bokhyllan, Wiknersmaterialet, golvet, mina skor. Jag såg allt men ändå inte- därför att ingenting spelade någon roll mer än oss, du, vi.
Välkommen till familjen du underbara fantastiska! Lilla du har två namn nu, mitt älskade rytande lilla lejon.
Och äntligen, vid 31 års ålder, genom eld och vatten, tid och rum- glädje och sorg, oro och ångest, utredningar och hembesök. Pappersinsamlande till döden. Hela tiden fanns du med oss, fastän någon annanstans. Från dag ett har du existerat genom denna process- men vi visste det inte.
Vår femåriga pojke, född en vecka innan vår vigsel, kämpande för ditt liv på sjukhus under vår vigsel. Vi visste inte, men nu är vi här- i nuet, framtiden.
Älskade underbara lilla du, som nu har två namn. Ett av ditt hemland givet - taget från lätet av det starkaste av rovdjur, ett givet av oss- taget från betydelsen Guds försyn. Den Gud jag aldrig skulle tro på.
Namnet givet av oss blir Samuel. Namnets betydelse är "Gud bönhörde". Finns Gud så hörde han våra böner.
Jag har blivit mamma!
Längtan och bakom pannbenet bränner det.
Ny psykosomatisk känsla- det är varmt bakom pannbenet ut mot tinningarna. Jag vet att det är ångest och stress eftersom jag samtidigt kan känna mitt hjärta dunka. Eller förväntan?
Dagens sysselsättning har varit att internetshoppa i tre timmar till en vän som väntar smått. Det var härligt! Jag kommer ju aldrig att få en sån liten, just därför är det extra kul med bebisshopping. En hel del tusenlappar fattigare men snart är en blivande bebis 56 klädesplagg rikare och det gör mig väl till mods <3 Som jag längtar!
Inget barnbesked idag heller. Fyra vardagar kvar på veckan de kan ringa. På onsdag fyller svärmor år och på fredag är vi bortbjudna till goda vänner. Ännu har vi inte vågat tacka ja till någonting eftersom vi inte vet när vi kommer att få beskedet, eller vad beskedet kommer att bli.
Jag kan inte äta ordentligt. Blir småätande lite till höger och vänster eftersom jag inte klarar att vara "mätt"- då kommer illamåendet. Ironiskt nog klarar jag inte riktigt hunger heller. Jag har alltid haft svårt att känna skillnad på hunger och mättnad och oro gör ju inte saken enklare heller.
Det är svårast när man är hemma ensam. Då tänker man alldeles för mycket.
Nu får storkjäveln ta och hitta hit!
Denna vecka gäller det. Nerverna är på helspänn och jag har precis cyklat ett par mil. Stressrelease. Jag fasar och längtar efterr samtalet. Domen. Kan vi tuta och köra eller är det en käftsmäll och tio steg tillbaka som väntar oss? Orkar vi?
Man orkar. Konstigt nog. Så många gånger under denna process jag har känt för att springa ut i skogen och gallskrika tills jag svimmar. Andra gånger har jag bara velat gå och lägga mig och dra täcket över huvudet. Ge upp. Somna. Bara släppa allt. Men det gör man inte- man hittar krafterna. Tillsammans.
Lilla du har föräldrar. Kanske redan nu, kanske om ett par dagar. Men vi har inte Lilla du. Inte ännu, kanske aldrig.
Jag kommer alltid att undra. Blir beskedet negativt kommer tankarna på vårt lejon att hälsa på. Det är jag alldeles säker på, tankar som inte är våra längre. Tankarna tillhör någon annan. Vi kommer aldrig att få veta var du tog vägen.
Det har inte varit så här jobbigt tidigare. Två barn finns i mina tankar, men inte på samma sätt. Vi hann aldrig anknyta till dem som till Lilla du. Dig har vi väntat på så länge, sett bilderna så många gånger, läst ditt utlåtande som jag kan rabbla i sömnen vi det här laget.
På min näthinna. Fastetsad. Jag törs inte se på fotot av dig något mer. Tänk om jag måste sudda ut bilden?
Jag försöker att förbereda mig på ett negativt besked, samtidigt som jag vill ta tillvara på dessa sista dagar när hoppet fortfarande fanns. När du var på riktigt. Nästan min. Jag kan inte gå förbi ditt rum utan att gå in och sätta mig på sängen. Tindra har också förberett sig- en svart strumpa i din säng. Hon boar, känner att något är på gång. Nova är Nova, mest irriterad på att vi är så vimsiga här hemma. Irriterad på att jag aldrig går och lägger mig.
Idag bröt jag samman. Kort. Satte mig i hallen med ryggen mot väggen och tårarna sprutade. Tindra i mitt knä, Nova gnällandes och orolig. Då fick jag ta mig samman. Jag är ju nästan mamma! Man får inte bryta samman, tappa allt- man måste ställa sig upp, bita ihop. Bryter jag samman på riktigt är jag livrädd att aldrig kunna resa mig igen.
Det är mitt största problem- att tårar alltid hålls på insidan. Och nu är det inte läge att släppa utt dem. Jag har ett arbete att sköta, en Lilla du att planera för.
-"Du är ju alltid så himla stark". Jag var 22 år gammal när en kvinna påtalade detta. Jag hade kommit till ett vägskäl i livet och börjat tvivla på mig själv och vem jag var. Jag jobbade för henne och hade beslutat mig för att gå, påbörja något nytt. Jag brukar tänka på dessa ord när livet går emot mig. Jag är stor på utsidan, jag utstrålar självsäkerhet men är så förbaskat liten på insidan periodvis. Vet ni vad jag gör då? När livet går emot mig och jag inte orkar stå upp längre?
Jag toktränar. Det är fel, jag tror jag behöver storggråta- men jag är livrädd. Idag grät jag. Jag reflekterade över den senaste gången jag grät och kom fram till att det var i Juni 2013. Då hade jag visserligen fokus och kunde resa mig igen, jag var tvungen att hitta styrkan även om jag helst bara hade velat lägga mig på en gräsmatta och aldrig mer stiga upp.
Allt blir nu läskigt personligt. Ju mer det närmar sig desto öppnare blir jag. I skrift åtminstone...i verkligheten- icke.
Såhär är det mina vänner. Att vara en nästanmamma. Att vara så nära mål men samtidigt livrädd att snubbla eller bli omsprungen. Att jaga livet som finns framför en, så nära att greppa men som kan slitas ifrån en på ett ögonblick. Ett ögonblick kommer det att vara- samtalet. Jag tror man kommer att höra den första meningen och sen kommer livet att stängas av en stund- oavsett besked.
Hur förbereder man sig på något som man aldrig upplevt?
När tiden inte vill röra sig framåt
...är resan väldigt besvärlig.
Här hemma sysselsätter vi oss för fullt. Vi är nästan färdiga med barnrummet och nästa projekt är i antågande- ett nytt köksgolv.
Jobbet har flytit på idag. Det är tur att jag har dessa fantatiska människor omkring mig men samtidigt blir jag orolig för att min nervositet ska sprida sig som ringar på vattnet och påverka alla de stackare som råkar simma i min närhet. Vi är många som väntar på dig, och vi är många som riskerar att falla om det inte blir du. Vi kommer att resa oss igen, men vägen dit kommer att kännas lång och vara besvärlig.
Livet måste innehålla uppförsbackar, annars kan man aldrig uppleva nedförsbackarna och flytet. Detta oroar mig. Vi har haft ett galet flyt det senaste året- med allt. Vi har lyckats med allt vi har företagit oss, så jag oroar mig för smällen. Det får inte smälla med dig.
"Nej men du vet ju hur det är med ens egna ungar". Detta är en melodi man ofta får höra. Jag brukar svara med ett hummande medhåll, men jag håller inte med. Inte alls. Jag har ju inget barn. Inte fysiskt- men i mitt hjärta har du funnits länge nu. Hur svarar man?
Jag är 31 år och står utanför alla andra, men vill jättegärna komma in i samhörigheten. För att jag längtar efter dig. Som en förvuxen flicka med svavelstickor som vill komma in i värmen, men istället för svavelstickor håller jag en tegelstenstjock bunt med intyg och ansökningar som vinden hela tiden försöker att stjäla från mig. Men jag har ingen avliden mormor som kommer och hämtar mig- och det vill jag inte heller. Jag vill in i värmen om jag så ska behöva krossa fönsterrutan med mitt eget utslitna hjärta.
Vilken jävla process!
För tio år sedan, nej- sju år sedan, hade jag ingen tanke på att skaffa barn. Jag skulle satsa fullt ut på karriär, barn kunde man alltid ha omking sig ändå via sina vänner. Men det hände något.
Jag tror att anledningen till att jag började längta var att jag hittade rätt person att dela upplevelsen med. Även om jag var tveksam i början så började alltfler av våra samtal röra sig kring just barn. Familj. Och nu- Lilla du.
Och nu är jag här. Lidandet är vansinnigt. Nu vill jag bli kallad mamma så mycket att det gör ont. Jag vill bli kallad mamma av Lilla du. Hela världen består av mammor, då måste väl även jag kunna förtjäna det? Jag använder ordet "förtjäna" för jag vill poängtera en viktig sak- att bli förälder är ingen rättighet, men att få ha en förälder är det. Jag har inte heller någon rättighet, men jag tycker mig ändå ha gjort mig förtjänt av det. Jag kan inte ge dig hela världen, men jag svär vid allt som någonsin betytt något för mig att jag ska göra allt i min makt för att försöka.
Det har tagit lång tid sedan Lilla du kom med i matchen, och för varje dag blir lidandet värre. I bakhuvudet finns det något som gnager, ett avslag. Att du kommer att kalla någon annan för mamma. Inte avundsjuka eller bitterhet, mer en sorg och en längtan. Jag har ont i magen varje dag och är konstant fem sekunder från tårar.
Nästa vecka kanske jag sitter här och raderar alla inlägg. Att Lilla du inte blir vår Lilla du. I framtiden kanske jag sitter och författar om en annan Lilla du.
-Eller kanske jag ska spara mina tankar? Inte för att jag någonsin vill se tillbaka på dem, för jag kommer alltid att känna sorg över förlusten av det barn som var "vårt" men som vi aldrig ens fick träffa. Mer av den anledningen att det kanske sitter någon därute som befinner sig i samma situation som oss.
Det är viktigt att tala om känslor och det är viktigt att inte få känna sig ensam.
Just nu känner vi oss ensammast i världen. Vi har massor av folk omkring oss som peppar och lider med oss, men vad hjälper det för stunden? Man mår inte mindre dåligt för att man delar sorgen, längtan, spänningen, oron.I sin sorg är man alltid ensam.
De senaste veckorna har jag även upplevt en ny känsla som jag inte kan sätta ord på. Den rör sig i magtrakten och pendlar mellan karusellpirr och smärta för att sedan röra sig kring hjärtat och upp i halsen. En "blandkänsla". Kanske känslan av att vilja skrika ut en glädje som inte ännu törs infinna sig? Eller en sorg man fasar över att man en dag ska behöva skrika ut?
Jag är inte glad, men inte heller ledsen. Eller kanske jag är glad och ledsen?
Kvällarna är värst, då hinner jag tänka. Hur slutar man att tänka?
Man kan verkligen utläsa min dagsform med de inlägg jag gör i bloggen men såhär känns det. Så här är verkligheten- min verklighet- som en "nästanmamma".
Vid denna tid om en vecka borde jag veta. Jag skriver "borde" eftersom allt kan hända. Det enda jag vet som adopterande är att man ingenting vet, förutom vem man verkligen längtar efter- men som man kanske aldrig får känna mer än inombords.
Jag är alldeles för känslosam för såna här processer.
Ringde adoptionsförmedlingen idag
...eftersom vi inte kunde vänta längre. Det kommer vi att få göra- vänta längre.
Nästa vecka får vi svar. Trodde de. Magen gör ont och jag mår illa hela tiden. Jag vill bara lägga mig i ett hörn och sova bort alla dagar tills vi får svaret. Tur att det varit fullt ös på jobbet så att man håller huvudet över vattenytan. För stunden.
Ditt rum är färdigmålat nu. Alla möbler finns i huset.
Det är bara du som fattas oss.
En dikt jag läste för mycket länge sedan och som fastnade i mitt hjärta:
"Once there were two women who never knew each other.
One you do not remember, the other you call mother.
Two different lives shaped to make yours one.
One became your guiding star the other became your sun.
The first gave you life, the second taught you to live it.
The first gave you need for love, the second was there to give it.
One gave you nationality the other gave you a name.
One gave you seed of talent the other gave you an aim.
One gave you emotion the other calmed your fears.
One saw your first sweet smile the other dried your tears.
One gave you up - it was all she could do.
The other prayed for a child and God led her straight to you.
And more you ask me trough your tears.
The age old question throught the years.
Heredity or Environment, which are you the product of?
Neither my darling - neither . Just two diffrent kinds of love."
One you do not remember, the other you call mother.
Two different lives shaped to make yours one.
One became your guiding star the other became your sun.
The first gave you life, the second taught you to live it.
The first gave you need for love, the second was there to give it.
One gave you nationality the other gave you a name.
One gave you seed of talent the other gave you an aim.
One gave you emotion the other calmed your fears.
One saw your first sweet smile the other dried your tears.
One gave you up - it was all she could do.
The other prayed for a child and God led her straight to you.
And more you ask me trough your tears.
The age old question throught the years.
Heredity or Environment, which are you the product of?
Neither my darling - neither . Just two diffrent kinds of love."
Det är dags att komma hem nu.
Livet på en pinne
Idag fattades beslutet i Litauen. Det finns personer som vet hur det blir, men vi är inte två av dem.
Det kan dröja några dagar och det känns fruktansvärt. En miljon "tänk om" snurrar i mitt huvud och ryker ihop med varandra titt som tätt.
- Tänk om det fanns någon bättre förälder?
- Tänk om vi får hen men något oförutsett händer?
- Tänk om hen blir allvarligt sjuk och inte får komma "hem"?
- Tänk om mötet blev insttällt idag och vi får vänta ännu längre?
- Tänk om det visar sig att vi fått cancer och blir stoppade?
Haha, ja- ni ser. Tankarna blir vildare och vildare. Inatt drömde jag att jag svällde som en boll och inte fick adoptera för att mitt BMI var för högt! (jepp, så är det- man måste vara i "form" då man adopterar från vissa länder).
På jobbet har jag varit loco idag. Styrt och ställt, fattat beslut och domderat. Fantastiskt nog finns mina kolleger där- trots att de egentligen har fullt upp med sina liv- och sådant värmer oerhört mycket. När jag kom hem från jobbet gick jag till mannens gömma i skafferiet och plockade till mig godispåsen. Många romerska bågar ramlade ner i magen av ren stress, så nu sitter jag med magont som lär hålla i sig hela kvällen.
Lilla du´s rum är nu grundmålat och möblerna klara. Vi fattade det beslutet häromdagen att göra allt iordning. Vi försöker hålla hoppet uppe, men faller vi är det bättre att vi faller ordentligt och får sörja ifred och det kan vara enklare om vi förberett oss, och om vi tillåtit oss att glädjas åt den vi kanske aldrig får möta.
Att vänta barn är jobbigt. Att vänta på ett barn om redan finns är fruktansvärt, även om rean hit harr varit lärorik och vi har fått lära känna fantastiska människor. Livet leker med våra känslor och vi kan bara se på.
Nu sitter Lilla du någonstans långt borta och har blivit någons barn. Vem som än blir din mor önskar jag all världens lycka och jag vet att Lilla du kommer att bli någons nummer 1 för alltid.
Jag hoppas att jag är hon.
En vecka?
Ja tänk. Om en vecka vet vi om det blir lilla du, eller om det bara är att samla nya krafter och börja om igen. Hur gör man det?
På något konstigt sätt kanske man hittar krafter? Men vilken otrolig utsatthet- att få ett barn presenterat efter flera års väntan för att barnet sedan ska ryckas ifrån en lika fort igen. För att därefter ges en ny chans på ett helt annat barn med helt andra behov, förutsättningar och annan personlighet. Det är en jätteudda resa vi går igenom, och jag blir mer och mer skräckslagen inför vad som väntar.
Det kommer alltid mer.
Jag läser om par på nätet som också längtar. Som tror att de snart är i mål, och samtidigt vet man att de är inte ens halvvägs. Det finns alltid så många fler intyg som ska in, man ska vändas ut och in på tio gånger om.
Skratt och tårar. Resan är lång, men snart är vi förhoppningsvis i mål. Trodde jag...en av de "längtande".
Jag blir så lycklig varje gång jag går in på förmedlingens hemsida och läser om de barn som fått komma hem. Då känns inte allt så omöjligt längre, bara långt borta.
Kommer inte att vara människa igen förrän jag vet hur det blir. Kollegerna står snällt ut. Egentligen vill jag bara sjukskriva mig och sova fram tills vi vet. För varje dag som går är jag en dag närmare lilla du, och om du sedan rycks ifrån oss kommer återhämtningen att bli tuff- tror jag. Jag vet inte, jag har aldrig erfarit ett mentalt missfall tidigare.
Jag känner oro.
Måndagen den 18:e- beslut. Sedan får vi avvakta ett par dagar och se vad de svarar. Vilka fruktansvärda dagar.
Tid för reflektion.
Eftersom vi inget mer kan göra än att luta oss tillbaka och invänta besked så har vi funnit tid att reflektera över den långa resa vi gjort.
Såhär ser pärmen ut med de dokument vi samlat in under resans gång, och de är ett antal. Mobilen döljer "lilla du". Jag vill inte gå it med namnet riktigt ännu.
Det första man gör när man ska adoptera är att förslagsvis anmäla sig till en adoptionsförmedling. Detta är bra eftersom köerna kan vara långa. Därefter går man en föräldrautbildning specifikt utformad för adoptionsföräldrar vilket tar ca tio veckor. Däremot startar dessa kurser bara en till två gånger per år med lite otur så kontakta Studiefrämjandet fort som attan för att se när dessa kurser startar!
När denna är klar får ni ett intyg. Detta intyg ska in till er adoptionsförmedling. Kom för Guds skull ihåg att ha kopior på allt ni någonsin skickar under processens gång! Har ni möjlighet under intygsinsamlandet så be även om flera original av dokumenten och inte bara ett.
Sedan kommer hemutredningen. Denna innebär ca tio träffar med socialnämnden där de helt enkelt lär känna er lite. När denna heminredning är gjord så kommer personerna som utredde er att skicka sina beslut till socialnämndens sammanträde som beslutar om er rätt att bli föräldrar eller inte. Detta intyg kommer sedan att vara giltigt i två år så tar er adoption längre tid får ni förnya detta.
Under denna period så kommer det att sammanställas en utredningsrapport på många sidor som berättar om er, era jobb, er relation, er familj, er uppväxt, er livsåskådning osv. Fysisk och psykisk hälsa, ert nätverk samt era referentpersoners åsikter om er som föräldrar. Jag ska förklara:
* Läkarintyg måste fixas. Adoption 6 och adoption 7 hette de dokument vi var tvungna att fixa. Dessa dokument hittar man på Socialstyrelsens hemsida.
* referentpersoner. Dessa är kompisar till er och måste själv ha barn. Dessa personer skriver ett brev helt enkelt där de intygar att ni kommer att kunna ta hand om ett barn. Dessa personer kan även bli uppringda av socialtjänsten och få svara på frågor om er. Vi hade tre föräldrapar. Till utredningen hade vi två, men när adoptionen närmade sig mål ville de ha in ytterligare referenter.
När utredningen är klar och ni har fått ett medgivande skickar ni detta till er adoptionsförmedling.
De intyg vi har skaffat fram INNAN vi fått barnerbjudande var följande:
Hälsodeklaration
Läkarintyg
Ev. Sterilitetsintyg (kan påskynda processen i vissa länder)
Utredningsrapport
Inkomstintyg
Banksaldo (besparingar)
Vigselbevis
Utdrag ur äktenskapsbok
Utdrag ur födelsebok (går att finna på riksarkivet. Jag vet, har ingen aning om vad denna har för betydelse men viktig var den)
Adoption 12- intyg om socialnämndens beslut
Föräldrakurs intyg
Taxeringsuppgifter från skatteverket
Sammanträdesprotokoll/ adoption 4 ( utredarens förslag till beslut)
Intyg från referentpersoner
Psykologutlåtande
Utdrag ur belastningsregistret från Rikspolisstyrelsen
Personbevis
Kopior på era pass
Fullmakt att tolk får översätta alla era dokument
Fastighetstaxering (om ni äger hus)
Fotobok med bilder av er samt er bostad.
Detta kan skilja sig från land till land, så oroa er inte. Det är ett helvete under insamlandet men jag lovar att man lyckas och har man tur har man en adoptionsbyrå som backar upp en under processen:)
EFTER att vi fick barnerbjudandet, dvs när vi visste vem som eventuellt skulle bli vårt barn och vilka särskilda behov detta barn kunde tänkas ha samlades följande dokument in:
Ett ytterligare beslut från socialnämnden där vår socperson tagit del av information kring vårt barn och därefter beslutar om vi är lämpliga föräldrar till just detta barn.
Intyg från barnsjuksköterska, barnläkare samt barnpsykolog för att påvisa att de kan möta upp barnets eventuella behov.
Intyg från logoped.
Intyg från FAS- föreningen, om det finns minsta möjliga indikation på en FAS-skada hos barnet ( vilket det finns väldigt ofta i vissa länder).
En ytterligare ansökan direkt riktat till det barn ni ansöker om. Här skrev vi ihop ett tiotal sidor om hälsotillstånd, dvs hur vi kan hjälpa just vårt barn med de behov som kan komma att finnas. Hur bra förberedda vi är på att ta emot ett barn med särskilda behov (vilket är konstigt uttryckt eftersom alla adoptivbarn naturligtvis har särskilda behov vad gäller anknytningsprocesser etc). Vi ska skriva om hur vi hade tänkt utveckla barnets språk (tack och lov är detta mitt yrke), hur vi tänkt göra med föräldraledigheten samt vilken kontakt vi tänkt ha med hemlandet.
Vi samlade även in ett intyg från det tilltänkta förskolan. Man måste tänka lite outside the Box i sista racet för att öka alla chanser att få sitt barn.
KOM IHÅG! Detta skiljer avsevärt från land till land, så bli inte skräckslagna av att se detta. Dessa insamlandet har även gjort under en lång tid, det är ingenting man sätter ihop på en vecka.
Jag vill med dessa rader endast öka förståelse. För att en adoption tar tid.
Är ni anhöriga till någon som adopterar hoppas jag att ni förstår vilken oerhörd process det är att ta sig igenom allt. Många konstiga attityder vad gäller adoptioner har vi fått möta under våra år som adoptionsföräldrar men snart är vi förhoppningsvis i mål:)
Att adoptera kostar vansinnigt mycket pengar och tid! Naturligtvis är det värt varenda krona och sekund men se till att lämna utrymme för barn nummer ett innan barn nummer två beslutas! Många glömmer detta idag och har väldigt bråttom med det mesta.
Njut!
Det där med semester
...var bara att fetglömma i år.
Adoptionsförmedlingen har hört av sig. Den artonde augusti kommer domen, då väljer de familj till lilla du. Åh, lilla du - jag försöker att trösta mig själv hela tiden.
Mannen törs nästan inte tänka på hur det kommer att bli och själv tänker jag alldeles för mycket. Vad beslutet än kommer att bli kommer jag nog att få avvika från arbetsplatsen. Jag kommer inte att klara av att vara lärare just denna dag. Jag kommer att kolla min mobil var femte minut och vara allmänt sinnesförvirrad. Mina stackars elever kommer att undra vad som hänt under sommaren egentligen.
Jag är tacksam över mina fantastiska arbetskamrater som orkar med mig och mina fantastiska elever som också på ett sätt varit delaktiga i processen. Jag har varit öppen med min adoption sedan dag ett- vi som adopterar måste också få berätta, få känna, få längta- precis som vilken havande somhelst!
Lilla du. Jag ser din bild varje dag. Ändå blir det kanske inte just du. Den nittonde augusti kanske vi sitter här och raderar alla de inlägg som handlar om just dig.
Att börja om, att samla nya krafter. Missfallet.
Den artonde augusti vet vi om det blir mentalt missfall eller du.
Hur länge ska man orka? Hur mycket ska man som adoptionsföräldrar behöva gråta? Oroa sig? -
Längta.
Första augusti 2009, och nu kanske snart i mål.
Vårt älskade lilla lejon- blir det du?
7/7
Dagen du äntligen kom ut på den officiella listan. Har varit i kontakt med adoptionsförmedlingen, barnsjuksköterskan och Logopeden idag. Intyg ska in, fort!
Tänk...om ett par veckor är vi kanske föräldrar?
Det här har varit den konstigaste sommaren i hela våra liv.
Magen, det känns nu. Pirrigt i hela kroppen.
Väntan. Så omänsklig. Förväntan och lidande nermald och kryddad med kärlek.
Lilla du, ska du få komma hem snart?
Väntar
Återigen.
Varför kommer inte lilla du ut på den officiella listan snart så att vi kan röra oss framåt? Varför håller de på dig?
Vi fixar intyg till höger och vänster som skickas vidare till tolken. För att vara redo, när lilla du kommer ut på listan.
Imorgon ringer jag förmedlingen igen och tjatar. Vår soc-kontakt är dessvärre på semester denna vecka, men hon sammanställer intyg så snart som möjligt. Logopeden får vi inte tag på, men förskolan har börjat skriva ihop ett brev.
Men ingenting spelar någon roll så länge du inte finns på den officiella listan så vi äntligen kan börja ansöka på riktigt. I min naivitet trodde jag att det "bara" var att tacka ja till dig. Jag förstod inte hur många andra länder som var med i matchen.
Väntar, väntar, väntar...
