Nästa kapitel
På ett sätt är det kanske dumt att fortsätta skriva när slutet på vår längtan efter dig blev så vackert, men precis som en film som lämnar alldeles för många frågetecken så krävs ändå en typ av uppföljare så jag antar att här kommer "mellanboken" om resan till dig, älskade lilla du.
Jag väljer att kalla dig Samuel hädanefter. Jag vet inte om du kommer att ta till dig detta namn, eller om du kommer att föredra det namn du hittills har haft- det får tiden utvisa och för oss har det ingen betydelse alls, så länge vi är tillsammans. Jag känner att vi kan lämna "lilla du" bakom oss, för nu är det en ny fas vi går in i och därför vill jag ge dig ett namn.
Jag vill däremot inte avslöja helt det namn du bär idag. Jag vet inte hur känsligt detta kommer att vara för dig i framtiden och min tanke är att du en dag, när du är vuxen, ska få ta del av allt jag skriver, allt vi känt, alla tankar vi haft på vår väg till dig.
Jag var rädd att fortsätta skriva när allt slutade så fantastiskt, men å andra sidan har inte det mest fantastiska ännu hänt- att få träffa dig. Att bli en familj- med dig.
Nu kommer nästa rusch. Advokat och domstol sammanställer papper som ska skickas till oss. Det offentliga barnbeskedet ska skrivas under. Därefter ska ytterligare en liten bunt med papper in och fler foton. Och ett brev- till dig.
Vad skriver man till sin femåriga som som man aldrig har fått äran att träffa men som man älskar högst av allt? Jag är en person som använder skriften till att få ut allt jag tycker, tänker och känner men mina tankar kan vara svåra för en femåring att ta till sig. I vilken ände ska jag börja?
Jag vill skriva hur mycket jag älskar dig. Att du aldrig behöver vara orolig eller rädd. Att vi ska göra allt för att du ska må bra, och det viktigaste av allt- vi kommer aldrig att lämna dig. Jag vill skriva att är du hungrig löser vid det, är du ledsen tröstar vi dig, är du mörkrädd sover vi hos dig och när du tycker att världen är konstig (vilket den oftast är) ska vi förklara den för dig, även om det tar oss en livstid.
Jag vill skriva om allt det roliga vi kommer att hitta på, om de jular vi ska fira, om de lekar vi ska leka och om alla vänner du kommer att lära känna. Att alla längtar efter dig, och att grannbarnen börjat fråga efter dig. Alla vill att du ska må bra, och vi kommer att se till att du får den mest fantastiska uppväxt med de absolut bästa förutsättningarna som finns. Vi kommer aldrig att vända dig ryggen och vi kommer aldrig att sluta älska dig.
Hur framför man allt detta genom ett brev, till en femåring?
Ditt rum väntar. Hundarna leker redan med dina leksaker. Kramdjursdinosaurierna som ger ifrån sig ljud när man kramar dem är väldigt populära. Ikväll tvättade och strök jag dina kläder (jag är livrädd för kemikalier) och din pappa har börjat ändra om rabatterna i trädgården (ni måste ju kunna spela fotboll). Vi förbereder oss på alla sätt vi kan, samtidigt fasar och längtar jag till vi ses. Jag längtar av alla orsaker i världen, men fasar över att jag kommer att skrämma dig med min lycka.
Hur omfamnar man ett barn man längtat efter så länge utan att hjärtat exploderar? Hur håller man tillbaka de miljoner känslor som vill ut?
Älskade Samuel. Vi har missat dina första år vilket aldrig går att göra något åt, men jag lovar dig att de år som väntar kommer att bli helt fantastiska. Nu hoppas vi att vi får en domstolstid så snart som möjligt så att du får komma hem.
Tänk. Vi har en son. Du har en mamma och en pappa.
Det krävdes många faktorer för att föra oss samman, men det blev vi till slut. Vår fantastiska lilla familj.
Jag har en egen liten familj.
Den förvuxna flickan med den tegelstenstjocka bunten med intyg istället för svavelstickor fick komma in i värmen och gemenskapen, utan att behöva krossa rutan med sitt eget utslitna hjärta. Det här är vår saga och den kommer att ha ett alldeles eget unikt slut. Tillsammans öppnade vi dörren in till värmen som välkomnade oss och tillsammans kommer vi att få vara, för alltid. Vinden fick aldrig tag i den tegelstenstjocka bunten utan den överlämnades till de vise männen och mitt hjärta lättade av alla de kilon jag nu kunnat lämna ifrån mig och som nu ger mig plats att bära all kärlek till dig. Kärlek jag inte fullt ut tidigare vågat känna men som slagits om utrymme alltför länge och nu kan få ta all plats som finns i hela världen och lite till.
Snart ses vi, min älskade lille Samuel.
Kommentarer
Postat av: Mormor
Mormor har börjat skissa på en sagobok till dig Samuel.
Postat av: karin
Men åh vad vackert skrivit!! Många av tankarna har jag tänkt, då när jag trodde att adoption också skulle bli vår väg till vårt barn. Särskilt det där med att möta barnet "på rätt sätt", efter åratal av längtan från föräldrarnas sida (säkert också från barnets, om än inte lika konkret). Hur lägger man band på sig? Hur gör en för att inte skrämmas med sin lycka och kärlek, som så länge varit inkapslad?
Det ska bli så spännande att följa er mot Samuel och honom mot er!
Kram!
Kram
Trackback
