ettstegnarmare

...är resan väldigt besvärlig.

 

Här hemma sysselsätter vi oss för fullt. Vi är nästan färdiga med barnrummet och nästa projekt är i antågande- ett nytt köksgolv.

 

Jobbet har flytit på idag. Det är tur att jag har dessa fantatiska människor omkring mig men samtidigt blir jag orolig för att min nervositet ska sprida sig som ringar på vattnet och påverka alla de stackare som råkar simma i min närhet. Vi är många som väntar på dig, och vi är många som riskerar att falla om det inte blir du. Vi kommer att resa oss igen, men vägen dit kommer att kännas lång och vara besvärlig.

 

Livet måste innehålla uppförsbackar, annars kan man aldrig uppleva nedförsbackarna och flytet. Detta oroar mig. Vi har haft ett galet flyt det senaste året- med allt. Vi har lyckats med allt vi har företagit oss, så jag oroar mig för smällen. Det får inte smälla med dig.

 

"Nej men du vet ju hur det är med ens egna ungar". Detta är en melodi man ofta får höra. Jag brukar svara med ett hummande medhåll, men jag håller inte med. Inte alls. Jag har ju inget barn. Inte fysiskt- men i mitt hjärta har du funnits länge nu. Hur svarar man?

 

Jag är 31 år och står utanför alla andra, men vill jättegärna komma in i samhörigheten. För att jag längtar efter dig. Som en förvuxen flicka med svavelstickor som vill komma in i värmen, men istället för svavelstickor håller jag en tegelstenstjock bunt med intyg och ansökningar som vinden hela tiden försöker att stjäla från mig. Men jag har ingen avliden mormor som kommer och hämtar mig- och det vill jag inte heller. Jag vill in i värmen om jag så ska behöva krossa fönsterrutan med mitt eget utslitna hjärta.

 

Vilken jävla process!

 

För tio år sedan, nej- sju år sedan, hade jag ingen tanke på att skaffa barn. Jag skulle satsa fullt ut på karriär, barn kunde man alltid ha omking sig ändå via sina vänner. Men det hände något.

Jag tror att anledningen till att jag började längta var att jag hittade rätt person att dela upplevelsen med. Även om jag var tveksam i början så började alltfler av våra samtal röra sig kring just barn. Familj. Och nu- Lilla du.

 

Och nu är jag här. Lidandet är vansinnigt. Nu vill jag bli kallad mamma så mycket att det gör ont. Jag vill bli kallad mamma av Lilla du. Hela världen består av mammor, då måste väl även jag kunna förtjäna det? Jag använder ordet "förtjäna" för jag vill poängtera en viktig sak- att bli förälder är ingen rättighet, men att få ha en förälder är det. Jag har inte heller någon rättighet, men jag tycker mig ändå ha gjort mig förtjänt av det. Jag kan inte ge dig hela världen, men jag svär vid allt som någonsin betytt något för mig att jag ska göra allt i min makt för att försöka.

 

Det har tagit lång tid sedan Lilla du kom med i matchen, och för varje dag blir lidandet värre. I bakhuvudet finns det något som gnager, ett avslag. Att du kommer att kalla någon annan för mamma. Inte avundsjuka eller bitterhet, mer en sorg och en längtan. Jag har ont i magen varje dag och är konstant fem sekunder från tårar.

 

Nästa vecka kanske jag sitter här och raderar alla inlägg. Att Lilla du inte blir vår Lilla du. I framtiden kanske jag sitter och författar om en annan Lilla du.

-Eller kanske jag ska spara mina tankar? Inte för att jag någonsin vill se tillbaka på dem, för jag kommer alltid att känna sorg över förlusten av det barn som var "vårt" men som vi aldrig ens fick träffa. Mer av den anledningen att det kanske sitter någon därute som befinner sig i samma situation som oss.

Det är viktigt att tala om känslor och det är viktigt att inte få känna sig ensam.

 

Just nu känner vi oss ensammast i världen. Vi har massor av folk omkring oss som peppar och lider med oss, men vad hjälper det för stunden? Man mår inte mindre dåligt för att man delar sorgen, längtan, spänningen, oron.I sin sorg är man alltid ensam.

 

De senaste veckorna har jag även upplevt en ny känsla som jag inte kan sätta ord på. Den rör sig i magtrakten och pendlar mellan karusellpirr och smärta för att sedan röra sig kring hjärtat och upp i halsen. En "blandkänsla". Kanske känslan av att vilja skrika ut en glädje som inte ännu törs infinna sig? Eller en sorg man fasar över att man en dag ska behöva skrika ut?

 

Jag är inte glad, men inte heller ledsen. Eller kanske jag är glad och ledsen?

Kvällarna är värst, då hinner jag tänka. Hur slutar man att tänka?

 

Man kan verkligen utläsa min dagsform med de inlägg jag gör i bloggen men såhär känns det. Så här är verkligheten- min verklighet- som en "nästanmamma".

 

Vid denna tid om en vecka borde jag veta. Jag skriver "borde" eftersom allt kan hända. Det enda jag vet som adopterande är att man ingenting vet, förutom vem man verkligen längtar efter- men som man kanske aldrig får känna mer än inombords.

 

Jag är alldeles för känslosam för såna här processer.