ettstegnarmare

Då befinner vi oss här. Nya papper inskickade (papprena tar aldrig slut) och först nu kommer dessa papper att översättas och skickas vidare till vårt land. Ditt land. 

Nästa steg är att invänta det officiella barnbeskedet från landet och därefter invänta domstolstiden. Just nu känns det dom om det likväl kunde varit om hundra år. Jag mår dåligt. 

Bara vi får fira julen tillsammans. Och nyår. 

Vi längtar ihjäl oss här. Alla kläder hängandes på dina galgar, dina leksaker, dina kramdjur, alla dina böcker. Väntandes. På dig. 

Det är bara du som fattas oss.

Det gör ännu mera ont att du vet om oss nu och att även du längtar. En femårig pojke i ett land långt borta som längtar efter mamma och pappa. 

Håll ut lilla underbara älskade. Vi skyndar oss så gott vi kan. 

Vardagen är grå, maten smakar ingenting. Jag vet att man bör göra något av varje dag men just nu är livet satt på paus. Som att ligga med värkar på förlossningen men få höra att "vi avvaktar". När ska mina värkar få avta? Dessa dagar kommer att gå så galet långsamt. Livet är satt på paus, och starten sker inte förrän jag håller dig i min famn. Jag håller andan tills du kan andas i mitt ansikte och jag vet att du är på riktigt, då får jag luft igen. 

Din adventskalender kom idag. 24 pixiböcker. Då kände jag en bit av livet igen, vårt liv - tillsammans. 

Tindra hämtar dino och Nova den lilla blå. 

Det regnar just nu men vädret har inte haft någon betydelse den senaste tiden. I helgen har solen skinit men hur njuter man av vackra dagar när det åskar i ens hjärta? 

Att vara så smärtsamt nära och samtidigt så långt borta är fruktansvärt, och fantastiskt, och stressigt, och underbart och läskigt. Det är allt på samma gång. 

Men snart. Älskade lilla hjärtat.