ettstegnarmare

...och ingenting spelar någon roll, fastän allt är av betydelse.

 

08.32. Jag hade startat upp lektionen och skulle in en snabbis på kontoret för att hämta något. Min kollega satt vid sin dator och jag slängde ett öga på min telefon som var på ljudlös.

 

BFA i displayen. Ringandes, väntandes på svar.

 

Här stannade tiden för ett ögonblick och en miljon tankar utnyttjade stilleståndet till max.

 

Sedan nådde budskapet fram. Jag skrattade och grät. Grät mest. Mina ben började skaka och jag fick luta mig mot min bokhylla. Var är stolen? Hur ska jag lyckas sätta mig på stolen? Min kollega höll i mig. Känslosamt allt igenom. Genom tiden. Lättnaden. Glädjen.

 

Jag minns inte särskilt mycket av samtalet. Av med glasögon, på med glasögon. Bokhyllan, Wiknersmaterialet, golvet, mina skor. Jag såg allt men ändå inte- därför att ingenting spelade någon roll mer än oss, du, vi.

 

Välkommen till familjen du underbara fantastiska! Lilla du har två namn nu, mitt älskade rytande lilla lejon.

 

Och äntligen, vid 31 års ålder, genom eld och vatten, tid och rum- glädje och sorg, oro och ångest, utredningar och hembesök. Pappersinsamlande till döden. Hela tiden fanns du med oss, fastän någon annanstans. Från dag ett har du existerat genom denna process- men vi visste det inte.

 

Vår femåriga pojke, född en vecka innan vår vigsel, kämpande för ditt liv på sjukhus under vår vigsel. Vi visste inte, men nu är vi här- i nuet, framtiden. 

 

Älskade underbara lilla du, som nu har två namn. Ett av ditt hemland givet - taget från lätet av det starkaste av rovdjur, ett givet av oss-  taget från betydelsen Guds försyn. Den Gud jag aldrig skulle tro på.

 

Namnet givet av oss blir Samuel. Namnets betydelse är "Gud bönhörde". Finns Gud så hörde han våra böner.

 

Jag har blivit mamma!

Dagens sysselsättning har varit att internetshoppa i tre timmar till en vän som väntar smått. Det var härligt! Jag kommer ju aldrig att få en sån liten, just därför är det extra kul med bebisshopping. En hel del tusenlappar fattigare men snart är en blivande bebis 56 klädesplagg rikare och det gör mig väl till mods <3 Som jag längtar! 

Inget barnbesked idag heller. Fyra vardagar kvar på veckan de kan ringa. På onsdag fyller svärmor år och på fredag är vi bortbjudna till goda vänner. Ännu har vi inte vågat tacka ja till någonting eftersom vi inte vet när vi kommer att få beskedet, eller vad beskedet kommer att bli. 

Jag kan inte äta ordentligt. Blir småätande lite till höger och vänster eftersom jag inte klarar att vara "mätt"- då kommer illamåendet. Ironiskt nog klarar jag inte riktigt hunger heller. Jag har alltid haft svårt att känna skillnad på hunger och mättnad och oro gör ju inte saken enklare heller. 

Det är svårast när man är hemma ensam. Då tänker man alldeles för mycket. 

Denna vecka gäller det. Nerverna är på helspänn och jag har precis cyklat ett par mil. Stressrelease. Jag fasar och längtar efterr samtalet. Domen. Kan vi tuta och köra eller är det en käftsmäll och tio steg tillbaka som väntar oss? Orkar vi?

 

Man orkar. Konstigt nog. Så många gånger under denna process jag har känt för att springa ut i skogen och gallskrika tills jag svimmar. Andra gånger har jag bara velat gå och lägga mig och dra täcket över huvudet. Ge upp. Somna. Bara släppa allt. Men det gör man inte- man hittar krafterna. Tillsammans.

 

Lilla du har föräldrar. Kanske redan nu, kanske om ett par dagar. Men vi har inte Lilla du. Inte ännu, kanske aldrig.

 

Jag kommer alltid att undra. Blir beskedet negativt kommer tankarna på vårt lejon att hälsa på. Det är jag alldeles säker på, tankar som inte är våra längre. Tankarna tillhör någon annan. Vi kommer aldrig att få veta var du tog vägen.

 

Det har inte varit så här jobbigt tidigare. Två barn finns i mina tankar, men inte på samma sätt. Vi hann aldrig anknyta till dem som till Lilla du. Dig har vi väntat på så länge, sett bilderna så många gånger, läst ditt utlåtande som jag kan rabbla i sömnen vi det här laget.

 

På min näthinna. Fastetsad. Jag törs inte se på fotot av dig något mer. Tänk om jag måste sudda ut bilden?

 

Jag försöker att förbereda mig på ett negativt besked, samtidigt som jag vill ta tillvara på dessa sista dagar när hoppet fortfarande fanns. När du var på riktigt. Nästan min. Jag kan inte gå förbi ditt rum utan att gå in och sätta mig på sängen. Tindra har också förberett sig- en svart strumpa i din säng. Hon boar, känner att något är på gång. Nova är Nova, mest irriterad på att vi är så vimsiga här hemma. Irriterad på att jag aldrig går och lägger mig.

 

Idag bröt jag samman. Kort. Satte mig i hallen med ryggen mot väggen och tårarna sprutade. Tindra i mitt knä, Nova gnällandes och orolig. Då fick jag ta mig samman. Jag är ju nästan mamma! Man får inte bryta samman, tappa allt- man måste ställa sig upp, bita ihop. Bryter jag samman på riktigt är jag livrädd att aldrig kunna resa mig igen.

 

Det är mitt största problem- att tårar alltid hålls på insidan. Och nu är det inte läge att släppa utt dem. Jag har ett arbete att sköta, en Lilla du att planera för.

 

-"Du är ju alltid så himla stark". Jag var 22 år gammal när en kvinna påtalade detta. Jag hade kommit till ett vägskäl i livet och börjat tvivla på mig själv och vem jag var. Jag jobbade för henne och hade beslutat mig för att gå, påbörja något nytt. Jag brukar tänka på dessa ord när livet går emot mig. Jag är stor på utsidan, jag utstrålar självsäkerhet men är så förbaskat liten på insidan periodvis. Vet ni vad jag gör då? När livet går emot mig och jag inte orkar stå upp längre?

 

Jag toktränar. Det är fel, jag tror jag behöver storggråta- men jag är livrädd. Idag grät jag. Jag reflekterade över den senaste gången jag grät och kom fram till att det var i Juni 2013. Då hade jag visserligen fokus och kunde resa mig igen, jag var tvungen att hitta styrkan även om jag helst bara hade velat lägga mig på en gräsmatta och aldrig mer stiga upp.

 

Allt blir nu läskigt personligt. Ju mer det närmar sig desto öppnare blir jag. I skrift åtminstone...i verkligheten- icke.

 

Såhär är det mina vänner. Att vara en nästanmamma. Att vara så nära mål men samtidigt livrädd att snubbla eller bli omsprungen. Att jaga livet som finns framför en, så nära att greppa men som kan slitas ifrån en på ett ögonblick. Ett ögonblick kommer det att vara- samtalet. Jag tror man kommer att höra den första meningen och sen kommer livet att stängas av en stund- oavsett besked.

 

Hur förbereder man sig på något som man aldrig upplevt?

...är resan väldigt besvärlig.

 

Här hemma sysselsätter vi oss för fullt. Vi är nästan färdiga med barnrummet och nästa projekt är i antågande- ett nytt köksgolv.

 

Jobbet har flytit på idag. Det är tur att jag har dessa fantatiska människor omkring mig men samtidigt blir jag orolig för att min nervositet ska sprida sig som ringar på vattnet och påverka alla de stackare som råkar simma i min närhet. Vi är många som väntar på dig, och vi är många som riskerar att falla om det inte blir du. Vi kommer att resa oss igen, men vägen dit kommer att kännas lång och vara besvärlig.

 

Livet måste innehålla uppförsbackar, annars kan man aldrig uppleva nedförsbackarna och flytet. Detta oroar mig. Vi har haft ett galet flyt det senaste året- med allt. Vi har lyckats med allt vi har företagit oss, så jag oroar mig för smällen. Det får inte smälla med dig.

 

"Nej men du vet ju hur det är med ens egna ungar". Detta är en melodi man ofta får höra. Jag brukar svara med ett hummande medhåll, men jag håller inte med. Inte alls. Jag har ju inget barn. Inte fysiskt- men i mitt hjärta har du funnits länge nu. Hur svarar man?

 

Jag är 31 år och står utanför alla andra, men vill jättegärna komma in i samhörigheten. För att jag längtar efter dig. Som en förvuxen flicka med svavelstickor som vill komma in i värmen, men istället för svavelstickor håller jag en tegelstenstjock bunt med intyg och ansökningar som vinden hela tiden försöker att stjäla från mig. Men jag har ingen avliden mormor som kommer och hämtar mig- och det vill jag inte heller. Jag vill in i värmen om jag så ska behöva krossa fönsterrutan med mitt eget utslitna hjärta.

 

Vilken jävla process!

 

För tio år sedan, nej- sju år sedan, hade jag ingen tanke på att skaffa barn. Jag skulle satsa fullt ut på karriär, barn kunde man alltid ha omking sig ändå via sina vänner. Men det hände något.

Jag tror att anledningen till att jag började längta var att jag hittade rätt person att dela upplevelsen med. Även om jag var tveksam i början så började alltfler av våra samtal röra sig kring just barn. Familj. Och nu- Lilla du.

 

Och nu är jag här. Lidandet är vansinnigt. Nu vill jag bli kallad mamma så mycket att det gör ont. Jag vill bli kallad mamma av Lilla du. Hela världen består av mammor, då måste väl även jag kunna förtjäna det? Jag använder ordet "förtjäna" för jag vill poängtera en viktig sak- att bli förälder är ingen rättighet, men att få ha en förälder är det. Jag har inte heller någon rättighet, men jag tycker mig ändå ha gjort mig förtjänt av det. Jag kan inte ge dig hela världen, men jag svär vid allt som någonsin betytt något för mig att jag ska göra allt i min makt för att försöka.

 

Det har tagit lång tid sedan Lilla du kom med i matchen, och för varje dag blir lidandet värre. I bakhuvudet finns det något som gnager, ett avslag. Att du kommer att kalla någon annan för mamma. Inte avundsjuka eller bitterhet, mer en sorg och en längtan. Jag har ont i magen varje dag och är konstant fem sekunder från tårar.

 

Nästa vecka kanske jag sitter här och raderar alla inlägg. Att Lilla du inte blir vår Lilla du. I framtiden kanske jag sitter och författar om en annan Lilla du.

-Eller kanske jag ska spara mina tankar? Inte för att jag någonsin vill se tillbaka på dem, för jag kommer alltid att känna sorg över förlusten av det barn som var "vårt" men som vi aldrig ens fick träffa. Mer av den anledningen att det kanske sitter någon därute som befinner sig i samma situation som oss.

Det är viktigt att tala om känslor och det är viktigt att inte få känna sig ensam.

 

Just nu känner vi oss ensammast i världen. Vi har massor av folk omkring oss som peppar och lider med oss, men vad hjälper det för stunden? Man mår inte mindre dåligt för att man delar sorgen, längtan, spänningen, oron.I sin sorg är man alltid ensam.

 

De senaste veckorna har jag även upplevt en ny känsla som jag inte kan sätta ord på. Den rör sig i magtrakten och pendlar mellan karusellpirr och smärta för att sedan röra sig kring hjärtat och upp i halsen. En "blandkänsla". Kanske känslan av att vilja skrika ut en glädje som inte ännu törs infinna sig? Eller en sorg man fasar över att man en dag ska behöva skrika ut?

 

Jag är inte glad, men inte heller ledsen. Eller kanske jag är glad och ledsen?

Kvällarna är värst, då hinner jag tänka. Hur slutar man att tänka?

 

Man kan verkligen utläsa min dagsform med de inlägg jag gör i bloggen men såhär känns det. Så här är verkligheten- min verklighet- som en "nästanmamma".

 

Vid denna tid om en vecka borde jag veta. Jag skriver "borde" eftersom allt kan hända. Det enda jag vet som adopterande är att man ingenting vet, förutom vem man verkligen längtar efter- men som man kanske aldrig får känna mer än inombords.

 

Jag är alldeles för känslosam för såna här processer.

...eftersom vi inte kunde vänta längre. Det kommer vi att få göra- vänta längre.

 

Nästa vecka får vi svar. Trodde de. Magen gör ont och jag mår illa hela tiden. Jag vill bara lägga mig i ett hörn och sova bort alla dagar tills vi får svaret. Tur att det varit fullt ös på jobbet så att man håller huvudet över vattenytan. För stunden.

 

Ditt rum är färdigmålat nu. Alla möbler finns i huset.

Det är bara du som fattas oss.

 

En dikt jag läste för mycket länge sedan och som fastnade i mitt hjärta:

 

 

"Once there were two women who never knew each other.
One you do not remember, the other you call mother.

Two different lives shaped to make yours one.
One became your guiding star the other became your sun.

The first gave you life, the second taught you to live it.
The first gave you need for love, the second was there to give it.

One gave you nationality the other gave you a name.
One gave you seed of talent the other gave you an aim.

One gave you emotion the other calmed your fears.
One saw your first sweet smile the other dried your tears.

One gave you up - it was all she could do.
The other prayed for a child and God led her straight to you.

And more you ask me trough your tears.
The age old question throught the years.

Heredity or Environment, which are you the product of?
Neither my darling - neither . Just two diffrent kinds of love."

Det är dags att komma hem nu.

 

 

Idag fattades beslutet i Litauen. Det finns personer som vet hur det blir, men vi är inte två av dem.

 

Det kan dröja några dagar och det känns fruktansvärt. En miljon "tänk om" snurrar i mitt huvud och ryker ihop med varandra titt som tätt.

 

- Tänk om det fanns någon bättre förälder?

- Tänk om vi får hen men något oförutsett händer?

- Tänk om hen blir allvarligt sjuk och inte får komma "hem"?

- Tänk om mötet blev insttällt idag och vi får vänta ännu längre?

- Tänk om det visar sig att vi fått cancer och blir stoppade?

 

Haha, ja- ni ser. Tankarna blir vildare och vildare. Inatt drömde jag att jag svällde som en boll och inte fick adoptera för att mitt BMI var för högt! (jepp, så är det- man måste vara i "form" då man adopterar från vissa länder).

 

På jobbet har jag varit loco idag. Styrt och ställt, fattat beslut och domderat. Fantastiskt nog finns mina kolleger där- trots att de egentligen har fullt upp med sina liv- och sådant värmer oerhört mycket. När jag kom hem från jobbet gick jag till mannens gömma i skafferiet och plockade till mig godispåsen. Många romerska bågar ramlade ner i magen av ren stress, så nu sitter jag med magont som lär hålla i sig hela kvällen.

 

Lilla du´s rum är nu grundmålat och möblerna klara. Vi fattade det beslutet häromdagen att göra allt iordning. Vi försöker hålla hoppet uppe, men faller vi är det bättre att vi faller ordentligt och får sörja ifred och det kan vara enklare om vi förberett oss, och om vi tillåtit oss att glädjas åt den vi kanske aldrig får möta.

 

Att vänta barn är jobbigt. Att vänta på ett barn om redan finns är fruktansvärt, även om rean hit harr varit lärorik och vi har fått lära känna fantastiska människor. Livet leker med våra känslor och vi kan bara se på.

 

Nu sitter Lilla du någonstans långt borta och har blivit någons barn. Vem som än blir din mor önskar jag all världens lycka och jag vet att Lilla du kommer att bli någons nummer 1 för alltid.

 

Jag hoppas att jag är hon.

På något konstigt sätt kanske man hittar krafter? Men vilken otrolig utsatthet- att få ett barn presenterat efter flera års väntan för att barnet sedan ska ryckas ifrån en lika fort igen. För att därefter ges en ny chans på ett helt annat barn med helt andra behov, förutsättningar och annan personlighet. Det är en jätteudda resa vi går igenom, och jag blir mer och mer skräckslagen inför vad som väntar. 

Det kommer alltid mer. 

Jag läser om par på nätet som också längtar. Som tror att de snart är i mål, och samtidigt vet man att de är inte ens halvvägs. Det finns alltid så många fler intyg som ska in, man ska vändas ut och in på tio gånger om.

Skratt och tårar. Resan är lång, men snart är vi förhoppningsvis i mål. Trodde jag...en av de "längtande". 

Jag blir så lycklig varje gång jag går in på förmedlingens hemsida och läser om de barn som fått komma hem. Då känns inte allt så omöjligt längre, bara långt borta. 

Kommer inte att vara människa igen förrän jag vet hur det blir. Kollegerna står snällt ut. Egentligen vill jag bara sjukskriva mig och sova fram tills vi vet. För varje dag som går är jag en dag närmare lilla du, och om du sedan rycks ifrån oss kommer återhämtningen att bli tuff- tror jag. Jag vet inte, jag har aldrig erfarit ett mentalt missfall tidigare. 

Jag känner oro. 

Måndagen den 18:e- beslut. Sedan får vi avvakta ett par dagar och se vad de svarar. Vilka fruktansvärda dagar.