En vecka?

Ja tänk. Om en vecka vet vi om det blir lilla du, eller om det bara är att samla nya krafter och börja om igen. Hur gör man det? 

På något konstigt sätt kanske man hittar krafter? Men vilken otrolig utsatthet- att få ett barn presenterat efter flera års väntan för att barnet sedan ska ryckas ifrån en lika fort igen. För att därefter ges en ny chans på ett helt annat barn med helt andra behov, förutsättningar och annan personlighet. Det är en jätteudda resa vi går igenom, och jag blir mer och mer skräckslagen inför vad som väntar. 

Det kommer alltid mer. 

Jag läser om par på nätet som också längtar. Som tror att de snart är i mål, och samtidigt vet man att de är inte ens halvvägs. Det finns alltid så många fler intyg som ska in, man ska vändas ut och in på tio gånger om.

Skratt och tårar. Resan är lång, men snart är vi förhoppningsvis i mål. Trodde jag...en av de "längtande". 

Jag blir så lycklig varje gång jag går in på förmedlingens hemsida och läser om de barn som fått komma hem. Då känns inte allt så omöjligt längre, bara långt borta. 

Kommer inte att vara människa igen förrän jag vet hur det blir. Kollegerna står snällt ut. Egentligen vill jag bara sjukskriva mig och sova fram tills vi vet. För varje dag som går är jag en dag närmare lilla du, och om du sedan rycks ifrån oss kommer återhämtningen att bli tuff- tror jag. Jag vet inte, jag har aldrig erfarit ett mentalt missfall tidigare. 

Jag känner oro. 

Måndagen den 18:e- beslut. Sedan får vi avvakta ett par dagar och se vad de svarar. Vilka fruktansvärda dagar. 

Kommentarer
Postat av: Cattis

Hej igen!

Svarar på dina frågor från förra inlägget här istället. 9 april skickade BFA vår ansökan till Litauen och den 2 maj fick vi det glada beskedet att det var vi som blivit utvalda som föräldrar! 23 juni kom det officiella barnbeskedet. Den 25 juni skickad Asta små filmsnuttar och ett nytt foto på vår lillkille -det var guld att få. All ev oro försvann när vi fick se hur glad pigg och "med" i blicken han är och så otroligt söt ( tycker ju vi då så där helt opartiskt...)Vid första bilden vi fick när vi fick förfrågan om vi ville ansöka om vår pojke så slog mammahormonerna till - han var ju min son, så var det ju bara. Jag kände samma oro som ni över att det inte skulle bli vi som blev utvalda - han var ju redan VÅR i våra hjärtan. När filmerna kom från Asta ökade mina mammahormoner med 1000% han är vår kille, den vi väntat på så länge - finns ingen som helst tvekan! I mitten på juli kom det via Asta i Litauen papper från en advokat som sammanfattat vår ansökan, handlingarna var på litauiska och vi skulle bara skriva under dem ( tack och liv inga fler dokument som skulle införskaffas)så skulle advokaten lämna dem till domstolen som kommer att skicka oss domstolstid. Där är vi nu och vi borde få en kallelse till domstol när som helst nu -vi är så spända härhemma. Man får kallelsen ca 1 månad innan man ska vara i landet enl Asta. Nu längtar vi ihjäl oss - väntan är olidlig. Förstår att ni är nervösa nu - försök hitta på något roligt i helgen så ni inte hela tiden tänker på beskedet. Lycka Till jag håller tummarna för er!

2014-08-12 @ 21:49:23
Postat av: Maja

Åh vad underbart! Väntan är verkligen förskräcklig. Jag både längtar- och fasar inför den film som i framtiden kommer att skickad. Att sitta i Sverige och veta att ens barn är så oerhört långt borta!

Vad fort det gick innan ni fick reda på att ni var de utvalda föräldrarna. Själva har vi väntat i evigheters evighet känns det som.

Usch...man har några hemska dagar framför sig innan man vet, men nu håller vi tummarna!

2014-08-14 @ 21:46:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0