Jag bestämde mig för något idag
Jag ska sluta studera. Jag är färdig nu, jag har mina poäng och det är inte läge nu att läsa "extra".
Det var ett skönt beslut att ta. Lilla du finns snart i våra liv. Förberedelser är viktiga och jag har beställt en hel hög med litteratur för att läsa in mig på oss och vårt kommande liv tillsammans. Det känns viktigare just nu <3
Det är konstigt när ett barn växer i ens hjärta istället för i ens mage. Jag har dig inte nära fysiskt, men mentalt är du närvarande hela tiden. Det är en så oerhörd svår känsla att förklara.
Jag diskuterade barnväntan idag tillsammans med en kär väninna. Hon berättade att hon gick i väntans tider och jag blev alldeles till mig- tänk att vi kanske blir föräldrar samtidigt? Underbart!
Fast på ett sätt är hon ju redan förälder, för hennes "lilla du" bär hon ju med sig hela tiden. Vi har dig så oerhört långt borta. Det var härligt att få prata havandeskap tillsammans. För jag är ju havande, på mitt sätt. Bara för att mitt barn inte ligger i min mage behöver det inte betyda att jag också ibland vill prata om sig, om oss. Jag har beställt tapeter till ditt rum och dem visade jag henne. Vi pratade inredning, leksaker, barnvagnar- ja, allt möjligt, och Gud vad jag behövde det!
När havandeskapet inte syns på utsidan tror jag att det är udda för människor att prata om det. Missuppfatta mig rätt, den som känner på min mage ger jag en käftsmäll, men ibland vill man ju berätta för hela världen och hur kan man naturligt komma in på samtalet när samtalet inte väcks eftersom inget syns?
Så konstig man är. Ibland vill jag inte alls prata om det, inte när jag har "ledsenlängtan". "Ledsenlängtan" är när jag längtar så att det gör ont. Det sker ibland, särskilt när jag tycker att papper och byråkrati tar tid. Men ibland får jag "lyckolängtan" och då vill jag skrika ut till hela världen att "lilla du" är på ingång, du kommer snart!
Vi behöver dig snart. Jorden står stilla fastän den snurrar jättefort.
Jag drömde om mormor. Hon pratade om första juli, att datumet knyter an till dig. Vi får se om det stämmer, hon sa att hon skulle visa mig att spöken fanns när jag var liten. Hon skulle bara dö först. Var det ett förebud tog hon god tid på sig.
Första juli. Var är vi då?
Vem har sagt att det skulle vara enkelt?
Så mycket känslor kring allt. Att se ett namn, att se utlåtanden, att veta vilket barn man inte kommer att få hålla i sin famn? Att adoptera testar ens känslor och gör en väldigt medveten om sig själv.
Jag ska försöka att förklara.
Den senaste tiden har vi samlat ihop högar med papper som ska in. Är det något en adoptionsprocess erbjuder så är det pappersarbete till vansinne. Jag är ingen lat människa- tvärtom. jag arbetar som lärare och är mer än van vid högar med pappersarbete. Vad som däremot testar mig är att jag arbetar heltid, studerar heltid (oh yeah) och till råga på allt adopterar på heltid;)
Ibland får jag och mannen våra små psykbryt när vi bara sitter och skrattar hysteriskt över alla de papper som översvämmar oss. Det ska beställas intyg från höger och vänster, och det ska stavas rätt på namn. Detta har varit ett stort problem för de flesta, att stava mitt namn korrekt så det har blivit några turer fram och tillbaka med papper men nu är vi nära. Tror jag. Det har jag trott många gånger.
I fredags ringde telefonen. En pojke. Var det vår pojke? Läkarutlåtanden och foton kom till mailen och hela helgen har spenderats med att läsa om honom. Han. Var det vår "Lilla du"?
Jag kommer inte att kommentera er kring just honom, men kontentan är att nu börjar barnerbjudandena att strömma in och hela världen snurrar alldeles för snabbt kan jag känna.
Allt blir så verkligt nu.
När man adopterar ger man sig in i en process som kostar väldigt mycket tid, pengar och ork. Vi är så vana vid att befinna oss i processen, så vi har haft svårt att se till målet och snart är vi där. Jag är lika lycklig som livrädd och det är en lika härlig som obehaglig känsla.
När jag känner mig orolig läser jag familjerättens utlåtande och psykologens utlåtande och det hjälper. När alla runt omkring en ser ens kompetens, hur kan det då vara så svårt att förstå själv att man ÄR kompetent? Varför är man så duktig att tvivla på sig själv?
Jag vet ju innerst inne att vi är ett starkt par, att vi klarar av att vara "de bästa" föräldrarna, men ändå är jag rädd?
-"Det är normalt att känna rädsla och otillräcklighet". Jo, jag vet. Jag undervisar vuxna människor i psykologi, jag kan alla perspektiv och jag försöker lära ut KASAM och känsla av sammanhang i varje situation, men jag kan inte lugna mig själv. Jag är hopplös- och överlycklig- och nervös. Jag är ALLA känslor, helst på en och samma gång.
Verkligheten gör sig påmind. Vi köper saker till vårt barn. Vi diskuterar vilken bil vi ska införskaffa. Vi talar om dagisplatser och läser på om föräldraledighet. Vi kollar boenden i Litauen och vi försöker lösa en framtida vardag- som föräldrar. Jag kommer på mig själv med att allt oftare ringa mina vänner med barn, bara för att få höra om deras söndag som föräldrar. Jag börjar läsa bloggar med par som adopterar för att försöka peppa dem, för jag vet hur det känns att inte ha nån bakom sig med liknande erfarenheter.
Som adoptionsförälder kan man ibland vara ganska ensam. Många har frågor och tycker att allt är spännande- och det är det! Men det är så mycket som behöver förklaras, det är en så annorlunda process, sprängfylld med detaljer och information.
Alla vet hur ett barn blir till, men få vet hur man blir förälder till ett barn som redan finns.
2014 kommer att bli ett fantastiskt (men märkligt) år. Vi stressar på med huset för att få allt klart till Lilla du kommer och jag försöker att studera så mycket jag kan innan Lilla du kommer hit.
Jag studerar Svenska som andraspråk nu, 31-60. Jag kommer att vara lärare i massor av ämnen snart, men allra viktigast- jag kommer att vara mamma!
Lilla du. Vi får nog fira vår första jul tillsammans i år trots allt. Mamma och pappa längtar efter dig, även om vi är lite rädda och nervösa.
Jag ska försöka att förklara.
Den senaste tiden har vi samlat ihop högar med papper som ska in. Är det något en adoptionsprocess erbjuder så är det pappersarbete till vansinne. Jag är ingen lat människa- tvärtom. jag arbetar som lärare och är mer än van vid högar med pappersarbete. Vad som däremot testar mig är att jag arbetar heltid, studerar heltid (oh yeah) och till råga på allt adopterar på heltid;)
Ibland får jag och mannen våra små psykbryt när vi bara sitter och skrattar hysteriskt över alla de papper som översvämmar oss. Det ska beställas intyg från höger och vänster, och det ska stavas rätt på namn. Detta har varit ett stort problem för de flesta, att stava mitt namn korrekt så det har blivit några turer fram och tillbaka med papper men nu är vi nära. Tror jag. Det har jag trott många gånger.
I fredags ringde telefonen. En pojke. Var det vår pojke? Läkarutlåtanden och foton kom till mailen och hela helgen har spenderats med att läsa om honom. Han. Var det vår "Lilla du"?
Jag kommer inte att kommentera er kring just honom, men kontentan är att nu börjar barnerbjudandena att strömma in och hela världen snurrar alldeles för snabbt kan jag känna.
Allt blir så verkligt nu.
När man adopterar ger man sig in i en process som kostar väldigt mycket tid, pengar och ork. Vi är så vana vid att befinna oss i processen, så vi har haft svårt att se till målet och snart är vi där. Jag är lika lycklig som livrädd och det är en lika härlig som obehaglig känsla.
När jag känner mig orolig läser jag familjerättens utlåtande och psykologens utlåtande och det hjälper. När alla runt omkring en ser ens kompetens, hur kan det då vara så svårt att förstå själv att man ÄR kompetent? Varför är man så duktig att tvivla på sig själv?
Jag vet ju innerst inne att vi är ett starkt par, att vi klarar av att vara "de bästa" föräldrarna, men ändå är jag rädd?
-"Det är normalt att känna rädsla och otillräcklighet". Jo, jag vet. Jag undervisar vuxna människor i psykologi, jag kan alla perspektiv och jag försöker lära ut KASAM och känsla av sammanhang i varje situation, men jag kan inte lugna mig själv. Jag är hopplös- och överlycklig- och nervös. Jag är ALLA känslor, helst på en och samma gång.
Verkligheten gör sig påmind. Vi köper saker till vårt barn. Vi diskuterar vilken bil vi ska införskaffa. Vi talar om dagisplatser och läser på om föräldraledighet. Vi kollar boenden i Litauen och vi försöker lösa en framtida vardag- som föräldrar. Jag kommer på mig själv med att allt oftare ringa mina vänner med barn, bara för att få höra om deras söndag som föräldrar. Jag börjar läsa bloggar med par som adopterar för att försöka peppa dem, för jag vet hur det känns att inte ha nån bakom sig med liknande erfarenheter.
Som adoptionsförälder kan man ibland vara ganska ensam. Många har frågor och tycker att allt är spännande- och det är det! Men det är så mycket som behöver förklaras, det är en så annorlunda process, sprängfylld med detaljer och information.
Alla vet hur ett barn blir till, men få vet hur man blir förälder till ett barn som redan finns.
2014 kommer att bli ett fantastiskt (men märkligt) år. Vi stressar på med huset för att få allt klart till Lilla du kommer och jag försöker att studera så mycket jag kan innan Lilla du kommer hit.
Jag studerar Svenska som andraspråk nu, 31-60. Jag kommer att vara lärare i massor av ämnen snart, men allra viktigast- jag kommer att vara mamma!
Lilla du. Vi får nog fira vår första jul tillsammans i år trots allt. Mamma och pappa längtar efter dig, även om vi är lite rädda och nervösa.
