Idag fattades beslutet i Litauen. Det finns personer som vet hur det blir, men vi är inte två av dem.
Det kan dröja några dagar och det känns fruktansvärt. En miljon "tänk om" snurrar i mitt huvud och ryker ihop med varandra titt som tätt.
- Tänk om det fanns någon bättre förälder?
- Tänk om vi får hen men något oförutsett händer?
- Tänk om hen blir allvarligt sjuk och inte får komma "hem"?
- Tänk om mötet blev insttällt idag och vi får vänta ännu längre?
- Tänk om det visar sig att vi fått cancer och blir stoppade?
Haha, ja- ni ser. Tankarna blir vildare och vildare. Inatt drömde jag att jag svällde som en boll och inte fick adoptera för att mitt BMI var för högt! (jepp, så är det- man måste vara i "form" då man adopterar från vissa länder).
På jobbet har jag varit loco idag. Styrt och ställt, fattat beslut och domderat. Fantastiskt nog finns mina kolleger där- trots att de egentligen har fullt upp med sina liv- och sådant värmer oerhört mycket. När jag kom hem från jobbet gick jag till mannens gömma i skafferiet och plockade till mig godispåsen. Många romerska bågar ramlade ner i magen av ren stress, så nu sitter jag med magont som lär hålla i sig hela kvällen.
Lilla du´s rum är nu grundmålat och möblerna klara. Vi fattade det beslutet häromdagen att göra allt iordning. Vi försöker hålla hoppet uppe, men faller vi är det bättre att vi faller ordentligt och får sörja ifred och det kan vara enklare om vi förberett oss, och om vi tillåtit oss att glädjas åt den vi kanske aldrig får möta.
Att vänta barn är jobbigt. Att vänta på ett barn om redan finns är fruktansvärt, även om rean hit harr varit lärorik och vi har fått lära känna fantastiska människor. Livet leker med våra känslor och vi kan bara se på.
Nu sitter Lilla du någonstans långt borta och har blivit någons barn. Vem som än blir din mor önskar jag all världens lycka och jag vet att Lilla du kommer att bli någons nummer 1 för alltid.
Jag hoppas att jag är hon.
