ettstegnarmare

Idag kom intyget som ska förenkla vår adoption och förhoppningsvis påskynda processen. Många papper har skrivits, många läkarbesök har gjorts. Nu kan vi i alla fall luta oss tillbaka ett tag...fram tills barnhemmet kommer på att de vill ha andra papper. Människor gillar papper.

Att ett papper kan göra en människa så lycklig, vi har fått hem många papper. Jublat över papper många gånger och papper som gjort oss totalt nedslagna andra gånger. Så mycket papper...

Imorgon ringer jag. Imorgon vet jag mer. Många namn att hålla reda på just nu och många telefonnummer som ska ringas.

Vi pratar om dig varje dag. Jag är så glad att jag har mina vänner och din pappa som står ut med mig, vissa gånger vill jag prata om dig hela tiden, inför hela världen, andra gånger vill jag inte prata alls. De snurriga perioderna. De perioderna hjärnan är full och en miljon papper ska fyllas i och skickas in. Då vill jag stänga av.

Man är i en konstig fas av livet. Ibland känns det som om hela världen vill driva en till vansinne med alla papper och samtal. Samtal som får skjutas upp och bokas om eftersom öppettiderna är lite som de är hos typ alla Sveriges instanser. Det mailas mycket. Jag ska spara allt till dig. Andra skriver till sina barn om sitt havandeskap, detta är mitt havandeskap.

Mindra eller Jason. Vem är du?

Var är du?

Din mamma har precis fyllt trettio. En dag är du trettio. Om bloggar fortfarande finns får du ta över denna. Kanske väntar du också på någon då?

Varför är framtiden alltid så himla långt bort?