idag fick vi en av våra sista räkningar (tror jag) och en bunt papper om den kommande resan. Det stod om vad man ska tänka på före, under och efter resan och det är en del saker. Det medföljde även en broschyr som handlar om inskolning på förskola.
På ett sätt känns det konstigt. Vi har kämpat så länge att jag inte vill släppa Samuel ur sikte de kommande hundra ören, ändå måste jag tänka på hans utveckling och börja tänka förskola redan nu innan vi ens kommit iväg till honom. Tiden rinner iväg och Samuel blir äldre för varje dag. Snart är han i skolåldern och å är det ju en stark fördel att han hunnit göra förskola innan.
Men hur mycket?
Ni där ute, hur förhåller ni er till att man efter inskolning enbart har sin älskling på förskola kanske femton timmar per vecka under ett halvår eller så? Är det för lite för att han ska hinna få med sig allt en skola har att erbjuda vad gäller utveckling?
En tanke var, att om allt går som det ska och vi får hämta honom i början på året, så kan man börja med en liten inskolning under sommaren (några timmar i veckan) för att sedan successivt öka på. Tror ni att han behöver fler timmar än så?
Fick jag bestämma hade jag velat ha honom nära mig för alltid och aldrig släppa taget. Varesig till förskola eller annan skola.
Hur gör man med ett barn som redan gått in på sitt sjätte år när man hämtar hem honom?
Ska prata lite med min svärmor som arbetar på hans blivande förskola tror jag. Kanske vår sockontakt också kan vara behjälplig här? Eller håller man sig cool och tar allt som det kommer, låter tiden utvisa?
Det finns dock så många tankar och orosmoment just nu. Jag är så oerhört rädd att göra fel.
Tänk om han inte trivs med oss? Han har aldrig haft några föräldrar utan den enda erfarenhet han har är att vara ett barnhemsbarn, ett barn bland många andra. Här är han ensambarn, med oss. Tänk vilken omställning det måste bli för honom. Jag har talat med ett par vänner som är adopterade, de har försökt lugna mig. Men jag känner mig inte lugn, jag känner mig mer orolig än någonsin, blandat med överlycklig över att få vara Samuels mamma. Det är en udda känsla.
De praktiska tankarna börjar uppmärksammas som ni kan läsa. När verkligheten åter kommer ikapp mig så blir jag praktiskt. Man måste planera, förbereda sig. Det är mycket att tänka på.
Huvudet snurrar många gånger under en adoptionsprocess, och för varje gång det sätter spinn blir yrseln allt värre. Det blir mer och mer att tänka på och att reflektera över samtidigt som man håller på att längta ihjäl sig. Kanske har väntan planerat vara så lång just på grund av detta, för att de blivande föräldrarna ska kunna ha tusen frågor och tankar. Att inget görs förhastat.
Jag kan lova er en sak- med adoption kan ingenting någonsin bli förhastat eftersom allt tar en oerhört lång tid. På både gott och ont.
Nu ska jag få en snabbkurs i dropbox så alla våra minnen kan sparas för evigt utan rädsla för krashade telefoner, datorer eller ipads.
Ett djupt andetag, sedan ett par simtag till.
Helvete vad vi längtar efter dig nu!
