En vecka kvar på november
du är nu fem år och tre månader.
Varje söndag fylls jag med en känsla av hopp. Snart vardag igen och vardag för mig betyder att vi kommer vidare. Närmare dig.
Helger existerar inte, för då arbetar inga myndighetspersoner. Denna vecka håller vi tummar och tår för att advokatens papper ska komma. Det sista dokumentet vi signerar innan vi äntligen kan få en domstolstid.
När man har väntat barn i fem år känns det ganska orättvist att man inte ens vet vilken vecka du kommer, biologiska föräldrar kan planera framkomsten, men det kan inte vi. Du är redan framkommen men på helt fel plats, det är här du ska vara. Vi ska sitta i vardagsrummet och bygga med lego eller titta i en bok.
Jag var och hämtade ut paket på posten. Paket till dig. Många försändelser har kommit till dig. Kläder, leksaker och böcker. Dagens paket innehöll ett storpack med bilar, ett par små röda vantar med bilar och en resväska du ska ha när vi åker hem. Jag sitter på din säng ofta. Som att du är här men ändå inte.
Igår fick vi frågan. Har ni barn?
Igår kunde vi svara.
Ja, vi har en son, men inte här- ännu.
Jag har en son. Han är fem år. Han älskar att prata, han gillar bilar, pussel och musik. han har tappat en tand i sin underkäke och han har världens mest fantastiska leende. Ett sånt där snett leende som charmar alla i hans närhet. Ett sånt leende som gör att han kisar lite med ena ögat när han ler. Ett sånt leende har min son.
Han har självförtroende, det ser man när han går. Han är en stolt kille som har lätt för att umgås. Han gillar att prata och han har en fantastisk sångröst. En sån där röst som bara barn kan ha, innan den förändras till den röst de tror att världen vill höra. Intrycken utifrån som omformar.
Snart december. Var är vi då?
Det går inte att påverka tiden. Sekunderna tickar oavsett vad vi gör.
När skeppet sjönk och de strandsattes fanns det en luftängel som bevakade dem.
Jag känner det lite som att vårt skepp har sjunkit i bemärkelsen att vi går mot något nytt, ett liv tillsammans. Ariel är de myndigheter som testat oss och bevakat oss under vår tid som strandsatta. Men förändringen är nära, det hoppas och tror jag.
2014 eller 2015? Vilket blir vårt år?
Kommentarer
Postat av: mammaheltenkelt
Å vad jag känner igen mig i det du skriver, precis sådär kände jag oxå när vi väntade. Vardagarna var en enda lång sträcka av hopp om att telefonen skulle ringa medan helgdagarna knappt räknades. Hoppas att er telefon ringer snart!!
Trackback
