ettstegnarmare

...är ibland lite smått besvärligt, särskilt när lille Samuel verkligen vill förmedla något som vi inte förstår.

Idag handlade det om att pappa skulle bära honom vilket pappa inte riktigt förstod. Ändå är det skönt att Samuel börjar visa känslor som irritation, irritation är hälsosamt.

Dagen har gått superbra. Han börjar testa oss alltmer och försöker att manipulera. Detta är underbart eftersom det betyder att han börjar känna sig trygg med oss. Tolken fascineras över hur bra anknytningen går- gentemot både mamma och pappa. Vi har ju inte direkt något att jämföra med, men det känns väldigt bra.

Han vill bli buren. Åh vad han vill bli buren! Han lägger sitt ansikte mot min hals och upprepar "mamma mamma, mamma". Jag svarar hans litauiska namn, vi gör så tills vidare. Vi får se vad han tycker om namnbytet, det känns oväsentligt just nu. Han får bestämma.

Imorgon ska vi iväg en sväng med honom till ett köpcenter. Han behöver nya kläder och förmodligen vill han köpa något åt sin "grupp" också. Han är noga med sånt. Varje gång han får godis påpekar han att han går i en grupp. Gruppen vill ha godis, och det får de verkligen! :) Han är givmild vår pojke. Delar med sig till mamma och pappa.

Jag blev däremot straffad idag. Han hittade tuggummi i min jackficka. "Nej, mammas godis" sade jag. "Ditt godis, där!" Och jag pekade på hans klubbor.
Han tittade på mig, tog sin påse med klubbor. "Pappa godis?"
Men mamma då? Frågade jag. "Nä".
Naturligtvis kunde han inte hålla sin hämnd särskilt länge utan kom fram med en klubba strax efter att pappa fått.
Jag känner inte riktigt ännu att jag vill ge honom tuggummi, även om det säkert inte är någon fara. Jag får prata med personalen om hans tidigare erfarenhet kring tuggummin.

Vi träffade hans läkare idag också och det gick bra. Föreståndaren kikade in och hälsade också. All personal är otroligt trevliga och snälla och vår tolk är mer än fantastisk! Jag (vi!) kommr verkligen att sakna henne när vi åker. Det kommer att kännas tomt. Vi alla har på något sätt vant oss vid att hon finns, även lille Samuel. Det kommer att bli ett ledsamt farväl.

Nu ska jag rita! Jag ska rita en bildserie så att vi kan börja bearbeta hemresan. Jag tänkte att tolken med hjälp av bildserien kunde berätta för vår lille son om hemresan, så att vi kan ta fram teckningen som en påminnelse om funderingar uppkommer på vår långa resa hem. Jag tror att detta kan vara till hjälp för oss alla. Det är lätt att glömma saker när man är fem år och fylls med intryck hela tiden.
Det är lika lätt när man är 31 år också kan jag hälsa.

Vilka dagar! Vilka fantastiska underbara dagar!