Där vi är ( eller: kan jag bara hjälpa en)
Det finns fantastiska ärliga texter på nätet om vad det innebär att vara förälder till ett barn som genomlidit ett trauma och jag tackar mina googleskills att jag funnit dessa texter nu när vi befinner oss här, mitt i allt. Dessa texter har betytt oerhört mycket för mig, och jag tänker nu betala igen med en egenskriven text om ett par tankar och upplevelser vi fått möta i vår nya vardag. Kanske kan mina ord hjälpa en annan mamma därute med gnagande samvete och prestationsångest? Kanske.
Under hela mitt liv har jag periodvis befunnit mig i svackor då jag är så förskräckligt rädd för att göra fel. Dessa svackor har tidvis släppt och jag känner mig mer avslappnad än någonsin. Dessa reliefer har jag för alltid tagit adjö till.
För jag är mamma nu.
Jag har aldrig känt mig så otillräcklig och så full av dåligt samvete som jag gör nu! Jag vet att detta är fullkomligt normalt för alla föräldrar, oavsett hur man blivit förälder men jag kunde aldrig tänka mig hur påtagligt detta kunde vara! Att vara mamma är fantastiskt på alla sätt, men även otroligt förvirrande.
Förvirrande. En pojke med 5.5 "tappade" år, då vi inte vet vad du varit med om. Hur du känt. Vad du tänkt. Kommer du någonsin att berätta? Vilja minnas?
Våra vänner är otroligt förstående. Jag känner mitt barn, men ändå inte. Vi håller på att lista ut varandra och när man äntligen tror att man förstår dig inträffar någonting och man undrar "varför"? "Vad hände"? "Varför blev reaktionen såhär"? Det finns inga svar, det bara är vad det är och man får fånga stunden och vända verkligheten. Det handlar om sekunder. Mina älskade vänner vad jag uppskattar ert tålamod. En del av er har jag inte talat med på evigheter men livet är där. Just nu.
Jag läste en mycket verklig text. För mig. En kvinna som adopterat äldre barn, faser som följer med. Skrik, gråt, mardrömmar, sömngång, när blicken fryser, tomhet. Glädje igen, skratt...och sen den förbaskade tomheten. Jag vill inte se den tomma blicken, när kontakten är borta men jag vet att du behöver Din "avstängning". Jag kan inte titta bort fastän vi båda kanske hade behövt det. Det simmar tankar i ditt huvud som jag letar efter i dina ögon men jag kommer aldrig att få se dem.
Och sen är allt underbart. Ikväll har vi legat i din säng och pratat och skojat medan din pappa spelat piano för oss. Du skojar med mig, mamma inte sjunger bra. Mamma svarar med att juryn är kräsen ikväll. Spelar Tindra bättre piano än mamma? Du skrattar, du har humor. Vi fortsätter skoja. "bra mamma bad, luktar gott nu" och du kiknar av skratt igen.
"mamma. S vill skriva med pappa o mamma imorgon, rytoj. Imorgon". Självklart ska vi skriva. Vi kan skriva hela dagen.
Du är lycklig. Skrattar. Sedan ser jag den komma, din blick som kan ta dig åt två håll- avstängning eller gråt. Ikväll blev det gråt. Är jag grym när jag känner "hellre gråt än tomhet"? Låt det onda komma ut, rinna ner för dina kinder så jag kan torka bort ondskan. Någonstans vill jag tro att allt det onda kan sköljas bort med tiden även om jag vet att det är omöjligt. Jävla värld vi lever i. Fy fan. Livet har behandlat dig så jävla orättvist att jag vill skrika.
Några minuter ur ett barns liv. Ett barn som genomgått trauma. Förmodligen fler än ett. Många känslor som avlöser varandra snabbare än man hinner blinka.
Du älskar att leka med andra barn. Det kan gå fantastiskt, det kan gå mindre fantastiskt. Det gör ingenting. Du är du och vi tar det i din takt. Vi har lärt oss dina signaler, varje dag går lättare. Vi har också, mamma och pappa lärt oss att signalera till varandra. Vi är en liten ny familj med många signaler och tecken sinsemellan, där språket inte används. Och det är inte för att orden saknas. Vår familjs hemliga språk. 3 människor med en egen kommunikation.
En del kvällar är såhär. Du har somnat och jag översköljs av allt vi gått igenom. Jag har börjat gråta (inte ofta, men det händer faktiskt)- så dags nu? Jag hade behövt de sär tårarna för flera år sen. Vet ni varför? För jag blir starkare när jag har gråtit listar jag ut. Jag gråter inte av sorg, utan av lättnad (okej, utmattning ibland också ).
Vi vänder verkligheten för att den ska passa oss, vår nya lilla familj och den nyvändna, oftavändna verkligheten blir bättre och bättre. Vi ser en ljusning. Sedan kommer den ovända verkligheten ikapp- vi har bara varit hemma två månader! Två månader?! Hur fantastiskt är det inte? Jag tänker tillbaka på vår första vecka tillsammans och ser hur otroligt långt vi alla har kommit och inser hur icke misslyckad jag är som mamma.
Brutalt och ärligt Inlägg. Men det har efterfrågats av läsare.
-är allt verkligen så enkelt? När man är i mål, och allt är klart, hur känns det?
-Mål?! Vi har inte ens börjat ännu. Det var HÄR det började. I februari då flygplanet landade. Vägen dit var uppvärmningen.
Vet ni vem jag är skulle jag uppskatta fortsatt anonymitet. Inte för min skull utan för S skull, i framtiden. När jag väljer att outa mina egna känslor blir en bieffekt att även S blir inblandad. Trots allt är det lille S som varit huvudpersonen under alla dessa år, även om vi inte visste det från start.
Jag får många mail av er som läser och jag ömsom skrattar och gråter under min kontakt med er. Ni ska veta att era mail betyder mycket och jag vet att ni är många där ute som längtar efter det häftigaste mest omtumlande äventyr en människa någonsin kan uppleva. Mitt hjärta och mina lyckönskningar är med er alla!
Jag hade kunnat skriva en miljon saker, men vissa situationer är ämnade att hålla i det fördolda, för oss alla.
Jag har haft en fantastisk tur, för hur mycket konstigheter vi än är med om är du förmodligen den enklaste sonen på en miljon sätt. Traumat finns, men definierar inte vem just du är och håller på att bli även om det ligger där, nära ytan redo att ibland komma upp och andra gånger tryckas tillbaka. Vi löser det här. Jag VET att allt kommer att bli bra. Ju mer jag läser om vad föräldrar till barn med trauma går igenom desto mer vet jag att vi fixar det.
En sak är i alla fall säker, hur omtumlande allt än kan vara:
Livet blev mycket vackrare med dig.
Kommentarer
Postat av: Mormor
fint skrivet och ni har kommit lång på dom här 2 månaderna! Kram till er 3.
Postat av: M
Vi ska snart åka och träffa ett barn (6 år med tuff bakgrund) som vi ska adoptera och din text var fin, mycket tänkvärd. Tur att jag trillade över din blogg. Ha de bra!
Svar:
ettstegnarmare.blogg.se
Trackback
