ettstegnarmare

Jag betvivlar att jag har någon läsare kvar sedan den gamla tiden, men finns det någon därute som fortfarande inväntar en uppdatering så tillägnas detta inlägg dig.

 

Det var längesedan jag skrev här men tiden har knappast stått stilla. Åren rusade fastän tiden stod stilla eller var det tvärtom? Mycket har hänt och nu är du en femtonåring med allt vad det innebär. 

När jag skrev senast skulle du börja skolan. Ja, herre-jävla-gud, om jag hade vetat då vad jag vet idag hade jag förmodligen tagit med dig till skogs eller ett annat land- varsomhelst där skolplikten inte fanns! För fy fasen vad pojken min gick sönder, flera gånger om. 

Det var skolbyten. Det var lärarbyten. Det var resurser. Ja, det var allt man förslagsvis inte ska behöva utsättas för om man redan innan hade påbörjat anknytning sent i livet och det är ett under att du är den fantastiske kille som du är idag! Bara 1,5 år kvar, sedan är du äntligen fri. Tack och lov har denna underbare kille anpassad timplan och jag börjar faktiskt tro att han kan klara sig till skoltvånget är över med hälsan i behåll. 

 

S blev storebror för fyra år sedan. Vi begav oss till Tjeckien mitt under ett brinnande covid för att hämta hem två småsystrar, då 5.5 och 6.5 år gamla. Egentligen helt otippat, allt gick väldigt fort. I februari 2020 började jag flura på syskon, på midsommar blev beslutet klubbat i nämnden angående adoption, i augusti skickades ansökan, i september fick vi medgivande och i början av året därpå befann vi oss i Plzen. 

Så nu är vi här. Tre barn, 15, 10 och 9 år gamla.

Självklart får man gå igenom mycket och sorg, ilska, ångest och trauma är alltid och nosar oss i nacken alla tider på dygnet men man klarar det. Tillsammans. För det finns också mycket skratt och glädje. Och kärlek. 

 

Hela min familj har flyttat till "mitt" samhälle. Den första att lämna ön var min syster, som tragiskt nog var med om en olycka på sin dagliga verksamhet där hon blev förlamad från midjan och ner. Under våren när vi höll på med medgivandet för flickornas adoption, hittade jag ett hus till henne några gator bort från mig. Jag och maken renoverade hela huset under sommaren och hon flyttade in i oktober månad, strax efter att vi blivit matchade med flickorna. Året efter i november, lyckades min syster förmedla via en av hennes assistenter, ett hus till mina föräldrar som drygt ett år senare köpte huset och kom hit. Vi alla samlades. 

Det var min systers olycka som fick mig att börja tänka till kring syskon, och att jag ville att S skulle ha två syskon- minst. Jag och maken promenerade en natt i december på Visbys gator och mina ögon vandrade mot ljuset i fönstren och vad som försiggick i folks vardagsrum. Människor skrattade, firade jul, var glada, högljudda- och många! Jag ville också vara många. Jag har aldrig varit många. Vi var få och jag såg framför mig att vi snart skulle bli färre.

 

Min pappa låg på samma avdelning som min syster och jag kände att jag inte ville ha en liten familj. Jag ville ha en stor familj. Jag ville att S skulle ha syskon och jag ville att de skulle ha varandra, om nu resten av livet svek dem. 

Så i det som var en stor tragedi föddes något som blev väldigt vackert. 

Min stora familj. 

Jag vet inte var livet kommer bära oss och hur länge vi alla är med i det men jag vet att vad som än händer kommer mina barn, trots deras tidvisa hat gentemot varandra, ha ett band och finnas där för varandra. De har alla sina svårigheter men i deras svårigheter och de orättvisor som livet utsatt dem för finns enorm styrka och envishet och det kommer de alla tre komma långt på. Jag var inte med och skapade dem från början utan ser vi till helheten är vi många som tillsammans på olika sätt skapat och skulpterat dessa fantastiska individer. 

Det här gjorde vi bra. 

Vem vet, jag kanske uppdaterar igen om tio år. Jisses, då är S 25 år!