ettstegnarmare

Det är ungefär elva månader nu sedan vi fick reda på att du fanns. Inga tveksamheter alls, du skulle bli vår pojke och slutstriden skulle påbörjas. Jag läser mailet vi skickade där vi förmedlade att vi ville ansöka om just dig och därifrån hände det. Allt konstigt, underbart, jobbiga, ibland hopplösa. Processen kändes längre än någonsin och de kommande månaderna skulle bli förskräckliga. Sommaren var förstörd av all längtan, väntan, förhoppning och skräck. Känslomässigt blev det en riktig skitsommar.

Jag minns att jag satt i vår trädgård. Kommer ni ihåg när man var liten och ibland fick små fixideer? "Trampar jag inte på någon spricka när jag hoppar på dessa stenplattor så kommer jag att bli rik", "klarar jag inte att hålla andan tills jag räknat till hundra kommer någon att dö".

I trädgården. Pillade i gräset, hittade en fyrklöver. "Hittar jag tre fyrklöver är det ett tecken att han blir vår". Vet ni vad? Jag hittade tre (till slut). De finns sparade på en tejpbit i en låda i köket. Jag hittade dem veckan efter att vi kom hem från Litauen när jag letade efter vitlökspressen. Där låg de och påminde mig när jag som mest behövde det över vad som egentligen spelar någon roll.

Nu är vi där. Den senaste månaden har flutit på och vi börjar alltmer bli en familj. Visst, du är en mycket bestämd pojke, precis som du ska vara, men med ditt språk kan vi möta varandra mer och mer. Det har aldrig spelat någon roll för oss, men jag märker på dig att ditt nya språk ger dig lugn. Du kan bekräftas och du kan bli förstådd och det gör dig så lycklig.
Idag blev du förbannad på din pappa. -" jag vill gå upp på verandan!" Du tänker säkert inte alls på det, men wow vilka meningar du sätter samman efter bara tre månader tillsammans. Du förstår allt vi säger och du är fantastisk på att finna alla nya ord och lagra dem.

Igår ville jag hjälpa dig. Sade till dig "säg till farmor: jag vill ha tårta hem". En enkel mening, passande den nivå mor din trodde skulle passa för vad du ville förmedla. Du tittar på farmor. -"farmor, jag vill ha med en bit tårta hem och den ska vara stor". Jag kanske är yrkesskadad men den här typen av meningsbyggnad har vi inte kommit till, och ändå hanterar du den. Ord, alla dessa ord.

Det är så enkelt. Det är så enkelt nu att jag bara inväntar smällen. Det rasslade till. För ett tag sedan var det så mycket motgångar, tårar, ilska, mörker (från oss alla) men nu flyter allt. Vi anknyter. När du möter motstånd gör det ont i hela min kropp, det gjorde det inte innan och det skrämde mig. Jag kände mig som ett monster som inte kände det alla mödrar skulle känna men nu är jag där. Jag känner saker jag inte känt förut och när du gråter av ren ilska för att du inte får göra kullerbyttor nedför stentrapporna i trädgården känner jag något i hjärtat fastän ditt önskemål är vansinnigt. Dina tårar slutar också fortare, för att du förstår vad mamma förklarar och du köper skaderisken (ibland). För det gör ju faktiskt ganska ont att göra kullerbyttor i stentrappor.

Tre månader. Tänk vad tre månader kan göra. För tre månader sedan satt jag slutkörd i bilen på väg hem från flygplatsen och undrade vad vi gett oss in på. Ett barn som drivit varenda passagerare på flygresa nummer två till vansinne. Två slutkörda föräldrar i en bil med ett barn som var allt utom harmoniskt. Vill jag ens veta vad som rörde sig i ditt huvud då? Vilket trauma, ryckas upp från sina rötter till en helt ny verklighet- och i din ålder?! Där du kan resonera, fundera, undra. Vad nervös du måste ha varit även om vi aldrig sett en tillstymmelse av nervositet hos dig. Du måste ändå kunna känna den? Oron som ibland gnager? Eller?

Du ses som en tuff, bestämd framåt kille utan särskilt många spärrar men vad rör sig egentligen i ditt huvud när du möter den nya världen? Vi pratar mer om känslor nu med dig, du behöver sätta ord på dem. Glad, ledsen och arg har vi arbetat mycket kring men det finns så många känslor! Besvikelse, förväntan- jag har sett dem hos dig också. Ju närmare vi alla kommer varandra, desto mer läser vi av varandra och det är bra. Fantastiskt bra!

Just nu flyter det så mycket att jag nästan inväntar en smäll. Smällar har vi fått sedan vi kom hem men du vet inte om dem. De är mellan myndigheterna och oss och kommer att stanna där ett tag. Jag är tacksam över att du just nu befinner dig i nuet, för att allt kommer nog inte alltid att vara så enkelt. Jag vill tänka framåt men blir lite nervös. Dagen kommer att komma när du söker ditt förflutna men hur mycket törs man presentera? Du har inte förtjänat ditt förflutna, det har varit orättvist mot dig. När du fyller arton år kommer du att få läsa den här bloggen, eller raderas den beroende på vart du står då.

Att bli mamma till någon som redan finns innebär mycket moralpanik och etiska ställningstaganden hela tiden för många är och kommer alltid att vara inblandade- hela tiden. Man är en liten familj men runt familjen finns det även biologiska släktingar, socialtjänst och människor man kanske aldrig annars hade haft omkring sig.

Men vet du vad? Hur det än är och hur det än kommer att bli hade jag föredragit dig framför allt annat i hela världen för du är bättre än precis allt. Du gör allting mer komplett.

Roliga, fantastiska, frågvisa, pratglada, envisa lilla unge.

Nu är vi här. Vi har varit på många ställen och kommer att fortsätta befinna oss på olika ställen resten av våra liv. Det här är bara en historia från en som blivit mamma på detta sätt och som jag tidigare skrivit i den här bloggen så hoppas jag att min historia kan ge en hopp, en annan en inblick, en tredje förståelse, en fjärde en tankeställare men allra viktigast- ge dig en historia tillsammans med oss, även innan du kom hem. För din historia med oss började långt innan vi träffades, nästan vid samma tidpunkt som du föddes faktiskt. En vecka innan vårt bröllop- är det inte lite unikt? Att vi började vår resa mot adoption med googlande framför datorn ( sökord: adoption: hur?) och under samma dygn föds en pojke på andra sidan vattnet som en dag skulle bli vår älskade son?

Livet är ganska underligt ibland.

Det finns fantastiska ärliga texter på nätet om vad det innebär att vara förälder till ett barn som genomlidit ett trauma och jag tackar mina googleskills att jag funnit dessa texter nu när vi befinner oss här, mitt i allt. Dessa texter har betytt oerhört mycket för mig, och jag tänker nu betala igen med en egenskriven text om ett par tankar och upplevelser vi fått möta i vår nya vardag. Kanske kan mina ord hjälpa en annan mamma därute med gnagande samvete och prestationsångest? Kanske. 

 

Under hela mitt liv har jag periodvis befunnit mig i svackor då jag är så förskräckligt rädd för att göra fel. Dessa svackor har tidvis släppt och jag känner mig mer avslappnad än någonsin. Dessa reliefer har jag för alltid tagit adjö till.

 

För jag är mamma nu. 

 

Jag har aldrig känt mig så otillräcklig och så full av dåligt samvete som jag gör nu! Jag vet att detta är fullkomligt normalt för alla föräldrar, oavsett hur man blivit förälder men jag kunde aldrig tänka mig hur påtagligt detta kunde vara! Att vara mamma är fantastiskt på alla sätt, men även otroligt förvirrande. 

 

Förvirrande. En pojke med 5.5 "tappade" år, då vi inte vet vad du varit med om. Hur du känt. Vad du tänkt. Kommer du någonsin att berätta? Vilja minnas? 

 

Våra vänner är otroligt förstående. Jag känner mitt barn, men ändå inte. Vi håller på att lista ut varandra och när man äntligen tror att man förstår dig inträffar någonting och man undrar "varför"? "Vad hände"? "Varför blev reaktionen såhär"? Det finns inga svar, det bara är vad det är och man får fånga stunden och vända verkligheten. Det handlar om sekunder. Mina älskade vänner vad jag uppskattar ert tålamod. En del av er har jag inte talat med på evigheter men livet är där. Just nu. 

 

Jag läste en mycket verklig text. För mig. En kvinna som adopterat äldre barn, faser som följer med. Skrik, gråt, mardrömmar, sömngång, när blicken fryser, tomhet. Glädje igen, skratt...och sen den förbaskade tomheten. Jag vill inte se den tomma blicken, när kontakten är borta men jag vet att du behöver Din "avstängning". Jag kan inte titta bort fastän vi båda kanske hade behövt det. Det simmar tankar i ditt huvud som jag letar efter i dina ögon men jag kommer aldrig att få se dem. 

 

Och sen är allt underbart. Ikväll har vi legat i din säng och pratat och skojat medan din pappa spelat piano för oss. Du skojar med mig, mamma inte sjunger bra. Mamma svarar med att juryn är kräsen ikväll. Spelar Tindra bättre piano än mamma? Du skrattar, du har humor. Vi fortsätter skoja. "bra mamma bad, luktar gott nu" och du kiknar av skratt igen.

"mamma. S vill skriva med pappa o mamma imorgon, rytoj. Imorgon". Självklart ska vi skriva. Vi kan skriva hela dagen. 

 

Du är lycklig. Skrattar. Sedan ser jag den komma, din blick som kan ta dig åt två håll- avstängning eller gråt. Ikväll blev det gråt. Är jag grym när jag känner "hellre gråt än tomhet"? Låt det onda komma ut, rinna ner för dina kinder så jag kan torka bort ondskan. Någonstans vill jag tro att allt det onda kan sköljas bort med tiden även om jag vet att det är omöjligt. Jävla värld vi lever i. Fy fan. Livet har behandlat dig så jävla orättvist att jag vill skrika. 

Några minuter ur ett barns liv. Ett barn som genomgått trauma. Förmodligen fler än ett. Många känslor som avlöser varandra snabbare än man hinner blinka.

 

Du älskar att leka med andra barn. Det kan gå fantastiskt, det kan gå mindre fantastiskt. Det gör ingenting. Du är du och vi tar det i din takt. Vi har lärt oss dina signaler, varje dag går lättare. Vi har också, mamma och pappa lärt oss att signalera till varandra. Vi är en liten ny familj med många signaler och tecken sinsemellan, där språket inte används. Och det är inte för att orden saknas. Vår familjs hemliga språk. 3 människor med en egen kommunikation. 

 

En del kvällar är såhär. Du har somnat och jag översköljs av allt vi gått igenom. Jag har börjat gråta (inte ofta, men det händer faktiskt)- så dags nu? Jag hade behövt de sär tårarna för flera år sen. Vet ni varför? För jag blir starkare när jag har gråtit listar jag ut. Jag gråter inte av sorg, utan av lättnad (okej, utmattning ibland också ). 

 

Vi vänder verkligheten för att den ska passa oss, vår nya lilla familj och den nyvändna, oftavändna verkligheten blir bättre och bättre. Vi ser en ljusning. Sedan kommer den ovända verkligheten ikapp- vi har bara varit hemma två månader! Två månader?! Hur fantastiskt är det inte? Jag tänker tillbaka på vår första vecka tillsammans och ser hur otroligt långt vi alla har kommit och inser hur icke misslyckad jag är som mamma. 

 

Brutalt och ärligt Inlägg. Men det har efterfrågats av läsare. 

-är allt verkligen så enkelt? När man är i mål, och allt är klart, hur känns det?

-Mål?! Vi har inte ens börjat ännu. Det var HÄR det började. I februari då flygplanet landade. Vägen dit var uppvärmningen.

 

Vet ni vem jag är skulle jag uppskatta fortsatt anonymitet. Inte för min skull utan för S skull, i framtiden. När jag väljer att outa mina egna känslor blir en bieffekt att även S blir inblandad. Trots allt är det lille S som varit huvudpersonen under alla dessa år, även om vi inte visste det från start.

Jag får många mail av er som läser och jag ömsom skrattar och gråter under min kontakt med er. Ni ska veta att era mail betyder mycket och jag vet att ni är många där ute som längtar efter det häftigaste mest omtumlande äventyr en människa någonsin kan uppleva. Mitt hjärta och mina lyckönskningar är med er alla! 

 

Jag hade kunnat skriva en miljon saker, men vissa situationer är ämnade att hålla i det fördolda, för oss alla. 

Jag har haft en fantastisk tur, för hur mycket konstigheter vi än är med om är du förmodligen den enklaste sonen på en miljon sätt. Traumat finns, men definierar inte vem just du är och håller på att bli även om det ligger där, nära ytan redo att ibland komma upp och andra gånger tryckas tillbaka. Vi löser det här. Jag VET att allt kommer att bli bra. Ju mer jag läser om vad föräldrar till barn med trauma går igenom desto mer vet jag att vi fixar det.

 

En sak är i alla fall säker, hur omtumlande allt än kan vara:

Livet blev mycket vackrare med dig. 

Nu har vi varit hemma sedan den tredje. Allt går..bra? Första veckan var ett konstant kaos. Gränser skulle testas, saker skulle pillas på, fingrar skulle klämmas i dörr och trappa skulle provramlas. 

 

Att han är en vilde var vi redan medvetna om första gången vi träffade honom. Nu har vi förklaringen till alla de blåmärken vår gosse drar på sig. Balansen är sådär, konsekvenstänk- glöm det! Jag hade funderingar på hjälm inomhus ett tag. I början blev jag vettskrämd vid varje trillning, springa in i väggen och snubblande. Nu har man börjat härdas. 

 

Han lär sig svenska väldigt fort! S är pratglad (minst sagt!) vilket är en otrolig fördel då det kommer till att lära sig ett nytt språk. Precis som vi trodde fanns det behov som kanske inte alltid lyser igenom i papperna men på onsdag ska han till läkaren och då kanske vi kan få hjälp med en del saker. 

 

Redan den första veckan hemma såg vi att han längtade efter jämnåriga kamrater att leka med, och det förstår jag! Han är van vid att ha en hel grupp barn omkring sig och hur mycket vi som föräldrar än leker så leker vi ju fortfarande inte som barn. Sagt och gjort, vi bjöd hem grannpojkarna och vilken fullträff! De leker och skrattar, försöker lära S svenska. De träffas mer och mer nu och S är så lycklig. På kvällarna innan han ska sova, brukar han rabbla deras namn.

 

I lördags firade vi jul, med tomte och allt. Jul i februari, jag vet- men en fantastisk afton fick vi! 

 

Mycket händer nu. Han är lika enkel som svår.det kanske inte säger er någonting men att gå från noll barn till ett barn på 5.5 år med erfarenheter vi som föräldrar inte har en aning om är en smärre chock. En smärre chock även för vår gosse att gå från 93 barn (runt tio i hans grupp) och en drös vuxna till att vara ett ensamt barn med två vuxna. 

 

Vardagen är annorlunda (milt uttryckt). Både jag och mannen är hemma med S och vi börjar få in riktigt bra rutiner. Jag har beslutat mig för att vara hemma till januari, det behövs. Sedan får S börja i förskolan och gå med de barn som är ett år yngre. Det blir bäst så. Vi har mycket att "träna upp" innan det är dags för förskola. Anknytningen? Den går super för honom! Det är en tuff och framåt pojke, lätt för att knyta an. I början var vi oroliga då han var väldigt framåt mot alla men nu har han börjat visa sig "blyg" inför nya människor och det är bra :) 

 

S favoritmoment på dagen är framåt kvällen när han ska bada. Han älskar att bada! Under tiden sitter maken bredvid badkaret och spelar gitarr och sjunger. S älskar musik och tycker väldigt mycket om att sjunga. 

 

Jag har fortfarande inte landat efter adoptionsresan. Den tog mycket på krafterna och mitt hjärta finns till viss del kvar hos en del av de barn vi lärt känna. Det är tufft. Det är sorgligt. Samtidigt är det fantastiskt att vara hemma med S. Målgång. Efter så lång tid är det konstigt att vi är i mål, vi har nog inte förstått det riktigt ännu. 

 

Mamma. Jag är mamma. Jag är mamma till en femårig pojke. Jag? Mamma? 

 

Jag hör ordet "mamma" en triljon gånger per dag. Nu är jag här. I framtiden. 

 

 

Vi är på väg. Etapp 1 av vår livs viktigaste resa. Resan till dig är snart över och det känns väldigt välkommet!

 

vi åker till Göteborg idag, för att vara på plats. Allt kan hända. Motorstopp, trafikstopp eller annat otyg. Ikväll sover vi hos en vän och imorgon flyger vi från Landvetter, mellanlandar i huvudstaden och sedan vidare till Litauen. 

 

Så många gånger jag känt under dessa år att "det är nu det börjar". Ofta frågar folk när vi började. Ja, när började vi- egentligen? Vad räknas? 

 

När vi än började så var det väldigt länge sedan. Jag har haft en tanke planterad i evigheter, tanken utvecklades och lämnade min mun. Sedan var den ute, blev min makes tanke, vår tanke. 

 

Wow. Nu kör vi! 

 

jag googlar på hotell i vilnius, flygresor, barnhemmet...allt jag kan komma på för att komma närmare min underbare son. 

 

Fotoboken till honom har kommit och skickas imorgon. Jag försöker tappert att fortsätta knyta igen den säck som hela tiden går upp igen. Tröttsamt, väntar fortfarande på datum. Imorgon är det måndag och i litauen är det inte en röd dag (gudskelov) vilket betyder att vi kanske är ett steg närmare honom. Ett datum. Förberedelse. 

 

Jag hittade en film på toutube med min fantastiske pojke. Han var två år gammal och jag kunde se direkt att det var han. Hans leende glömmer jag aldrig! Jag samlar alla de minnen jag inte fick med honom. Bilder, filmer, allt jag kan hitta. Vi har inga minnen att dela ännu men jag försöker få så mycket jag kan av hans förflutna. Vissa saker ångrar jag att jag lyckats googla fram, men tröstar mig med att det är viktigt. Det är hans identitet, hans förflutna. Trots att hans förflutna inte enbart består av rosa moln och regnbågar är det ändå ett viktigt förflutet att anamma. 

 

Jag beklagar att jag inte fanns tidigare i ditt liv, även om barnhemmet tycks ha tagit fantastiskt bra hand om dig. Det går aldrig att ändra på, men framtiden ska vi göra till vår. 

 

Tick tack. Tiden går oavsett om man vill eller inte och jag är nu tacksam för varje minut jag lyckas slå ihjäl eftersom jag då är en minut närmare dig. Samtidigt innebär denna minut en extra minut jag varit ifrån dig. 

 

Nu biter vi ihop en stund till. Bara en stund till. 

 

Dörren till dårskap står på glänt och det gäller att vinden inte får tag i den så den blir vidöppen. Jag behöver ett korsdrag för att slå igen dörrjäveln men just nu är det vindstilla även om det stormar i mitt hjärta. 

 

2015. Ett steg närmare. 

idag fick vi en av våra sista räkningar (tror jag) och en bunt papper om den kommande resan. Det stod om vad man ska tänka på före, under och efter resan och det är en del saker. Det medföljde även en broschyr som handlar om inskolning på förskola. 

 

På ett sätt känns det konstigt. Vi har kämpat så länge att jag inte vill släppa Samuel ur sikte de kommande hundra ören, ändå måste jag tänka på hans utveckling och börja tänka förskola redan nu innan vi ens kommit iväg till honom. Tiden rinner iväg och Samuel blir äldre för varje dag. Snart är han i skolåldern och å är det ju en stark fördel att han hunnit göra förskola innan. 

 

Men hur mycket? 

 

Ni där ute, hur förhåller ni er till att man efter inskolning enbart har sin älskling på förskola kanske femton timmar per vecka under ett halvår eller så? Är det för lite för att han ska hinna få med sig allt en skola har att erbjuda vad gäller utveckling? 

 

En tanke var, att om allt går som det ska och vi får hämta honom i början på året, så kan man börja med en liten inskolning under sommaren (några timmar i veckan) för att sedan successivt öka på. Tror ni att han behöver fler timmar än så? 

 

Fick jag bestämma hade jag velat ha honom nära mig för alltid och aldrig släppa taget. Varesig till förskola eller annan skola. 

 

Hur gör man med ett barn som redan gått in på sitt sjätte år när man hämtar hem honom? 

 

Ska prata lite med min svärmor som arbetar på hans blivande förskola tror jag. Kanske vår sockontakt också kan vara behjälplig här? Eller håller man sig cool och tar allt som det kommer, låter tiden utvisa? 

 

Det finns dock så många tankar och orosmoment just nu. Jag är så oerhört rädd att göra fel. 

 

Tänk om han inte trivs med oss? Han har aldrig haft några föräldrar utan den enda erfarenhet han har är att vara ett barnhemsbarn, ett barn bland många andra. Här är han ensambarn, med oss. Tänk vilken omställning det måste bli för honom. Jag har talat med ett par vänner som är adopterade, de har försökt lugna mig. Men jag känner mig inte lugn, jag känner mig mer orolig än någonsin, blandat med överlycklig över att få vara Samuels mamma. Det är en udda känsla. 

 

De praktiska tankarna börjar uppmärksammas som ni kan läsa. När verkligheten åter kommer ikapp mig så blir jag praktiskt. Man måste planera, förbereda sig. Det är mycket att tänka på. 

 

Huvudet snurrar många gånger under en adoptionsprocess, och för varje gång det sätter spinn blir yrseln allt värre. Det blir mer och mer att tänka på och att reflektera över samtidigt som man håller på att längta ihjäl sig. Kanske har väntan planerat vara så lång just på grund av detta, för att de blivande föräldrarna ska kunna ha tusen frågor och tankar. Att inget görs förhastat. 

 

Jag kan lova er en sak- med adoption kan ingenting någonsin bli förhastat eftersom allt tar en oerhört lång tid. På både gott och ont. 

 

Nu ska jag få en snabbkurs i dropbox så alla våra minnen kan sparas för evigt utan rädsla för krashade telefoner, datorer eller ipads. 

 

Ett djupt andetag, sedan ett par simtag till. 

 

Helvete vad vi längtar efter dig nu!